Sherine och Ahmeds förbjudna kärlek
Denna berättelse är sann, men namnen är fingerade. Jag har skrivit denna text för FLYKTINGBLOGGEN där jag skriver en gång i månaden.
Telefonen ringde och det var en familj från Azerbajdzjan som nu bodde i Örebro som sökte mig. Vi hade hjälpt dem att få uppehållstillstånd i Sverige. Nu bodde de grannar med ett kurdiskt par som hade problem med att Migrationsverket inte insåg allvaret i deras asylberättelse. De hade bott i Sverige i flera år och hade lärt sig svenska och båda hade själva ordnat arbeten inom en städfirma. Det var vita jobb med avtalsenlig lön med fackets godkännande, men nu skulle paret utvisas efter flera år i Sverige. Sherine, som frun hette, var gravid i sjunde månaden. Våra azeriska vänner hade berättat om mig för sina grannar som nu ville ha hjälp i sin svåra situation. De hade ingen advokat. Den nya lagen om arbetskraftsinvandring hade nyligen trätt i kraft, så de skulle försöka söka uppehållstillstånd på grund av sina arbeten.
Jag förberedde en ansökan för dem. De skaffade godkännande från facket, arbetsgivaren skrev anställningsbevis och de betalade 2000 kronor var till Migrationsverket. Lönen var betydligt mer än de föreskrivna 13 500 kronor som var Migrationsverkets minimikrav. Jag gjorde i ordning alla papper och skickade in. Efter några dagar fick jag ett telefonsamtal och en förtvivlad röst hördes i luren. Polis hade slagit till och hämtat mannen och fört honom till förvaret i Flen. Förvar är ett slags fängelse för asylsökande där polisen kan hålla människor i fångenskap i månader och år utan rättegång i avvaktan på utvisning. När Sherine fick veta vad som hänt hennes man blev hon fruktansvärt rädd och förtvivlad. Hon fick ångest och panik och detta drabbade hennes foster. Hon började blöda och svimmade. Ambulans tillkallades och hon fördes till sjukhus där hon blev inlagd. Efter några dagar slutade problemen med underlivet, men hennes ångest och psykiska tillstånd förvärrades i takt med att hon pratade med sin man från förvaret. Hon förstod att Migrationsverket förberedde deras utvisning. Det fanns risk att man skulle komma och ta henne också för att föra dem ut ur landet.
Jag skrev olika inlagor och försökte få förvarsbeslutet ändrat till att Ahmed skulle få gå till polisstationen tre gånger i veckan för att anmäla sig. De hade ju ingen chans att gömma sig. Under tiden försökte jag få förtur hos Migrationsverket för handläggningen av arbetstillstånden, men chefen på Migrationsverket i Norrköping var benhård på att inte varken bevilja förtur eller frångå regeln att man måste söka tillstånd från sitt hemland eller något annat land där man har tillstånd att vara. Med hjälp av tidningar och Radio Örebro som engagerat sig i fallet försökte vi argumentera för att det var livsfarligt för Sherine att åka till Irak och söka därifrån.
Hederskulturen i Mellanöstern är mycket utbredd och polis, domstolar och övriga myndigheter tycks ha en ”låt-gå-mentalitet” som innebär att brott som anmäls inte tas på allvar. En månghundraårig kultur som det visat sig svårt att frångå. Observera att hederskulturen förekommer både inom islam och bland kristen befolkning.
Man skulle kunna tycka att Migrationsverket, med tanke på dess uppdrag och ansvar, redan borde ha haft en tydlig bild av hur problemet ser ut. Men trots att begreppet vid det här laget börjar få ganska många år på nacken i var mans medvetande är det först under senare tid vi kan konstatera att det har skett ett tankeskifte inom olika svenska myndigheter. Det är en kultur som sitter bergfast och som man inte kan förvänta sig att de lokala myndigheterna skall gripa tag i. Frågan om hedersrelaterat våld i Sverige har ansetts känslig och många har av rädsla för den överutnyttjade rasiststämpeln försökt få det hedersrelaterade våldet att framstå som vilken kvinnomisshandel eller barnmisshandel som helst. Men rätten att göra sina egna livsval, bli kär i vem man vill och annat som har med den individuella friheten att göra kan knappast vara förbehållet kvinnor med svenskfödda föräldrar.
