Den tomma stolen
För många år sedan hade vi hemgrupper i församlingen. Vi fikade, sjöng, delade livet och bad med och för med varandra. För att det inte skulle bli för inskränkt och egotrippat påminde jag då och då om den tomma stolen. Jag sa till hemgruppsledarna, att ställa fram en tom stol som ett talande budskap, att alltid vara inkluderande, bjuda in nya människor och även be en bön för någon medmänniska. Målet var att hela tiden ta in nya människor och dela hemgrupperna då de blev för stora.
Hur är det nu? Har ni det senaste året fått utöka med fler stolar vid fikabordet och kring myssoffan? Ber och önskar ni fortfarande att ni var fler i gruppen?
Varje vecka får jag brev och telefonsamtal från människor som bjudit in en ny person, att slå sig ner på den tomma stolen. Man öppnade dörren till gästrummet eller det utflugna barnets rum. Bäddade med nya lakan och Ali eller Atefeh fick flytta in.
Det blev en ny och berikande gemenskap med större sammanhållning, energi, kärlek och engagemang. Samtalen vid den varma tekoppen drog ut på tiden, ögon öppnades och vyerna vidgades.
I bönegrupper blev det nytt liv. Det var inte alls betungande att åka och hämta Ahmed och Zahra och skjutsa hem dem från hemgruppen. Och efter en tid hade Ali och Atefeh hämtat flera av sina vänner. Nu var man 15 personer och kanske skulle man ändå våga ta det där steget och dela gruppen, sätta fram fler tomma stolar.
