Att lära sig lyssna till Guds röst
Sedan i onsdags är jag på New Wine konferens i Vänersborg. Det är mycket intressant och bra. Konferensen har vuxit och i år räknar man med mellan 1000-1500 deltagare. Det är påfallande många barnfamiljer och tonåringar som är med. De starkaste stunderna i mötena är vid förbönsstunderna. Man tar sig verkligen tid med att be med och för varandra. Folk blir berörda, glada och flera upplever konkreta helanden. Lovsången är kanonbra, men lite väl för hög volym för en som har tinnitus som jag. Men jag sätter i mina specialgjutna öronproppar och då är volymen okey!
Underbart att höra ett tonårsgäng på New Wine-konferensen i Vänersborg prata om sina upplevelser med Jesus. De satt utanför lokalen och småpratade. Jag kunde inte undgå att höra vad de sa. De hade varit ute på stan och bett för folk som blivit helade och fått uppleva gudsmöten. Deltog i ett seminarium där många fick pröva på att lyssna in den helige Ande tilltal. Sen fick de berätta om de ord av kunskap som de fått. Då gensvarade människor i den stora salen och flera berättade efteråt om konkreta helanden. Idag var det bra tryck i bokförsäljningen.
Här några kort från i onsdags då Joel, Shkurte och flickorna Alisa och Andrea jobbade med att plocka upp cirka 200 boktitlar, prismärka och bygga upp Gospel Medias enorma bokbord.
Vi möter så många människor som är så tacksamma för Gospel Medias utbud. 
Driven av Guds kärlek
|
|||
 |
|||
På onsdag reser jag till Vänersborg där NEW WINE har en konferens. GOSPEL MEDIA har en bokmonter där jag ska hjälpa till. Jag hoppas få vara med på flera seminarier och möten och ser fram emot dagar i gemenskap med Gud. Årets konferens har samlat 1000 deltagare och till kvällsmötena väntas upp emot 1500 personer. ***
”Jag har aldrig träffat någon som har påverkat en hel nation på det sätt som Rolland och Heidi Baker har påverkat Moçambique. Resultatet av deras arbete är pågående och ökar ständigt i omfattning. Ödmjukhet, kärlek och kraft är genomgående kännetecken.”– Bill Johnsson, Pastor, Bethel Church, Redding, Kalifornien ***
Heidi Baker har tillsammans med sin man Rolland grundat Iris Ministries. Tillsammans har de tjänat som missionärer i Indonesien, Hong Kong, och på Londons gator innan de följde Guds kallelse till Moçambique 1995. Där har de stått inför överväldigande behov men ser nu hur Gud på ett övernaturligt sätt förser för fler än 7 000 barn. |
Klicka på länken för att få iunformation om konferensen
På Torp igen
Emma Henriksson som är Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen och talesperson bland annat i asylfrågor ses här på seminariet på Torpkonferensen där även Maja Ekström, Susanne Lindholm och jag medverkade på midsommarafton. Emma berättade varför hon engagerat sig inom politiken och hur långsiktigt en politiker måste tänka och arbeta.
Jag hade även med mig en afghansk ung man som fick berätta från sin verklighet.
Trots att vårt seminarium låg på samma tid som det stora midsommarfirandet i parken gick av stapeln, samlades cirka 90 personer till seminariet. Maja berättade om Alsike Klosters fristad för flyktingar och om blockader som hon varit med på för att dels skapa opinion, men även naturligtvis för att stoppa utvisningar. Maja talade om Guds rike som inte har några gränser. Hon ville se hur Guds rike utbreder sig i vårt land.
Susanne Lindholm har nyligen varit i Afghanistan. Hon har engagerat sig under lång tid dels för asylsökande, men har även startat företag och hjälpt migranter att få arbete. Susanne är kommunpolitiker i Örebro och driver även ett hotell. Hon är engagerad i en kristen församling som har ett omfattande arbete bland nysvenskar.
Markus Sand, pastori Rinkeby Internationella församling ledde seminariet och den frågestund som avslutade samlingen. Ett ämne var om det behövs fler fristäder i Sverige som likt Alsike Kloster ger flyktingar en fristad. Vi talade om att Migrationsverkets handläggare måste arbeta efter de riktlinjer som rättschefen Mikael Ribbenvik arbetat fram, t.ex regler för hur konvertiter skall bedömas. Så sker uppenbart INTE nu, det kunde jag belysa med flera exempel. Vi tog även upp frågan om det är rätt att låta döpa en asylsökande eller om de måste vänta tills de fått sina fyra sista siffror och får stanna i Sverige. Eftersom det är en mänsklig rättighet att få ha en tro var vi eniga om att det är den asylsökande som, efter undervisning och information om att ett dop inte leder till uppehållstillstånd, själv få fatta ett beslut om han/hon vill bli en kristen och en Jesu lärjunge vad det än kan få för konsekvenser.
