Bengt Sjöberg

Så här i sommartid får jag en del hälsningar från människor som bott i Filipstad förut. Några berättar om arbeten, giftermål och studier. Blir så glad då jag får positiva hälsningar från dem som haft svåra fysiska och psykiska trauma. Nu mår de bra.

Några av dessa personer har berört mig så pass mycket att jag inte kan bli kvitt de hemska händelser som utspelade sig för 15-20 år sedan. Ibland återupplever jag händelser i mardrömmar och undrar om de verkligen hände.

Ett minne plågade mig extra mycket. Det var den gången då jag hann före ambulansen och då en kvinna hängt sig i badrummet. Vi försökte få loss kvinnan som ännu var vid liv. Ambulanspersonalen lyckades inte och situationen blev kaotisk. Jag började be till Gud och använde mig även av det språk man kan kommunicera direkt till Gud med vid svåra tillfällen. Ett andligt språk.

När jag började be kom ett lugn in i badrummet och nu kunde man skära ner kvinnan och åka med henne till sjukhuset.

Efter en tid började jag tvivla om det var en verklig händelse eller en mardröm. Då jag en dag mötte ambulanssjuksköterskan frågade jag om det var verkligt det vi var med om. Hon bekräftade utan att gå in på detaljer, att jag uppfattat situationen precis så som det var.