Hazarer måste få skydd
I fredags i Afghanistan dödades 9 gruvarbetare som tillhörde den etniska gruppen hazarer. Alla hzarer som satt i bussen beordrades att gå ur bussen. Där blev de skjutna. De är svårt förföljda både i Afghanistan, Pakistan och Iran. Det ena sprängdådet efter det andra riktas mot denna folkgrupp. I staden Quetta i Pakistan har det hänt att man går runt på gatorna och skjuter hazarerna. Många av dem har kommit till Sverige och sökt skydd.
Jag satt med några av dem i kyrkan idag. Vid fikat visade de bilder och berättade om hur fruktansvärt illa de blir behandlade.
Jag lovade att skriva ett brev till Migrationsverkets högste jurist och förmedla några aktuella händelser. Det har jag gjort nu.
För ett tag sedan kom nyheter om att de som fått avslag skulle få en ny chans genom att hävda verkställighetshinder. Men vinterkylan består, både den politiska och den mänskliga kylan. Känslan av hopplöshet och förtvivlan ökar bland de tusen asylsökande som håller sig undan en utvisning. De har berövats sin plats på asylboendet och de får 0 kronor till mat. Några jobbar svart 12 timmar per dag för 100 kronor. Andra säljer sin kropp till en äldre man eller kvinna. Inte konstigt att många väljer självmord vid en sådan situation.
Är det talibanska ordspråket i Afghanistan på väg att besannas? ”Tadzjiker ska till Tadzjikistan, Uzbeker till Uzbekistan och Hazarer ska till Goristan (kyrkogården)”! Medan det sker, vad har vi för ansvar? Vad har vi för möjlighet? Vad har vi för skyldigheter gentemot dessa människor? Många söker sig till våra kyrkor. Hur kan vi hjälpa? Hur kan vi påverka politikerna? Nu när få asylsökande kommer, borde vi inte kunna ge dessa människor andrum och ge dem trygghet i vårt land?
Jag satt med några av dem i kyrkan idag. Vid fikat visade de bilder och berättade om hur fruktansvärt illa de blir behandlade.
Jag lovade att skriva ett brev till Migrationsverkets högste jurist och förmedla några aktuella händelser. Det har jag gjort nu.
För ett tag sedan kom nyheter om att de som fått avslag skulle få en ny chans genom att hävda verkställighetshinder. Men vinterkylan består, både den politiska och den mänskliga kylan. Känslan av hopplöshet och förtvivlan ökar bland de tusen asylsökande som håller sig undan en utvisning. De har berövats sin plats på asylboendet och de får 0 kronor till mat. Några jobbar svart 12 timmar per dag för 100 kronor. Andra säljer sin kropp till en äldre man eller kvinna. Inte konstigt att många väljer självmord vid en sådan situation.
Är det talibanska ordspråket i Afghanistan på väg att besannas? ”Tadzjiker ska till Tadzjikistan, Uzbeker till Uzbekistan och Hazarer ska till Goristan (kyrkogården)”! Medan det sker, vad har vi för ansvar? Vad har vi för möjlighet? Vad har vi för skyldigheter gentemot dessa människor? Många söker sig till våra kyrkor. Hur kan vi hjälpa? Hur kan vi påverka politikerna? Nu när få asylsökande kommer, borde vi inte kunna ge dessa människor andrum och ge dem trygghet i vårt land?
Kommentarer
Trackback
