Bengt Sjöberg

 

En lördag hade vi sång och musik på Erikshjälpen Second Hand i Filipstad. En gospelkör från Örebro kom på besök. Efter deras framträdande kom en ung kvinna från ett land i Afrika fram till mig och frågade om jag var kristen och om det i så fall fanns någon kyrka som hon kunde gå till.

Jag lovade hämta henne i vår bil och ta med henne till vår kyrka, Betel i Hällefors där det var gudstjänst denna helg. När vi kom in i kyrkan gick Alice längst fram i kyrkan och böjde sina knän och brast ut i stilla gråt. När hon reste sig sa hon:

-Jag är så glad att få komma till kyrkan idag. Jag har suttit i vår lägenhet i tre veckor och tittat ut ner mot Erikshjälpen och så har jag undrat om jag är den enda kristna personen i den här staden. Jag är överlycklig nu när jag vet att jag inte är ensam. I mitt land gick jag till kyrkan varje söndag.

Så kom det sig att Alice tog med sig sina vänner från Rwanda och Burundi, Elfenbenskusten, Nigeria, Eritrea och Etiopien. Vi fick under cirka 10 år ordna med bilskjuts och då och då hyra minibussar och vid särskilda tillfällen kom Esko med en stor buss som vi fick hyra på söndagar.

På tisdagskvällar hade vi enkla samlingar på Erikshjälpens café då svenskar och våra nya vänner från Afrika och senare från andra länder möttes till gemenskap, fika, bön och bibelläsning. En kväll kunde jag inte hålla tårarna tillbaka då en grupp flickor från Burundi ställde sig upp vid borden och sjöng flera sånger. Vid borden bredvid satt några män från Rwanda som gensvarade med en sång och en av männen bad om fred och försoning mellan de folk som nyligen flytt från folkmordet i Rwanda 1994 då närmare en miljon människor dödades. Etienne som bad om fred hade gömt flera av sina landsmän på baksidan av kyrkan och försett dem med mat och vatten. Nu satt de båda folkgrupperna tutsier och hutuer på vårt café och sjöng och bad tillsammans. Här fanns inget hat utan en kärlek och atmosfär som kändes påtagligt fylld av kärlek och omsorg.