Bengt Sjöberg

Fnns det något hopp? Ungdomarna satt kring bordet tillsammans med nätverket som försökt att hjälpa dem. Samtalet hade pågått en stund.
-Finns det inget hopp för oss mer?
Ungdomarna tittade på oss vuxna runt bordet. Jag mötte deras blick, men var tvungen att säga, att vi försökt allt och nu kunde vi inte göra något mer. Så fruktansvärt svårt att säga dessa ord, men också nödvändigt ibland. Vi lämnade dem inte utan att ha försäkrat dem, att vi fortsätter att stötta dem och vill förmedla kontakter till andra som kanske har någon lösning.
For vidare till ICA för att posta några viktiga brev. I kön bakom mig får jag en knuff i sidan av Johan. Han frågar:
-Tror du Bengt, att det finns något hopp?
-Jo, visst svarar jag. Johan lyser upp och tackar och skyndar glad vidare. Johan möter mig ofta på stan. Han kom ofta in i vår second handbutik och ställde då ofta en kort fråga, drack en slät kopp kaffe och skyndade vidare. Ständigt rastlös, darrande som ett asplöv och hade många oroliga tankar. Han tycktes dock bli lugn för en stund om han fick byta några ord med någon av oss i butiken.
Kassörskan på ICA nickade åt mig och log.
-Jo, det finns hopp, sa hon.