Ahmed och Sherines kännedom om ”hedersmord” och ”hedersvåld” gjorde att de såg ingen framtid i sitt land. Det spelar ingen roll vart de än flyttar i landet. Irak är uppbyggt på tillhörighet i olika klaner, religiösa grupperingar och etnisk tillhörighet. Om en person flyttar till ett annat område blir han eller hon genast föremål för ingående undersökning varifrån man kommer och till vilken grupp man har tillhörighet till. Det skulle vara uteslutet att starta ett nytt liv med en ny identitet tillhörande en annan grupp.
Sverige har undertecknat en mängd avtal där vi framhåller vikten av att följa de mänskliga fri och rättigheterna. I det läget måste vårt land också ta på sig sitt ansvar att ge dessa förföljda skydd och säkerhet. Man flyr inte från sitt land om man som Ahmed och Sherine skaffat sig en bra utbildning om man inte tvingats fly på grund av hot och förföljelse.
I Sverige talas det hela tiden om hedersrelaterat våld och om hur alla dessa unga kvinnor är utsatta i svenska samhället. Mer och mer har vi svenskar förstått hur allvarligt detta problem är även i Sverige. Vi börjar lära oss att tyda tecken, förebygga, ställa frågor, agera och lyssna på de unga flickorna. Att i det läget utvisa en kvinna till en säker död måste ju anses som dubbelmoral i allra högsta grad. Här har Sverige faktiskt en möjlighet att sträcka ut en hand och hjälpa detta par, skrev jag i en av mina inlagor till Migrationsdomstolen dit ärendet hade kommit.
I januari 2001 antog FN:s generalförsamling en resolution (55/66) om avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn. Resolutionen fastslog att hedersrelaterade brott mot kvinnor är en fråga som berör kvinnors mänskliga rättigheter och att det åligger medlemsstaterna att förhindra och utreda sådana brott, samt ställa förövarna inför rätta. Staten är skyldig att ge offren skydd. Statens underlåtenhet att skydda offren utgör i sig en kränkning av de mänskliga rättigheterna.
I april 2002 antog Europarådet en rekommendation (Rec 2002, 5) om skydd mot våld mot kvinnor, som även innehöll särskilda rekommendationer till medlemsländerna beträffande hedersmord.
Inget tycktes dock hjälpa och Sherine blev åter igen mycket sjuk. Hennes psyke kollapsade och hon fördes till ett sjukhus i Mälardalen där hon skrevs in för sluten psykiatrisk vård. Eftersom hon var höggravid och inte åt eller drack satte man in dropp. Jag hade nu kontakt med flera journalister inom media och dagligen rapporterade jag på min blogg om händelseutvecklingen. Jag kunde väl aldrig tänka mig att det skulle bli en så hemsk upplösning på detta drama. En läkare hade skrivit ett väl underbyggt och allvarligt intyg, men domstolen avfärdade det och gick på Migrationsverkets linje om utvisning.
Det gick några dagar och jag hade kontakt med Ahmed som hade fruktansvärda dagar på förvaret. En diakon från Svenska kyrkan besökte honom och vi försökte hålla modet uppe på Sherine som låg allt mer apatisk. Plötsligt en dag trängde sig några poliser in på sjukhuset. De gick in på den psykiatriska avdelningen och in på rummet där Sherine låg med dropp. Trots personalens avrådan togs dropp och diverse sladdar bort och man förde Sherine med våld ut till en väntande minibuss med poliser och vakter. I ilfart åkte man mot förvaret i Flen och hämtade upp Ahmed som fördes ut till minibussen. Sen åkte man mot Arlanda flygplats. Jag fick veta detta genom ett kort telefonsamtal innan poliserna tog ifrån Ahmed telefonen med våld. Jag ringde asylgrupper och Expressens journalist som jag haft kontakt med de senaste dagarna. Jag ringde advokaten och jag försökte få kontakt med Robert Cederholm på Ekot i Sveriges Radio P1. Han nappade på nyhetstipset, men minibussen kom fram till Arlanda, där polisen förhandlade med kaptenen. Förmodligen fick kaptenen inte veta hur långt gånget graviditeten var och Sherine var både chockad och apatisk. Ahmed försökte skrika och hålla emot när poliserna förde in dem i flygplanet. Folk tittade och undrade vad det var för kriminella passagerare som de ska åka tillsammans med. Vid mellanlandningen i Paris blev det mer förhandling, men efter en stund lyfte flygplanet mot Bagdad i Irak.
