Bengt Sjöberg

tt växa upp i en familj där frimodig bön inspirerad av den helige Ande var något naturligt och spännande.

Mina föräldrar Helga och Tage brukade fasta och be när det var extra allvarliga problem som behövde gudomlig bönhörelse. Som liten grabb kunde jag höra hur de samtalade och bad. Ibland handlade det om att det saknades pengar till mat och vid andra tillfällen bad de för mina bröder som befann sig i Pakistan. Efter några timmar brukade mamma komma in i köket och var på ett strålande humör.

-Nu ska jag koka gott kaffe och vi ska ha någon god bulle, sa hon. Nu ska vi vara glada för nu är bönesvaret på väg. Hon hade ”bett sig igenom” som hon uttryckte det. Jag minns en gång då jag kanske bara var 8-9 år och då jag gick ut och hämtade posten. I lådan låg ett brev med 200 kronor i. Det var mycket pengar på den tiden.

När min bror Kjell nyligen kommit till Pakistan för att arbeta som missionär blev deras hus konfiskerat av regeringen som flyttade huvudstaden från Karachi till Islamabad. De fick ett annat hus i ett annat område. I det huset fanns ingen el och inget vatten. Precis då drabbades Lena och Kjell av malaria. De var så sjuka att de knappt kunde gå upp ur sängarna och de hade svårt att laga mat. Eftersom de inte hade någon telefon kunde de inte meddela sig med församlingens styrelse. Ingen visste var de befann sig och att de var sjuka. Det enda som de kunde göra var att be. De bad för det nystartade arbetet, för kyrka, skolprojekt, sjukvård och barnhem, men något praktiskt kunde de inte göra på flera veckor.

När de äntligen träffade sin församling och sina vänner fick de höra om allt positivt och fantastiskt som hade hänt i kyrkan. Ett 40-tal personer hade kommit till tro på Gud och nu ville de bli döpta. En man som sysslade med ockulta samlingar hade fått möta Guds kraft och nu ville även han ta emot Jesus. Ett arbete startade bland de mest fattiga i området. Det ordnades läs och skrivkurser. Arbetarna i slumområdet kunde själva räkna ut sin lön så nu kunde inte fabriksägaren lura de fattiga på pengar. Slumområdet förändrade karaktär och blev snyggt, rent på gatorna och folket fick hopp om en bättre framtid. Under de elva år som Kjell verkade i Pakistan grundades ett 50-tal kyrkor, bibelskola (där vår son Josef är en av lärarna)