Bengt Sjöberg

Min fru och jag var på väg till Dalarna för att ha en lugn helg. Det här hände för drygt 10 år sedan. När vi passerat Långban, och började närma oss Lesjöfors exploderade plötsligt det 13:e däcket inom loppet av 14 dagar. Jag fick sladd och det blev svårt att styra bilen. Jag såg hur vi åkte rätt emot en stor lastbil. Med all kraft grep jag tag i ratten och försökte styra mot diket. Med några centimeters marginal undvek vi att krossas av lastbilen, och när jag fick stopp på bilen, började hjärtat rusa. Jag fick hjärtflimmer. Vi fick hjälp av en bilfirma som försett mig med däck de senaste veckorna, och när vi satte på ett nytt däck, fortsatte vi färden mot Dala-Järna. Hjärtat lugnade ner sig, men händelsen återkom därefter så gott som varje natt. Jag vaknade med ett ryck och kallsvettades. Så grep ångesten tag i magtrakten och jag gjorde allt för att avleda det gastkramande trycket i magen och bröstet.

 

Senare fick jag diagnosen PTS (posttraumatiskt stressyndrom) och gick på Kris och Traumacentrum i Karlstad där man prövade olika behandlingar. Det hjälpte för stunden, men blev ingen egentlig förbättring. Mardrömmarna fortsatte och varje gång som vi passerade platsen där vi höll på att krocka fick jag ont i magen.

En dag for jag upp till Lesjöfors till stället där vi höll på att krocka med lastbilen. Jag parkerade bilen på en skogsväg och gick tillbaka till platsen där jag kört ner i diket. Varje gång vi passerat platsen hade jag känt som knytnävsslag i magen, och som en borrande syl som trängde allt djupare in i magen ju närmare vi kom platsen för olyckstillbudet. Nu satte jag mig vid dikeskanten och bad en bön. Jag sa till Gud att jag förlåter allt och alla som försökt att skada mig på olika sätt. Jag tackade för försoning, frid och välsignelse och jag förlät dem som försökt göra mig illa. Jag tackade Gud för att jag var en fri människa, som lever i goda relationer med alla, så långt det beror på mig. Jag satte mig själv fri och även dem som försökt göra mig illa. Jag tackade Gud för livet och beslöt mig för att fokusera på allt det goda och positiva i livet.

När jag for hem kände jag en sådan underbar frid och glädje i mitt sinne. Magen som värkt och ångesten som legat på lur var som bortblåst. Det kändes så skönt. Detta var bättre än alla psykologsamtal och alla analyser och KBT-terapier. Visst var jag tacksam för vad läkare och psykologer försökt hjälpa mig med, men nu kände jag att jag brutit igenom en vall. På natten sov jag gott och hade inga mardrömmar.

Det finns en stark kraft i förlåtelse och försoning. Att leva i konflikt dränerar kropp och själ på energi. Att förlåta kan ibland kännas omöjligt, men om man släpper taget om bitterhet och ältande av oförrätter kan man bli fri och slippa gå och bära på en massa tunga stenar.

Den här händelsen har jag berättat om i ett semesterprat i Radio Värmland.