Bengt Sjöberg

Det här var väl ett mirakel?

Konvertiten från Afghanistan var på väg till tvångsutvisning på flygplatsen. (Detta är ett minne och något som hände för flera år sedan) Hans vänner försökte med olika hjälpinsatser förhindra deportationen. FN:s kommission för mänskliga rättigheter behandlade en begäran om att utvisningen skulle stoppas. En grupp vänner fanns på plats på flygplatsen.

Jag hade en alphakurs för sökare från flera länder samtidigt som jag hade sms-kontakt med jurist, ungdomar och folk på flygplatsen.

Då kom meddelandet att planet skulle lyfta om cirka 30 minuter.

Jag sa till deltagarna på alphakursen att lägga undan häftet och bibeln och bara be. I gruppen fanns några muslimer som kommit till vår kurs av nyfikenhet och ville veta mer om kristen tro. Precis när de börjat be på sina språk ringer en jurist från FN:s kontor i Schweiz Han meddelar att FN stoppat utvisningen. Jag tackar men berättar att nu gäller det att gränspolisen också får faxet som bekräftar att utvisningen stoppats. Vännerna på flygplatsen skriker till poliserna att de ska kolla fax från FN vilket de gör och vår vän konvertiten körs tillbaka till förvaret där de släpper ut honom i frihet mitt i natten.

Flera av deltagarna i alphakursen bestämde sig för att bjuda in Jesus i sina liv. De hade ju insett kraften i att be en bön i Jesu namn.

Ja, detta kallar jag ett sant mirakel.

 

Plötsligt började det göra ont i magen. Jag försökte tänka på något annat än det som hände för några månader sedan. Värken klingade av och nu var vi snart uppe i Dalarna.

På vägen hem några dagar senare skruvade jag upp musiken i bilen när vi närmade oss platsen strax söder om Lesjöfors. Den här gången var det som om någon slagit till mig i magen eller stuckit en kniv i sidan. Detta hände gång på gång då vi passerade platsen där det 13:onde däcket exploderade och vi höll på att krocka med en lastbil men hamnade i diket.

Jag hade fått professionell hjälp på Centrum för traumatisk stress i Karlstad, men de minnen (PTSD) jag hade visade sig fortfarande i mardrömmar på nätterna och varje gång vi åkte mellan hemmet och gården i Dalarna. Fanns det ingen hjälp att få?

En dag tog jag bilen och åkte mot Lesjöfors. Jag parkerade bilen och gick och satte mig på en stubbe i skogen med utsikt mot vägen. Jag deklarerade för naturen där jag satt och inför Gud och den andliga världen. Jag sa: "Jag förlåter alla dem som under en tid försökt skada mig på olika sätt. Jag sätter mig själv fri från all bitterhet, ångest och oro och uttalar att jag vill göra allt för att leva i försoning och förlåtelse i goda relationer med människor så långt det beror på mig. Jag tar emot helande och tackar för den frid som jag av nåd får ta emot".

När jag åkte hem var det som om en tung sten ramlat av från min rygg. Efter denna frigörelse har jag passerat platsen utan att känna någon oro, smärta eller rädsla.

Har känt en inre maning att berätta detta för att just du som sitter fast i bitterhet och oförsonlighet ska bli fri och få känna lugn och trygghet.

Det som jag berättat hände för flera år sedan efter en tid då rasister försökt skada mig på flera olika sätt eftersom jag hjälpt flyktingar.