När paret landat försöker de ta sig mot Kurdistan där de gömmer sig i avvaktan på att det blir dags att föda. De har kontakt med en läkare som gömmer dem i en bergsby där han kan följa de sista veckorna av graviditeten. Jag får några sms, men sen blir det totalt stopp. Jag ringer och skickar sms, men får inget svar. Veckorna och månaderna går och snart har det gått ett helt år utan att jag fått veta något om vad som hänt den lilla familjen. Det går inte en vecka utan att jag tänker på Sherine och Ahmed. Vad hände med barnet? Vad hände med dem? Kunde de ta sig till svenska ambassaden i Teheran för att därifrån söka arbetstillstånd? Jag försöker med sms, men får inget svar. Så helt plötsligt för några veckor sedan hände något. Då får jag veta av Ahmed att Sherines pappa fått tag på dem och hotat med att döda dem om de inte separerade. För att skona sin frus liv begav sig Ahmed långt bort för att söka sig en framtid utan sin fru och deras lille son. Han var fruktansvärt ledsen och upprörd. Hans liv förflöt som i en dimma. Han kunde inte heller ha någon som helst kontakt med sin fru som han älskar och deras gemensamma barn. Sherine bor i en liten by där det varken finns telefon eller internet. Där lever hon avskild från yttervärlden och ständigt övervakad av sin far och sina kusiner som genom det inträffade gått med på att skona hennes liv, men ändå på något sätt upprätthålla familjens heder. Tyvärr kan jag inte ta reda på hur Sherine mår psykiskt. Jag kan förstå att det liv som hon lever är totalt annorlunda mot de drömmar hon hade om akademiska studier och jobb i Sverige. Hennes snabba anpassning till det svenska samhället, språket och levnadssättet med jämlikhet och öppenhet har förbytts i nattsvart mörker och hat mot självständiga kvinnor och värderingar från det västerländska samhället. Jag frågar mig om kärleken kan överbrygga allt detta motstånd eller om de för alltid måste gå skilda vägar. Stackars lilla familj som krossades av ett uråldrigt manssamhälle utan kärlek och empati
Telefonen ringde och det var en familj från Azerbajdzjan som nu bodde i Örebro som sökte mig. Vi hade hjälpt dem att få uppehållstillstånd i Sverige. Nu bodde de grannar med ett kurdiskt par som hade problem med att Migrationsverket inte insåg allvaret i deras asylberättelse. De hade bott i Sverige i flera år och hade lärt sig svenska och båda hade själva ordnat arbeten inom en städfirma. Det var vita jobb med avtalsenlig lön med fackets godkännande, men nu skulle paret utvisas efter flera år i Sverige. Sherine, som frun hette, var gravid i sjunde månaden. Våra azeriska vänner hade berättat om mig för sina grannar som nu ville ha hjälp i sin svåra situation. De hade ingen advokat. Den nya lagen om arbetskraftsinvandring hade nyligen trätt i kraft, så de skulle försöka söka uppehållstillstånd på grund av sina arbeten.
Jag förberedde en ansökan för dem. De skaffade godkännande från facket, arbetsgivaren skrev anställningsbevis och de betalade 2000 kronor var till Migrationsverket. Lönen var betydligt mer än de föreskrivna 13 500 kronor som var Migrationsverkets minimikrav. Jag gjorde i ordning alla papper och skickade in. Efter några dagar fick jag ett telefonsamtal och en förtvivlad röst hördes i luren. Polis hade slagit till och hämtat mannen och fört honom till förvaret i Flen. Förvar är ett slags fängelse för asylsökande där polisen kan hålla människor i fångenskap i månader och år utan rättegång i avvaktan på utvisning. När Sherine fick veta vad som hänt hennes man blev hon fruktansvärt rädd och förtvivlad. Hon fick ångest och panik och detta drabbade hennes foster. Hon började blöda och svimmade. Ambulans tillkallades och hon fördes till sjukhus där hon blev inlagd. Efter några dagar slutade problemen med underlivet, men hennes ångest och psykiska tillstånd förvärrades i takt med att hon pratade med sin man från förvaret. Hon förstod att Migrationsverket förberedde deras utvisning. Det fanns risk att man skulle komma och ta henne också för att föra dem ut ur landet.
