Dagen då två familjer fick uppehållstillstånd
.
En uppmuntrande historia.
Vi hade kämpat i flera år för två familjer. Andra familjer fick besked om att få stanna i Sverige, men inte dessa.
Handläggaren i Göteborg ringde en dag och frågade om jag kunde åka till Göteborg och ta med mig båda familjerna för djupgående förnyade intervjuer. Jag svarade att vi gärna ville, men att jag har kronisk svår ryggvärk, så en resa fram och tillbaka till Göteborg skulle jag inte klara. Handläggaren föreslog då att vi skulle mötas på Migrationsverket i Örebro dit det bara är tio mil. Det gick bättre, så jag hyrde en minibuss och så drog vi iväg mot Örebro. Familjen i Filipstad klev först på och i Storfors hämtade vi upp den andra familjen.
Samtalen i Örebro var tuffa och långa. Barnen blev inte hörda, men deras lek i väntrummet hördes in där vi satt och blev "manglade". Ett av barnen hade autism och han var mycket orolig och hans höga rop trängde in där vi satt.
Handläggaren bad den andra familjen att komma in och även här blev det många frågor om identitet och id-handlingar. Vi tog en fikapaus och sen frågade handläggaren om han och jag kunde ta en promenad. Han skulle röka.
När vi gick på gatorna frågade handläggaren mycket om familjerna och hur de brukade bete sig i kyrkan och om jag visste vilka vänner de hade. Om vännerna var från X-landet eller Y-landet. Jo, alla deras vänner är från X-landet, så vitt jag vet svarade jag.
När vi kom tillbaka från promenaden tänkte jag att det skulle bli en fortsatt tuff dag, men handläggaren kallade in familjernas barn och ställde några frågor till dem om skola och vänner. De svarade på svenska mycket bra. Därefter vände handläggaren till sin sekreterare som satt vid datorn. Han sa till kvinnan:
-Skriv ut permanenta uppehållstillstånd till alla! Båda familjerna får PUT!
Gissa om vi var glada då vi åkte hem. Vi stannade i Karlskoga och gick på Mac Donalds och åt god mat. I bilen hem somnade barnen och de båda föräldraparen lutade sig kärleksfullt och lycksaligt mot varandra. Jag styrde hem i regnet, medan glädjen bubblade i mitt inre. Den dagen glömmer jag inte så lätt.
Vi hade kämpat i flera år för två familjer. Andra familjer fick besked om att få stanna i Sverige, men inte dessa.
Handläggaren i Göteborg ringde en dag och frågade om jag kunde åka till Göteborg och ta med mig båda familjerna för djupgående förnyade intervjuer. Jag svarade att vi gärna ville, men att jag har kronisk svår ryggvärk, så en resa fram och tillbaka till Göteborg skulle jag inte klara. Handläggaren föreslog då att vi skulle mötas på Migrationsverket i Örebro dit det bara är tio mil. Det gick bättre, så jag hyrde en minibuss och så drog vi iväg mot Örebro. Familjen i Filipstad klev först på och i Storfors hämtade vi upp den andra familjen.
Samtalen i Örebro var tuffa och långa. Barnen blev inte hörda, men deras lek i väntrummet hördes in där vi satt och blev "manglade". Ett av barnen hade autism och han var mycket orolig och hans höga rop trängde in där vi satt.
Handläggaren bad den andra familjen att komma in och även här blev det många frågor om identitet och id-handlingar. Vi tog en fikapaus och sen frågade handläggaren om han och jag kunde ta en promenad. Han skulle röka.
När vi gick på gatorna frågade handläggaren mycket om familjerna och hur de brukade bete sig i kyrkan och om jag visste vilka vänner de hade. Om vännerna var från X-landet eller Y-landet. Jo, alla deras vänner är från X-landet, så vitt jag vet svarade jag.
När vi kom tillbaka från promenaden tänkte jag att det skulle bli en fortsatt tuff dag, men handläggaren kallade in familjernas barn och ställde några frågor till dem om skola och vänner. De svarade på svenska mycket bra. Därefter vände handläggaren till sin sekreterare som satt vid datorn. Han sa till kvinnan:
-Skriv ut permanenta uppehållstillstånd till alla! Båda familjerna får PUT!
Gissa om vi var glada då vi åkte hem. Vi stannade i Karlskoga och gick på Mac Donalds och åt god mat. I bilen hem somnade barnen och de båda föräldraparen lutade sig kärleksfullt och lycksaligt mot varandra. Jag styrde hem i regnet, medan glädjen bubblade i mitt inre. Den dagen glömmer jag inte så lätt.
Kommentarer
Trackback
