Profetiska hälsningar
När jag växte upp i ett pastorshem med äldre bröder (Kjell och Stanley) som i unga år gick ut som evangelister och senare blev pastorer och missionärer fick jag ofta frågan om inte också jag skulle bli pastor. Jag svarade att jag ville bli lärare och tjäna Gud i församlingen på fritiden. Som tonåring deltog jag i gudstjänster och bönesamlingar, ibland även bönenätter. Då kom det profetior om att mitt liv skulle bli olyckligt om jag inte gick Guds väg och sa ja till kallelsen. Jag började känna en press. Och det skavde i mitt inre att jag inte upplevde att profetiorna stämde med vad jag kände i mitt inre var Guds väg för mig.
När jag blev lärare var min fru och jag engagerade i olika verksamheter i församlingen. Men mycket ofta diskuterade jag med min fru om jag verkligen levde i Guds vilja. Jag hade svårt att leva i nuet och slappna av. Jag kände mig som en svikare och när folk fortsatte att ”profetera” och jämföra mig med mina bröder funderade jag till och med på att byta efternamn. Bara för att mina bröder var "stora evangelister och missionärer" var ju inte min väg densamma. Den dåliga självkänslan och osäkerheten väckte oro och mindervärdeskomplex. Profetiorna jag mottog, av personer som säkert ville väl, bidrog till en känsla av prestationsångest och gav upphov till mycket grubblerier kring om jag var på rätt plats i livet.
Efter många år växte jag naturligt in i mer av engagemang i form av undervisning i kyrkor och kampanjer och när jag fick en kallelse från en församling att vara pastor gick jag in i den tjänsten. Det kändes naturligt och som en fortsättning på något jag redan var engagerad i. Det blev flera intressanta och berikande år men efter fem, sex år upplevde jag att jag rörde mig i en begränsad sfär och jag saknade skolan och alla kontakter i samhället som jag haft då jag även hade varit kommunpolitiker.
Jag fick en lärartjänst men fortsatte att hjälpa till i församlingen.
Efter en missionsresa i Estland tillsammans med våra tre söner besökte min fru och jag en ekumenisk gudstjänst. Helt plötsligt avbröts gudstjänsten av en man som talade i tungor och profeterade om en person som gått sin egen väg och att Herren skulle straffa honom. Det var som om knivar skar i magen och det var med tunga steg och sorg vi gick hem från det mötet.
På en retreatgård fick jag mycket gedigen själavård där en av ledarna fick se en bild som han på ett respektfullt och ödmjukt sätt förmedlade och frågade om det han sa gav genklang inom mig. Ledarna bad sedan för mig och det kändes underbart och läkande. Denna bild och tolkningen av den var precis det som löste upp knutar inom mig.
När jag på senare år undervisat om den helige Ande och de andliga nådegåvorna har jag betonat, att vi inte ska förakta profetior, men vi ska pröva allt och behålla det goda. Men hur prövar vi och när görs denna prövning? Vi bör kontrollera om det stämmer med Guds ord. Budskapet måste även harmoniera med det inre vittnesbördet. Se även vad det blir för frukt. Gud talar om försoning och visar på en väg till frid och förlåtelse. Om det finns förtroende för den som bär fram de profetiska orden, finns det förutsättningar för att dessa ord också faller i rätt jord och bär god frukt. Profetian ska bygga upp, ge chans till korrigering, uppmuntra och visa på möjlighet att förändras.
När någon ger ett ord från Gud kan det få stor betydelse och bli till välsignelse. Men exemplen är tyvärr alltför många där ”profetia” präglas av människors idéer, tankar, förhoppningar, och i värsta fall utgör den ett redskap för manipulation.
Paulus är angelägen om att det som sker i gudstjänsten ska vara begripligt för alla (1 Kor.14:20–25). Inte enbart för de troende utan även för de icke-troende, som han självklart tycks utgå från finns med i gudstjänsten. Om då någon bär fram profetiska ord från Gud förstår alla att ”Hos er finns verkligen Gud” (14:25). Genom det profetiska talet blir Guds närvaro uppenbar.
När ska man framföra profetian? Det behöver inte ske omedelbart i en gudstjänst. Prata med mötesledaren. Den som får ett tilltal kan välja tidpunkt och sätt. Enskilt eller inför alla i gudstjänsten.
I många sammanhang har en profetia åtminstone historiskt brukat börja med: ”Så säger Herren…” Men jag tror att det är mycket sundare att säga: ”Jag upplever att…” eller: ”Jag tror att Herren vill säga något”. När jag fört fram dessa tankegångar i församlingar har de flesta hållit med, men några har menat att vi riskerar att släcka Andens eld och att vi ska ha förtroende för ”det som Gud gör”.
Gud vill tala till oss, ge oss uppmuntran och korrigeringar, men Gud trycker aldrig ner en person utan lyfter oss och ger oss mod och kraft att leva i gemenskap med honom och hans ord och leva i harmoni och trygghet i vår tjänst.
Min bror Kjell hade en stark profetisk gåva