Jag skrev olika inlagor och försökte få förvarsbeslutet ändrat till att Ahmed skulle få gå till polisstationen tre gånger i veckan för att anmäla sig. De hade ju ingen chans att gömma sig. Under tiden försökte jag få förtur hos Migrationsverket för handläggningen av arbetstillstånden, men chefen på Migrationsverket i Norrköping var benhård på att inte varken bevilja förtur eller frångå regeln att man måste söka tillstånd från sitt hemland eller något annat land där man har tillstånd att vara. Med hjälp av tidningar och Radio Örebro som engagerat sig i fallet försökte vi argumentera för att det var livsfarligt för Sherine att åka till Irak och söka därifrån.
Hederskulturen i Mellanöstern är mycket utbredd och polis, domstolar och övriga myndigheter tycks ha en ”låt-gå-mentalitet” som innebär att brott som anmäls inte tas på allvar. En månghundraårig kultur som det visat sig svårt att frångå. Observera att hederskulturen förekommer både inom islam och bland kristen befolkning.
Man skulle kunna tycka att Migrationsverket, med tanke på dess uppdrag och ansvar, redan borde ha haft en tydlig bild av hur problemet ser ut. Men trots att begreppet vid det här laget börjar få ganska många år på nacken i var mans medvetande är det först under senare tid vi kan konstatera att det har skett ett tankeskifte inom olika svenska myndigheter. Det är en kultur som sitter bergfast och som man inte kan förvänta sig att de lokala myndigheterna skall gripa tag i. Frågan om hedersrelaterat våld i Sverige har ansetts känslig och många har av rädsla för den överutnyttjade rasiststämpeln försökt få det hedersrelaterade våldet att framstå som vilken kvinnomisshandel eller barnmisshandel som helst. Men rätten att göra sina egna livsval, bli kär i vem man vill och annat som har med den individuella friheten att göra kan knappast vara förbehållet kvinnor med svenskfödda föräldrar.
Ahmed och Sherines kännedom om ”hedersmord” och ”hedersvåld” gjorde att de såg ingen framtid i sitt land. Det spelar ingen roll vart de än flyttar i landet. Irak är uppbyggt på tillhörighet i olika klaner, religiösa grupperingar och etnisk tillhörighet. Om en person flyttar till ett annat område blir han eller hon genast föremål för ingående undersökning varifrån man kommer och till vilken grupp man har tillhörighet till. Det skulle vara uteslutet att starta ett nytt liv med en ny identitet tillhörande en annan grupp.
Sverige har undertecknat en mängd avtal där vi framhåller vikten av att följa de mänskliga fri och rättigheterna. I det läget måste vårt land också ta på sig sitt ansvar att ge dessa förföljda skydd och säkerhet. Man flyr inte från sitt land om man som Ahmed och Sherine skaffat sig en bra utbildning om man inte tvingats fly på grund av hot och förföljelse.
I Sverige talas det hela tiden om hedersrelaterat våld och om hur alla dessa unga kvinnor är utsatta i svenska samhället. Mer och mer har vi svenskar förstått hur allvarligt detta problem är även i Sverige. Vi börjar lära oss att tyda tecken, förebygga, ställa frågor, agera och lyssna på de unga flickorna. Att i det läget utvisa en kvinna till en säker död måste ju anses som dubbelmoral i allra högsta grad. Här har Sverige faktiskt en möjlighet att sträcka ut en hand och hjälpa detta par, skrev jag i en av mina inlagor till Migrationsdomstolen dit ärendet hade kommit.
I januari 2001 antog FN:s generalförsamling en resolution (55/66) om avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn. Resolutionen fastslog att hedersrelaterade brott mot kvinnor är en fråga som berör kvinnors mänskliga rättigheter och att det åligger medlemsstaterna att förhindra och utreda sådana brott, samt ställa förövarna inför rätta. Staten är skyldig att ge offren skydd. Statens underlåtenhet att skydda offren utgör i sig en kränkning av de mänskliga rättigheterna.
I april 2002 antog Europarådet en rekommendation (Rec 2002, 5) om skydd mot våld mot kvinnor, som även innehöll särskilda rekommendationer till medlemsländerna beträffande hedersmord.
