Barnfattigdom och känslokyla
Detta blogginlägg spretar åt olika håll. Jag är medveten om det, men känner ett inre tryck att dela med mig av några tankar.
Det har varit mycket debatt om den sk barnfattigdomen. Mycket har skrivits, som avslöjar djupa motsättningar i vårt samhälle. Jag har inte den fulla insikten. Jag vet bara att vår kyrka aldrig tidigare sett så stora behov både bland svenskar och asylsökande som inför denna jul. Jag har själv träffat familjer som letar mat bland ICAs och COOPs slängda och utgångna varor. Jag har träffat familjer som inte kunnat köpa någon leksak till sina barn. Föräldrar som var överförtjusta då vi kunde ge dem en julgran och en matkasse. Vi har aldrig delat ut så många matkassar som denna jul- och nyårshelg.
Jag blir så bedrövad, när jag hör hur främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. Det som upprör mig mest, är när jag hör välmående pensionärer, som ondgör sig över färgade medmänniskor. En vän till mig satt på en soffa utanför en affär. Hon kunde inte undgå att höra pensionärernas samtal. De pekade mot några somalier som satt på några stolar bakom dem. ”Såna där borde man hänga upp i lyktstolparna tills de ruttnar” utbrast en äldre herre och fick några skratt och instämmanden till svar.
Det hann inte gå många minuter efter senaste Uppdrag Granskning förrän flera av mina kollegor i kommunfullmäktige spydde galla över Rädda Barnen och Majblomman. Kommentarerna var även fyllda av fördömanden av asylsökande och papperslösa immigranter. Jag såg direkt att oriktiga faktauppgifter om asylsökandes och nytillkomnas ekonomi cirkulerade bland kommentarerna. Någon förklarade frankt, att han minsann aldrig mer skulle köpa någon majblomma. Vilket omoget uttalande av en politiker!Jag har varit ordförande i Majblomman i vår stad i många år. Där har jag sett hur vi kunnat stödja barn från familjer där en tjuga till skolutflykten känns omöjlig.
Om barnen i skolan mobbar och ropar ”svartskalle” till sina kamrater förstår man vad som pratas vid middagsborden och i TV-soffan. Trots allt negativt blir jag ändå glad när jag gång på gång träffar på engagerade ungdomar som står upp för medmänsklighet, tolerans och som inkluderar sina klasskompisar från andra länder i sin värld. De visar till rätta, ser till att alla får vara med och visar omtanke och kärlek. När man ser sånt får man nytt hopp för vårt land. Inför julhelgen fick vi ta emot mängder av kläder, både begagnade och nya. Unga familjer gjorde i ordning paket med nystickade mössor, vantar, halsdukar och så stoppade man i leksaker. Helt fantastiskt vilken givmildhet och glädje det är att få göra en skillnad för några familjer.
Strax före jul fick jag som ledamot i Sveriges Kristna Råds migrationsgrupp träffa några av de främsta företrädarna för Migrationsverket. Tidigare har jag fått träffa rättschefen Mikael Ribbenvik. Dessa möten har varit mycket trevliga och det har varit förtroliga och öppna samtal. Det har känts mycket bra, att få se människorna bakom många av de beslut som man kämpat med genom åren. När man möts av en viss förståelse känns det därför extra tungt, att på nytt sprätta upp nya avslag med dåligt motiverade avslagsgrunder. Ja, ibland har Migrationsverket inte med ett ord kommenterat ingivna intyg, brev, handlingar och bevis. Man efterfrågar i stället helt nya bevis trots att de aldrig tidigare nämnt ett ord om det som de nu frågar om. Då är det inte konstigt att man blir frustrerad och undrar vem personen bakom beslutet är.
Jag ska ta ett exempel. Det handlar om en man från Afghanistan som gjort flera överklaganden och lämnat in ny ansökan på grund av dödshot. Mannen framträder i en veckotidning i Afghanistan med namn och bild och sin berättelse.. I samma tidning uttalas ett dödshot mot mannen. En inlaga lämnas in, men trots att det gått ett halvår, händer ingenting. Den unge mannen kan inte fortsätta i skolan och han får inte jobba. Dagarna försvinner allt medan hans livsmod sjunker. Jag undrar vad det blev av alla de vackra orden som uttalades vid mötena med Migrationsverkets chefer. Var finns empatin och rättssäkerheten? Varför lyssnar man inte när tio församlingsmedlemmar anmält att de kan vittna till mannens fördel? Hur kan man tillåta att ett människoliv tynar bort? Varför görs ingenting när man skulle kunna kalla samman till muntlig förhandling i migrationsdomstolen? Att stå bredvid en ung människa och se hur brist på sömn och ständig oro, bryter ner en människas liv känns så förskräckligt.
Är företrädarna för Migrationsverket påverkade av den isande kyla och den främlingsfientlighet som tycks breda ut sig alltmer i det svenska samhället? Jag vill inte tro det, men fruktar att det händer.
