Bengt Sjöberg

Flickan i fönstret på Skolgatan i Lesjöfors

13-åriga Nedja från Kosovo satt vid fönstret och tittade ut på Skolgatan, där ungdomar åkte förbi och kastade stenar mot familjens och andra flyktingars lägenheter. Det var kväll och hennes småsyskon, pappa och mamma låg alla på golvet i vardagsrummet. En av Nedjas systrar var svårt traumatiserad. Hon låg i fosterställning i sin säng och kved men mest verkade hon vara helt frånvarande. Hon hade slutat prata och åt endast något lite. På golvet i vardagsrummet hade de bäddat med madrasser så att de alla kunde försöka få lite trygghet genom att ligga tillsammans medan stenarna haglade mot fönsterrutorna. Oj, där krossades en ruta. Nedja som var duktigast i familjen på svenska ringde 112 och berättade för polisen vad som hände i det lilla brukssamhället där Migrationsverket placerat flera hundra asylsökande. Bland ortens ungdomar och även bland de vuxna fanns flera som var mycket negativa till flyktingar. Ja några av ungdomarna var med i rasistiska grupper. Året var 2011. Det måste också sägas att bland befolkningen fanns många snälla och omtänksamma invånare. Flera brukade ställa kartonger med kläder och skor vid ingångarna i de hyreshus där det bodde asylsökande. Där fick de som ville plocka åt sig något plagg eller skor. Ibland fanns det t.o.m. leksaker till barnen i kartonger eller kassar. En del av de asylsökande hittade också vänner i fotbollsklubben och i andra föreningar men nu var det kris i samhället. Polisen kom och åkte några varv runt samhället men andra uppdrag väntade på andra orter i Värmland. Nedja la sig på nytt på en av madrasserna på golvet och kröp nära sina syskon. Efter någon timme blev det lugnt ute på gatan och familjen kunde sova några timmar.

Jag vet inte hur det kom sig att Nedja kontaktade mig men nästan alla flyktingar kände till ”pappa Bengt” eller ”Erik” som en del kallade mig efter att vi träffats på Erikshjälpen Second Hand inne i Filipstad.

Nedjas familj är romer. När jag först fick kontakt med henne berättade hon om hur rädda alla var men Nedja undrade också varför hon och hennes syskon inte fick gå i skolan. Andra asylsökande gick till den närbelägna skolan längre upp på Skolgatan. Migrationsverket hade sagt till dem att de inte hade rätt att gå i skolan. Jag sa till Nedja att visst ska ni få gå i skolan. Det får alla barn i Sverige. Jag skrev ett brev till skolan som Nedja fick ta med och skickade iväg alla barnen till skolan. Och visst blev de välkomnade redan dagen efter. Det som Migrationsverket sagt till dem var nog ett försök att försöka få familjen att inte bli för mycket rotade i det nya samhället. Men deras agerande var helt felaktigt.

Under en tid kom det många romer från Kosovo och jag brukade besöka flera familjer och försökte hjälpa dem på olika sätt. De tyckte så mycket om då jag kom och spelade och sjöng med barnen. Och sjunga, det kunde de verkligen. Allt verkade lugnt för Nedja och hennes familj under en tid men efter några månader fick de avslag på sin asylansökan. Jag hjälpte dem att överklaga men det blev avslag igen. Jag fäste mig mycket vid Nedja eftersom hon var så öppen och berättade för mig om sina drömmar, framtidsplaner och hur mycket hon längtade efter att få bo i ett land som respekterade de mänskliga rättigheterna och inte diskriminerade romerna. Hon berättade hur serberna utnyttjat romerna vid konflikten mellan kosovoalbanerna och serberna. När Kosovo blev fritt utsattes romerna för hot och trakasserier vilket gjorde att många flydde eller flyttade till Serbien eller andra länder. Jag kämpade för romerna i Lesjöfors och media gjorde reportage och olika nyhetsinslag. Efter ett tag tog Sveriges Radio och journalisten Randi Mossige Norheim kontakt med mig. Vi hade träfats flera gånger då hon gjort olika program i Filipstad. Vi träffades hemma hos oss först och fikade och pratade minnen och hur det gått för andra flyktingar som Randi intervjuat.

Randi ville följa vad som hände med Nedja och bad att få vara med henne och familjen i två dygn. Under dessa dygn bestämde Migrationsverket om en utvisning till Kosovo. Allt gick väldigt fort. Innan hon skickades tillbaka till Kosovo, ville hon hinna säga hejdå till alla sina vänner. Till bästa kompisen Jannika, till hemkunskapsläraren Hans Nordblad och till läraren i engelska, Astrid Gille. Randi följde med över allt och spelade in sitt program som sändes på våren 2011. Klockan 3.30 en tisdagsmorgon i juni 2011 utvisades familjen. Randi och jag följde även vad som hände familjen när de anlände till Kosovo. De hade inget hem att återvända till utan de övernattade i tre nätter i en busskur. Hur tänkte egentligen Migrationsverket att de skulle klara sig? Efter att ha letat efter någon stans att bo i Kosovo försökte de ta sig till Serbien.

Från Serbien skickade Nedja ett sms om att hon inte vågade gå ut. Nu satt hon på nytt i ett fönster och tittade ut på gatan och såg hur polisen slog andra romer utan att de gjort något. Hon frågade mig om det fanns något mer att göra. Hon bad mig överklaga till Europadomstolen för mänskliga rättigheter vilket jag gjorde. Men domstolen tog inte ens upp deras ärende utan det blev avvisat.

Nedja hör av sig

Det gick en lång tid utan att jag hörde något om hur de klarade sig. Jag fick några meddelanden men sen blev det tyst under många år. För två år sedan fick jag ett meddelande på Messenger från Nedja. Jag fick se ett fint brudkort och bilder från fest med dans. Jag såg att det var Nedja, men jag var inte säker. Det visade sig att Nedja inte glömt svenska språket trots att det gått nio år sedan hon utvisades. Det fina brölloppskortet var Nedja och hennes man, ett stiligt par det vill jag lova. Vi pratade länge med varandra och det visade sig att Nedja flyttat till Italien där hon kunnat utbilda sig. Hon hade nu ett arbete men berättade att lönen var så liten att det knappt gick att betala hyran. De hankade sig fram och var nu på väg till Sverige för att söka arbeten. Som EU-medborgare har de rätt att vistas tre månader i Sverige om de klarar sin ekonomi och inte söker ekonomisk hjälp.

Nedja ville besöka dem som hjälpt henne och familjen då de bodde i Gävle, men tyvärr hade den vänliga kvinnan som betytt så mycket för Nedja avlidit, så hon blev mycket ledsen. När vi tog farväl hade Nedja och hennes man gott hopp om att hitta arbete i södra Sverige.

Jag blev så glad att få denna återkoppling efter så lång tid. Nedja är en överlevare och hon kommer att klara sig bra, det är jag övertygad om.