Inget tycktes dock hjälpa och Sherine blev åter igen mycket sjuk. Hennes psyke kollapsade och hon fördes till ett sjukhus i Mälardalen där hon skrevs in för sluten psykiatrisk vård. Eftersom hon var höggravid och inte åt eller drack satte man in dropp. Jag hade nu kontakt med flera journalister inom media och dagligen rapporterade jag på min blogg om händelseutvecklingen. Jag kunde väl aldrig tänka mig att det skulle bli en så hemsk upplösning på detta drama. En läkare hade skrivit ett väl underbyggt och allvarligt intyg, men domstolen avfärdade det och gick på Migrationsverkets linje om utvisning.
Det gick några dagar och jag hade kontakt med Ahmed som hade fruktansvärda dagar på förvaret. En diakon från Svenska kyrkan besökte honom och vi försökte hålla modet uppe på Sherine som låg allt mer apatisk. Plötsligt en dag trängde sig några poliser in på sjukhuset. De gick in på den psykiatriska avdelningen och in på rummet där Sherine låg med dropp. Trots personalens avrådan togs dropp och diverse sladdar bort och man förde Sherine med våld ut till en väntande minibuss med poliser och vakter. I ilfart åkte man mot förvaret i Flen och hämtade upp Ahmed som fördes ut till minibussen. Sen åkte man mot Arlanda flygplats. Jag fick veta detta genom ett kort telefonsamtal innan poliserna tog ifrån Ahmed telefonen med våld. Jag ringde asylgrupper och Expressens journalist som jag haft kontakt med de senaste dagarna. Jag ringde advokaten och jag försökte få kontakt med Robert Cederholm på Ekot i Sveriges Radio P1. Han nappade på nyhetstipset, men minibussen kom fram till Arlanda, där polisen förhandlade med kaptenen. Förmodligen fick kaptenen inte veta hur långt gånget graviditeten var och Sherine var både chockad och apatisk. Ahmed försökte skrika och hålla emot när poliserna förde in dem i flygplanet. Folk tittade och undrade vad det var för kriminella passagerare som de ska åka tillsammans med. Vid mellanlandningen i Paris blev det mer förhandling, men efter en stund lyfte flygplanet mot Bagdad i Irak.
När paret landat försöker de ta sig mot Kurdistan där de gömmer sig i avvaktan på att det blir dags att föda. De har kontakt med en läkare som gömmer dem i en bergsby där han kan följa de sista veckorna av graviditeten. Jag får några sms, men sen blir det totalt stopp. Jag ringer och skickar sms, men får inget svar. Veckorna och månaderna går och snart har det gått ett helt år utan att jag fått veta något om vad som hänt den lilla familjen. Det går inte en vecka utan att jag tänker på Sherine och Ahmed. Vad hände med barnet? Vad hände med dem? Kunde de ta sig till svenska ambassaden i Teheran för att därifrån söka arbetstillstånd? Jag försöker med sms, men får inget svar. Så helt plötsligt för några veckor sedan hände något. Då får jag veta av Ahmed att Sherines pappa fått tag på dem och hotat med att döda dem om de inte separerade. För att skona sin frus liv begav sig Ahmed långt bort för att söka sig en framtid utan sin fru och deras lille son. Han var fruktansvärt ledsen och upprörd. Hans liv förflöt som i en dimma. Han kunde inte heller ha någon som helst kontakt med sin fru som han älskar och deras gemensamma barn. Sherine bor i en liten by där det varken finns telefon eller internet. Där lever hon avskild från yttervärlden och ständigt övervakad av sin far och sina kusiner som genom det inträffade gått med på att skona hennes liv, men ändå på något sätt upprätthålla familjens heder. Tyvärr kan jag inte ta reda på hur Sherine mår psykiskt. Jag kan förstå att det liv som hon lever är totalt annorlunda mot de drömmar hon hade om akademiska studier och jobb i Sverige. Hennes snabba anpassning till det svenska samhället, språket och levnadssättet med jämlikhet och öppenhet har förbytts i nattsvart mörker och hat mot självständiga kvinnor och värderingar från det västerländska samhället. Jag frågar mig om kärleken kan överbrygga allt detta motstånd eller om de för alltid måste gå skilda vägar. Stackars lilla familj som krossades av ett uråldrigt manssamhälle utan kärlek och empati
Kommentarer
Trackback
