Bengt Sjöberg

Det är måndag förmiddag och den bistra verkligheten slår emot mig då telefonen ringer och det plingar i telefonen då mail och sms kommer. Flera kyrkor och enskilda berättar om ungdomar som lämnat Sverige och söker skydd i Tyskland och Frankrike. Efter 4- 5 år i Sverige med skolgång, klarade kurser i svenska och engelska, praktik och sommarjobb har deras asylprocess nått vägs absoluta ände. De blir inte trodda och Sverige vägrar dem skydd. Nu flyr de från vårt humana land.

Andra frågar om familjer där barn är svårt sjuka, flicka med hjärntumörer och en pojke så sjuk att han måste sondmatas anses alla ”transportabla” och ska utvisas då de visst klarar en flygresa. Mamman med TBVC och lungförändringar hostar och kan inte sova om nätterna. Barnen vakar kring sängen, men den sjuka mamman är också kvalificerad för att klara en flygresa.

Aldrig trodde jag att Sd och Kd skulle sjunga duett och skandera om ”vuxna män utan asylskäl”, ”de ska ut, de ska ut” och att ”familjeåterförening ska ske i hemlandet” (läs landet där krigets fasor skördar offer varje dag). Aldrig trodde jag att Kd skulle lägga försörjningsbördan på BARNEN om deras familj skulle få nåden att förenas i Sverige. Aldrig trodde jag att Kd skulle skicka fram en präst som talesperson i asyl och migration som förkunnade att man måste tjäna 35 000:- för att få byta spår och få stanna i två år på grund av arbete. Nu ska Kd städa upp och alla de kyrkor, företagare och föreningar som till exempel ordnat med vita jobb åt konvertiter, nu ska det sättas stopp för detta. Man tror inte det är sant! Vad säger ni som var mina vänner inom Kd? Hur klarar ni av att ta del i denna hårdhet? Jobbet som vännerna i kyrkan ordnat skulle ge en lön på 17 000:- men nu säger ni att det inte räcker.

De ”vuxna männen utan asylskäl” var en gång barn. Deras far dödades, några torterades. (jag har sett ärren då pojkarna visat mig söndersargade ryggar, brännsår och knivhugg) De var en gång barn då de fick ansvar att skydda sin mor och syskon. Jo, pojken blev snabbt vuxen och i Sverige blev han helt plötsligt två år äldre bara genom att en handläggare fyllde i ett nytt datum. Han stödde sig på några ovetenskapliga bedömningsmetoder. Nyårsdagen såg jag på Facebook, att jag hade över 50 vänner som alla fyllde år den dagen eftersom det var så Migrationsverket bestämt. De fårade dragen och rynkorna kring ögonen fick pojkarna då de kämpade för att överleva den psykiska press Migrationsverket utsatte dem för. Hur kunde det bli så här?

För cirka två veckor sedan utvisades Fartun till Grekland.

Det blev som vi befarade. Grekland hade inte gjort någonting för att ta emot Fartun. Hon fick vänta länge på flygplatsen, men ingen tog emot henne. Efter lång väntan tror vi att någon tog henne till ett akutsjukhus. Efter det hörde vi inte av henne på nio dagar. Vi hade ju köpt en telefon till henne, men den var tyst och vi var så oroliga.

Och som ni vet, Sveriges och Migrationsverkets ansvar upphörde då planet lyfte mot Athen. De hade fullgjort sin plikt "att skriva en not". Det var det svar jag fick gång på gång. När jag bad dem förklara vad de menade med "not" fick jag veta......ingenting

Nu har vi fått veta var hon är. På ett sjukhus i Athen. Hon berättar själv att hon inte får någon vård och har bara fått nåt glas mjölk under denna tid. det är fruktansvärt upprörande. I morn ska det komma en person från en kyrka och hälsa på. Han ska försöka skaffa näringsdrycker och någon frukt. Vi hoppas att det ska gå bra. Vi har hört att de grekiska myndigheterna påstår att hon vistas i Grekland illegalt. Jag har idag skrivit till Migrationsverket och bett dem visa oss Fartuns handlingar om hon har tillfälligt uppehållstillstånd (TUT) eller permanent, PUT. De har vägrat lämna ut dessa handlingar under den tid då jag var hennes juridiska ombud. Hela detta ärenbde är en stor skandal.

Så här skrev jag i ett sista desperat försök att Farttun skulle få stanna i Sverige:

 Veckan före midsommar skjutsade jag Fartun till Migrationsverket i Örebro. Vi ville visa Fartun för er så att ni kanske skulle förstå hur svårt det vore om hon skulle överföras till Grekland. Den dagen tror jag vi nog alla vill glömma. Ni sköt ut rullstolen utanför byggnaden och där satt Fartun i regnet och visste inte vad som skulle hända med henne. Jag åkte till Torpkonferensen strax utanför Örebro tillsammans med "Ängen i Hällefors-Yasmin". Ni började ringa eftersom ni inte hittade något boende för Fartun. Ni insåg att hon inte kan klara sig själv och att hon behövde hjälp med i princip allt. Det blev kväll och ni gav henne ingen hjälp utan några som såg henne sitta i sin rullstol i regnet förbarmade sig över henne och gav henne tak över huvudet under natten. Dagen efter kom hon tillbaka till Hällefors.Efter några veckor blev jag inbjuden att träffa er chef. Vi hade ett trevligt och uppriktig samtal. Det slutade med att ni sa att Fartun ska utvisas senast september.Under hösten har vi samarbetat, fyllt i blanketter, förklarat oss villiga att följa era beslut. Ni ordnade med att ett läkarteam skulle undersöka Fartun och Yasmin och jag mötte teamet. Vi fick information om att en utvisning skulle ske några dagar efter besöket. Nu är vi inne i julveckan och Sverige förbereder sig för att fira Fridsfurstens ankomst. Lucia har spridit ljus och värme. Barnens förväntan inför julen stiger för varje dag. Vi köper presenter och handlar mat för festliga dagar.Har ni någonsin tänkt hur det är för Fartun att ligga i sin säng dag efter dag, vecka efter vecka., I samma säng i två år utan att komma utanför dörren utom de gånger hon måste till läkarbesök. Hur kan det kännas att ligga och tänka på att "nästa dag kanske Migrationsverket kommer och hämtar mig och dumpar mig någonstans i Grekland. Min framtid är kanske på en gata i Athen eller en park i Thessalonike". Det måste bli ett slut på denna psykiska terror. Jag ber en sista gång: Låt Fartun få stanna i Sverige. Låt henne få uppleva trygghet och ge henne hopp om en något bättre tillvaro.

Så blev det alltså inte. Hon är i Grekland, men får ingen hjälp, precis som vi befarade. Vad ska hända med henne? Kommer hon överleva?