Det har varit mycket debatt om den sk barnfattigdomen. Mycket har skrivits, som avslöjar djupa motsättningar i vårt samhälle. Jag har inte den fulla insikten. Jag vet bara att vår kyrka aldrig tidigare sett så stora behov både bland svenskar och asylsökande som inför denna jul. Jag har själv träffat familjer som letar mat bland ICAs och COOPs slängda och utgångna varor. Jag har träffat familjer som inte kunnat köpa någon leksak till sina barn. Föräldrar som var överförtjusta då vi kunde ge dem en julgran och en matkasse. Vi har aldrig delat ut så många matkassar som denna jul- och nyårshelg.
Jag blir så bedrövad, när jag hör hur främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. Det som upprör mig mest, är när jag hör välmående pensionärer, som ondgör sig över färgade medmänniskor. En vän till mig satt på en soffa utanför en affär. Hon kunde inte undgå att höra pensionärernas samtal. De pekade mot några somalier som satt på några stolar bakom dem. ”Såna där borde man hänga upp i lyktstolparna tills de ruttnar” utbrast en äldre herre och fick några skratt och instämmanden till svar.
Det hann inte gå många minuter efter senaste Uppdrag Granskning förrän flera av mina kollegor i kommunfullmäktige spydde galla över Rädda Barnen och Majblomman. Kommentarerna var även fyllda av fördömanden av asylsökande och papperslösa immigranter. Jag såg direkt att oriktiga faktauppgifter om asylsökandes och nytillkomnas ekonomi cirkulerade bland kommentarerna. Någon förklarade frankt, att han minsann aldrig mer skulle köpa någon majblomma. Vilket omoget uttalande av en politiker!Jag har varit ordförande i Majblomman i vår stad i många år. Där har jag sett hur vi kunnat stödja barn från familjer där en tjuga till skolutflykten känns omöjlig.
Om barnen i skolan mobbar och ropar ”svartskalle” till sina kamrater förstår man vad som pratas vid middagsborden och i TV-soffan. Trots allt negativt blir jag ändå glad när jag gång på gång träffar på engagerade ungdomar som står upp för medmänsklighet, tolerans och som inkluderar sina klasskompisar från andra länder i sin värld. De visar till rätta, ser till att alla får vara med och visar omtanke och kärlek. När man ser sånt får man nytt hopp för vårt land. Inför julhelgen fick vi ta emot mängder av kläder, både begagnade och nya. Unga familjer gjorde i ordning paket med nystickade mössor, vantar, halsdukar och så stoppade man i leksaker. Helt fantastiskt vilken givmildhet och glädje det är att få göra en skillnad för några familjer.
Strax före jul fick jag som ledamot i Sveriges Kristna Råds migrationsgrupp träffa några av de främsta företrädarna för Migrationsverket. Tidigare har jag fått träffa rättschefen Mikael Ribbenvik. Dessa möten har varit mycket trevliga och det har varit förtroliga och öppna samtal. Det har känts mycket bra, att få se människorna bakom många av de beslut som man kämpat med genom åren. När man möts av en viss förståelse känns det därför extra tungt, att på nytt sprätta upp nya avslag med dåligt motiverade avslagsgrunder. Ja, ibland har Migrationsverket inte med ett ord kommenterat ingivna intyg, brev, handlingar och bevis. Man efterfrågar i stället helt nya bevis trots att de aldrig tidigare nämnt ett ord om det som de nu frågar om. Då är det inte konstigt att man blir frustrerad och undrar vem personen bakom beslutet är.
Jag ska ta ett exempel. Det handlar om en man från Afghanistan som gjort flera överklaganden och lämnat in ny ansökan på grund av dödshot. Mannen framträder i en veckotidning i Afghanistan med namn och bild och sin berättelse.. I samma tidning uttalas ett dödshot mot mannen. En inlaga lämnas in, men trots att det gått ett halvår, händer ingenting. Den unge mannen kan inte fortsätta i skolan och han får inte jobba. Dagarna försvinner allt medan hans livsmod sjunker. Jag undrar vad det blev av alla de vackra orden som uttalades vid mötena med Migrationsverkets chefer. Var finns empatin och rättssäkerheten? Varför lyssnar man inte när tio församlingsmedlemmar anmält att de kan vittna till mannens fördel? Hur kan man tillåta att ett människoliv tynar bort? Varför görs ingenting när man skulle kunna kalla samman till muntlig förhandling i migrationsdomstolen? Att stå bredvid en ung människa och se hur brist på sömn och ständig oro, bryter ner en människas liv känns så förskräckligt.
Är företrädarna för Migrationsverket påverkade av den isande kyla och den främlingsfientlighet som tycks breda ut sig alltmer i det svenska samhället? Jag vill inte tro det, men fruktar att det händer.
Kommentarer
Trackback
