Kjell Sjöberg-Guds bönegeneral
Jag har skrivit en bok om min bror. Den senaste tiden har jag återvänt till delar av Kjells undervisning om bön och då hittade jag hans bok "Res upp ett bönealtare".Så här berättar han om hur han kom till tro och direkt förstod hur viktigt det är med bön.
Kjell Sjöberg tog starkt intryck av sina föräldrars böneliv
Kjell såg vilka föredömen mamma och pappa var när det gäller bön. När familjen bodde i Finland var det krig. Pappa var inne i huvudstaden Helsingfors. Men mamma och barnen var ute på en ö. Där ordnade mamma sa att hon varje förmiddag kunde ta tid i bön. Det gick en liten stig bort från huset och in i skogen. Kjell var bara 7 år när han såg hur mamma gick in i skogen och upp på ett litet berg. Där hade hon en fin utsikt över havet. Och där började mamma be ivrigt. Hon var då 34 år och fyrabarnsmamma. Hon hade sin böneplats i skogen och dit gick hon varje dag. Det var en vacker plats med härlig utsikt.
Kjell blev kristen. 1951. Då föddes han rakt in i en böneväckelse. Den ungdomsgrupp som han tillhörde brukade samlas för att be. Första lördagskvällen efter det att han blev frälst blev början på en väckelse i den stora Filadelfiakyrkan i Stockholm där pappa nu var pastor. Man var i bön ända fram till kl. 6 på söndagsmorgonen.
Efter att han varit frälst bara några veckor bestämde sig Kjell och fyra vänner att de skulle träffas för att be varje dag under en vecka. De gick direkt från sina jobb till en lägenhet i Stockholm. Det bad på eftermiddagarna och kvällarna. Bön betydde mer än mat för dem. Under den böneveckan uppenbarade Gud för dem alla att de hade en kallelse att tjäna Gud och de anmälde sig till en bibelskola. Det året var det cirka 500 ungdomar som gick på bibelskolan.
Kjell och hans bror Stanley gick därefter ut som evangelister trots att de var endast 15 och 17 år gamla. Många av de ungdomar som gick ut bibelskolan har tjänat som evangelister, pastorer och missionärer. Åren efter det året hör till några av de mest segerrika åren i Pingströrelsens historia i Sverige.
