Bengt Sjöberg

Det finns olika definitioner på begreppet utanförskap, men alla har vi kanske någon gång känt oss vara utanför. När innegänget snackar och när man skulle välja lag i skolan. Det kan kännas hårt att inte vara accepterad eller att inte duga. Många människor lever med en självbild av mindervärdeskänslor. Man jämför sig med andra och tycker att alla andra är så mycket bättre, mer självsäkra och mer inne. Vi skulle bara veta hur dem som vi betraktar med avund själva kämpar med sina funderingar om att räcka till. Varför inte inse att vi är bäst på att vara oss själva och att vi inte behöver jämföra oss med alla andra.
De som kanske har svårast att komma innanför i dagens Sverige, är våra nyanlända. Jag vet om forskare och studenter vid universitet som aldrig blivit hembjudna. De har aldrig fullt ut blivit accepterade och ändå kanske de i framtiden kommer att ha inflytelserika poster i sitt hemland. Tjänster och uppdrag som har betydelse för vårt lands förbindelser, handel och utbyte av tjänster. Den senaste tiden har vi hört talas om Invitationsdepartementet http://www.invitationsdepartementet.eu/about-1/ Jag tycker det är ett enkelt och genialiskt exempel på att bjuda in människor i vardagen och dela en måltidsgemenskap.
Under midsommarhelgen har jag medverkat på Torpkonferensen. Den samlar 10-15 000 deltagare och har på gått hela midsommarveckan . Falun, Rinkeby, Fellingsbro, Storfors och Filipstad lyftes fram som goda exempel vid ett av seminarierna. Exempel på samverkan, inkluderande gemenskap i församlingar som med enkla metoder arrangerar möten med nyanlända flyktingar. Möten utan ”vi och dom”-tänkande. (Finns säkert mer att göra) I Falun tar kyrkan med sig ungdomar upp i pulkabacken, ut på grillning och andra aktiviteter. Fler och fler engagerar sig. I lilla Fellingsbro har kyrkan blivit den naturliga samlingsplatsen så gott som varje dag för de asylsökande som bor på andra sidan gatan. Jag hade med mig Thu Nu Thu, ungdomsledare från Storfors, som berättade om hur karener och chin sätter sin prägel i en församling i Storfors som verkligen är inkluderande och fylld av mångfald. Dessa kyrkor hade inga stora och märkvärdiga program och inga projektpengar och personal. Man lade bildligt talat rälsen medan tåget rullade igång. Med glädje och entusiasm bygger man vidare och SER MÄNNISKAN. Inte bryr man sig om vilken hudfärg personen har som sparkar bollen, bara man är med i laget och gör mål. Inte bryr man sig om vilken etnicitet medlemmarna i gospelkören har, bara de kan hålla tonen. Inte bryr man sig om vilket kön eller vilken sexuell läggning personen har när det behöver bres smörgåsar och kokas kaffe till kvällens uteaktiviteter på stan.
I vår kommun och på fler och fler orter startas grupper för mångfald och mot rasism. Förra veckan bildade vi ETT FILIPSTAD FÖR ALLA. Vårt nätverk ingår i Tillsammansskapet. http://tillsammansskapet.se/
Vi ska ha en manifestation senare i höst. Vi känner oss taggade inför detta viktiga arbete och hoppas att även du som läser detta vill inspireras och göra något för att de människor som känner sig utanför ska välkomnas. När jag hade en gitarrgrupp i vår kyrka för några år sedan bjöd jag in oss till medlemmar på fika. I början var folk reserverade och sa att de inte vågade och inte kunde prata engelska. När jag berättade att vi naturligtvis skulle prata svenska och att våra invandrare skulle få en chans att praktisera svenska, då lossnade det och vi fick fika hos många medlemmar. Ha en skön och berikande sommar!

Ungdomsledaren i kyrkan frågade om jag var villig att träffa en familj som fått sitt sista utvisningsbeslut och polisen kunde snart komma för att hämta dem. I hemmet fanns en pojke som var svårt sjuk och apatisk. Läkare och övrig sjukvårdspersonal hade förgäves vädjat för pojken. Familjen var uigurer, ett turkiskt folk som är förföljda och trakasserade i flera länder. Vi gick ner i ungdomsrummet och jag insåg att det var bråttom. En handskriven fullmakt fick duga och senare samma dag skrev jag en begäran om verkställighetshinder och faxade in till Förvaltningsprocessenheten på Migrationsverket tillsammans med intyg från läkare, psykolog och kurator på kommunen. Sen följde år av avslag, avslag och avslag allt medan pojken pendlade mellan svår sjukdom och tillfälliga förbättringar. Familjen fick efter en tid hjälp av Anita Dorazio i Stockholm, en oerhört engagerad kvinna som hjälpt många i liknande situationer. Hon kan mycket om uigurerna som till största delen är bosatta i Xinjiang i västra nuvarande Kina. Det finns även uiguriska samhällen i Kazakstan, Kirgizistan, Mongoliet, Uzbekistan, Turkiet, samt en mindre grupp i Hunanprovinsen i södra Kina.

Under en tid har jag inte hört något från familjen, men igår kväll ringde en strålande glad mor i den uigurska familjen och ropade: Mister Bengt, vi har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige! Telefonsamtalet kom som en uppmuntran på en för övrigt mycket jobbig dag.