Bengt Sjöberg

Coronapandemin har förändrat mycket för oss som tillhör riskgrupper. Jag har bland annat rätt så svåra kroniska besvär med astma. Läkare uppmanar mig att mycket noga följa restriktionerna och inte träffa folk. Inte många 70+-are berättar om vad det inneburit för dem. Jag vill dela något om hur min frus och min värld förändrades för sex månader sedan.

Vi har inte kunnat umgås med våra barn och barnbarn annat än ute i naturen och ibland på gatan och på vår gård. I kyrkan har vi inte varit under dessa månader och vi handlar mat på ICAs webbshop.

Det går ingen nöd på oss. Vi är ute mycket i naturen och hemma har jag kontakt med hela världen, många församlingar och enskilda som behöver hjälp i asylärenden och vi har gjort gudstjänster, sångstunder m.m. på Youtube och Facebook. Ibland har flera 100 personer följt våra program.

Senaste dagarna har vi plockat mycket lingon som vi rensat och kokat sylt.

Ibland kan det bli lite struligt när vi beställt och velat hämta vår medicin på apoteket. Vi var uppe vid vår stuga i Dalarna och jag upptäckte att en viktig medicin var slut. Jag försökte ringa apoteket, men det gick inte att komma fram. Man måste gå ut på internet och det var inte så lätt att få någon bra uppkoppling. Jo, om jag tog datorn i ena handen och begav mig ut på tomten och höll upp datorn mot träden. Men plötsligt behövde jag enligt apotekets regler identifiera mig med Bank-id. Där stod jag med datorn i ena handen och telefonen i den andra och försökte slå koderna. Tyvärr gick det inte, men jag tänkte att det är ju bara mindre en en mil till apoteket, så jag tog bilen och datorn och telefonen och åkte mot det stora centret i dalametropolen Vansbro. Där satt jag utanför apoteket och tänkte på vad sjukvården sagt till mig: "gå inte in på apoteket för där är coronasmittan extra stor. Med dina problem bör du iaktta sträng isolering!" Tyvärr fick jag ingen kontakt med apoteket, inte ens om jag hade datorn på taket på bilen, men jag fortsatte att ringa. Ingen svarade. Då stack jag in huvudet i affären och bad om hjälp, men fick veta att så som de brukar göra i Filipstad och i Molkom, det gick inte hos dem. Det var bara att åka hem till Skålbyn igen. Efter nån dag for vi hem till Värmland och där ringde jag apoteket som gjorde i ordning en påse och kom ut på trottoaren och räckte över de mediciner som jag behövde.

För övrigt är det ingen fara på taket.

Nu ska jag ta mig an ännu ett asylärende. Blir det för jobbigt tar jag fram gitarren eller dragspelet och sjunger en stund. Maud och jag tävlar om vem som kan flest läsarsånger och folkvisor. Hon vinner alltid. Och när jag tror att hon hittar på en sång går hon raskt till I-paden och googlar fram sången. Hon kan säkert flera hundra sånger.