"Alex" ville dö, men fick ett kärleksfullt budskap på natten
Jag föddes 1988 i staden N i Marocko. Mina föräldrar skilde sig när jag var fem och jag hade en syster som är ett år yngre än mig. Det var en uppslitande och skilsmässa jag har fortfarande några minnen av det och vi förbjöds att träffa vår biologiska mamma under vårdnadsrättegångarna och även efter det. Min pappa gifte om sig strax efter att han skilde sig. Min syster fick cancer och dog när jag skulle fylla 7 år. Efter min systers död började min far bli våldsam, hatisk och kränkande och jag tvingades leva i hans elaka närvaro. Jag hade självmordstankar som barn och bad till och med till Gud att ta mitt liv och bespara mig min vånda. I åratal väntade jag på att något skulle hända för att rädda mig från min far, men det hände aldrig. Jag trodde att jag skulle rymma och leva som gatubarn, men då var jag tillräckligt medveten för att veta att jag skulle bli våldtagen på gatan på grund av vad jag såg och hört från andra gatubarn. Jag har gröna ögon, vit och slät hud, jag kände mig annorlunda än de andra barnen. Jag blev antastad vid några tillfällen och det övertygade mig att stanna och leva som en slagpåse för min far. Jag visste att jag skulle bli våldtagen om jag rymde och bodde på gatan.
Jag hatade grundskolan. Jag hade svårt att läsa och skriva och jag hade blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av både min pappa och mina lärare. Jag har dyslexi men ingen var medveten om att det finns något sådant. De trodde alla att jag var lat och dum. Jag blev slagen av lärarna för att jag inte kunde memorera Koranen som var obligatorisk för oss och det fick mig att lida ännu mer. Lärarna klagade till min far att jag inte memorerar Koranen och varje gång hotade han att jag skulle hamna i helvetet och när jag började gråta började han slå mig och beordra mig att lyda. Jag blev misshandlad både hemma av min far och i skolan av mina lärare och det som gjorde saker ännu värre var att jag saknade att bli älskad och kramad av en mamma som jag aldrig hade känt eller haft. Mina farbröder och mostrar såg hur min far misshandlade mig på ett inhumant sätt och när jag bad dem om hjälp att skydda mig från mitt lidande, sa de alltid: ”Han är din far, han äger dig. Gud tvingar oss att lyda våra fäder och vad han än gör mot dig är han din far.".
När jag var 14, en natt efter att ha fått utstå en av min fars galna misshandlingar. Jag grät hela natten och kunde inte sova på grund av det jag levde i. Jag bad till Gud att ta mitt liv och rädda mig från denna smärta, jag hade ingen att vända mig till. I det ögonblicket hörde jag en röst i mitt hjärta som jag aldrig hört förut. Rösten var inte samma röst som alltid rörde sig i mitt huvud. Denna röst försökte trösta mig; Den var annorlunda. Det kom utifrån och föll in i mitt hjärta. Rösten sa till mig: ”Jag förlåter dig och jag älskar dig. Det spelar ingen roll om din far inte älskar dig, jag älskar dig. Du kan förlåta din far för att jag förlät dig. Efter att ha hört dessa ord kände jag ett helande regn komma ner på mitt hjärta som tvättade bort min smärta och med det kom det ner helande tårar från ögonen.
Från den dagen kunde jag inte hata andra människor, inte ens min far. Jag hatade smärtan när han använde mig som sin slagpåse när han kallade mig en son av en hora och kallade mig andra dåliga namn. Jag förstod inte varför han gjorde så mot mig, jag ville dö, jag ville fly från honom men jag kunde inte hata längre. Efter den natten nästan varje natt kände jag någon som kallade mig till sig, jag ville gå och omfamna dem, jag visste inte om det var Gud eller en person eller fler människor men jag kände alltid en längtan efter att vara med denna tillhörighet som fortsatte att kalla på mig, jag kände mig älskad men jag kände smärta samtidigt eftersom jag inte kunde nå dem när de kallade på mig.
……………………………………………
Jag var tvungen att leva med hans våld hela mitt liv. När jag fyllde 21 och just då var jag stark nog att utmana honom och när han försökte slå mig höll jag hans hand och jag sa: "Om du vågar slå mig gör det och du kommer att se". Sedan såg jag tvivel i hans ögon och han sa: "Du vill slå din far", jag svarade igen med samma ord: "slå mig om du vågar och du kommer att se" medan han tittade djupt in i mina ögon visste han att jag kommer att försvara mig och det kommer att visa sig bli en otäck strid och kamp. Han lyfte inte handen mot mig så ofta sedan sen den dagen, men hans mentala övergrepp och förtryck slutade aldrig. Jag hade inget val, nej ingen skulle skydda mig, jag var tvungen att slå tillbaka.
Allt jag drömt om i hela mitt liv var att leva någonstans där jag kunde vara trygg. Efter gymnasiet gick jag en tvåårig kurs som bokhållare på en yrkesskola i hopp om att få ett jobb efteråt för att hjälpa mig att få en plats på egen hand bort från min far och hans hat. Efter att jag gått ut yrkesskolan fortsatte jag att söka jobb i två år utan lyckas. Vart jag än sökte arbete med mitt CV fick jag avslag. När jag gick tillbaka och frågade dem, sa de att andra människor hade kontraktet, och när jag frågade var dessa människor kom ifrån sa de att de kom från andra delar i Marocko. Jag kände mig så ledsen och diskriminerad varje gång. Jag visste att detta var den statliga politiken för att neka oss Riffians jobb eftersom staten ser oss som ett hot men ändå kände jag mig ledsen och besviken, jag hade ingen plats att vända mig till och ingen som hjälpte mig. Under dessa två år blev jag passionerad i programmering och jag följde online gratiskurser och försökte lära mig själv i hopp om att jag skulle bli programmerare en dag.
