Bengt Sjöberg

”Kalle” hade haft ledande funktioner i ett nynazistiskt parti.

Våren 2003 gick han i täten vid partiets demonstration i Filipstad då rasister och nazister från hela Norden och Tyskland deltog. 30 poliser och fem hundpatruller samt en helikopter övervakade manifestationen.

”Kalles” mor kom en dag in på Erikshjälpen. Vi hade aldrig träffats, men hon hade fått en inre uppmaning tre dagar i sträck att ”gå till en pastor som finns på Erikshjälpen Second Hand”. Hon var först tveksam och undrande och kände inte alls till att det brukade finnas en pastor på second hand. Hon berättade att hennes son hade fått problem och behövde hjälp med några praktiska saker. Han var inne i en livskris. Nu ville han bland annat få hjälp att flytta sina möbler till ett torp i närheten av Dalarna. Jag lovade att hjälpa till, men när jag senare kom hem undrade jag vad det var jag hade gett mig in på. Var det en fälla för att skada mig? Så mycket hade hänt den senaste tiden. Punkterade däck, muttrarna på hjulen på bilen hade skruvats av och hotfulla telefonsamtal mitt i natten. Vem och vilka som gjort det hade jag ingen aning om.

Men det blev en trevlig resa upp mot dalaskogarna. Det rusade inte fram några skinnskallar på någon skogsväg med basebollsträn som skulle slå in huvudet på mig. ”Kalle är ju en riktigt mjuk och fin kille”, tänkte jag när vi satt och pratade i lastbilen. Han berättade att han hade känt sig utanför i skolan. Det var bara den nazistiska gruppen på skolan som bjöd in honom i sin gemenskap.

När vi burit in alla möblerna blev jag bjuden på fika i ”Kalles” styvfars och mors hus. De ville att jag skulle be en bön för hela familjen och då vi bad reste sig styvpappan plötsligt upp, sköt undan stolen och ropade: ”oj, ser ni inte vilken stor ängel som stod vid bordet? Säkert minst 2 meter hög!”

”Kalle” och hans tjej kom senare till vår kyrka och vi pratade en hel del. Efter ett tag ordnade vi med att han fick praktikplats på Erikshjälpen Second Hand. Han ville nu lämna det rasistiska partiet. Jag undrade hur våra invandrare skulle reagera om ”Kalle” dök upp. De hade läst om honom och visste att nynazister inte gillade invandrare.

Dagen då ”Kalle” började hos oss fikade han och jag i garaget, men dagen efteråt fikade han med alla medarbetarna och några flickor från Azerbajdzjan som kom för att lära sig svenska. Det var första gången som ”Kalle” lärde känna en flykting och jag iakttog hur ungdomarna pratade och skojade med varandra. Jag såg sedan hur de hade en fin relation med varandra.

”Kalle” lämnade också det extrema högerpartiet. Han bjöd in Jesus i sitt liv. Den 13 december, Luciadagen det året fick jag döpa honom i Betel, Hällefors.

På vägen hem i minibussen ringde han upp den polis i Värmland som jobbar med Exit, ett projekt som hjälpte ungdomar att lämna rasistiska grupper. Jag trodde aldrig att polisen Greger Wahlgren skulle svara en söndag klockan 13, men det gjorde han. Greger lyckönskade ”Kalle” men poängterade att det var bäst för honom att helt lämna Värmland för en tid. Vår församling betalade då för att han skulle kunna gå på folkhögskolan Götabro där han studerade Bibeln i 8 månader. En dag då jag besökte Götabro tillsammans med Haydatallah från Iran kom ”Kalle” emot oss och kramade först om sin iranske kristne broder och sen mig. Det var äkta kärlek mellan invandraren och den tidigare rasisten.

Det finns hopp om förändring men då måste det finnas mötesplatser, dialog och öppenhet att lyssna och se att vi är alla människor.