Internationella dagen mot barnarbete och tron på kärleken
Idag är det internationella dagen mot barnarbete. Många miljoner barn tvingas utföra arbetsuppgifter som är farliga för deras egen hälsa, istället för att gå i skolan.
Jag har nyligen träffat några afghanska barn som suttit i hettan hela dagarna och hackat socker. På så sätt har de försökt att klara livet. De hade ingen möjlighet att få gå i skolan. Redan som 10-åring fick flickan börja jobba. Det är så gripande att ta del av hennes berättelse. Hur hon försökt lära sig läsa, räkna och dra ut kunskap från dem som haft förmånen att få gå i skola. Nu bor de här i Sverige, men myndigheterna försöker tvinga ut dem ur landet. Man säger felaktigt att de sökt asyl i annat EU-land. Vi hoppas att de ska få stanna här.
Genom utbildning får barnen en chans att resa sig ur fattigdomen. Bli månadsgivare och stöd Erikshjälpens arbete. http://www.erikshjalpen.se/stodja/blimanadsgivare/
Under 2011 gav Erikshjälpens arbete 20 332 barn runt om i världen chans att gå i skolan. Det skedde genom att de bland annat fick stöd till skolavgift, boende och kläder. Hjälp oss hjälpa många fler barn från barnarbete. Dela även länken!
http://www.erikshjalpen.se/index.php/nyheter/internationella-dagen-mot-barnarbete/
För övrigt tror jag att kärleken övervinner ondska och hat. Jag hör och läser så många negativa omdömen om "de andra". De med annan tro, annan kultur, annan livssyn. Man dömer alla över en kam. Man drar förhastade slutsatser. Man vet inte var en medmänniska befinner sig. Andra bygger broar och river ner fördomar och skapar dialog och sen kommer människor med färdiga åsikter och drämmer till "de andra" och förstör det som eventuellt byggt upp. Jag skriver detta med anledning av en massa fördömande uttalanden på Facebook som jag läst de senaste dagarna.
Jesus visade på en väg, att kärleken från Gud sätter en människa fri. Det är den kärleken som jag vill hålla fast att tro på.
Jag har nyligen träffat några afghanska barn som suttit i hettan hela dagarna och hackat socker. På så sätt har de försökt att klara livet. De hade ingen möjlighet att få gå i skolan. Redan som 10-åring fick flickan börja jobba. Det är så gripande att ta del av hennes berättelse. Hur hon försökt lära sig läsa, räkna och dra ut kunskap från dem som haft förmånen att få gå i skola. Nu bor de här i Sverige, men myndigheterna försöker tvinga ut dem ur landet. Man säger felaktigt att de sökt asyl i annat EU-land. Vi hoppas att de ska få stanna här.
Genom utbildning får barnen en chans att resa sig ur fattigdomen. Bli månadsgivare och stöd Erikshjälpens arbete. http://www.erikshjalpen.se/stodja/blimanadsgivare/
Under 2011 gav Erikshjälpens arbete 20 332 barn runt om i världen chans att gå i skolan. Det skedde genom att de bland annat fick stöd till skolavgift, boende och kläder. Hjälp oss hjälpa många fler barn från barnarbete. Dela även länken!
http://www.erikshjalpen.se/index.php/nyheter/internationella-dagen-mot-barnarbete/
För övrigt tror jag att kärleken övervinner ondska och hat. Jag hör och läser så många negativa omdömen om "de andra". De med annan tro, annan kultur, annan livssyn. Man dömer alla över en kam. Man drar förhastade slutsatser. Man vet inte var en medmänniska befinner sig. Andra bygger broar och river ner fördomar och skapar dialog och sen kommer människor med färdiga åsikter och drämmer till "de andra" och förstör det som eventuellt byggt upp. Jag skriver detta med anledning av en massa fördömande uttalanden på Facebook som jag läst de senaste dagarna.
Jesus visade på en väg, att kärleken från Gud sätter en människa fri. Det är den kärleken som jag vill hålla fast att tro på.
Vi behöver ingen påve. Jag tror på den fria församlingen
Petrusämbetet/påvedömet är återigen aktuellt i kristenheten i Sverige efter ett seminarium på Bjärka-Säby där Ulf Ekman höll ett uppmärksammat anförande. Dagen skriver idag om detta på http://www.dagen.se/nyheter/-biskopsambete-ger-stabilitet-
Ekman säger: "Om vi tror på apostlarna och deras uppdrag som något som går vidare i kyrkan, och det tror jag att alla kristna gör med lite olika utgångspunkter, ja, då har också Petrusämbetet rimligen sin fortsättning och funktion som talesman och som en enande, övergripande och beskyddande funktion i kyrkan genom tiderna." Håller verkligen inte med. Jag är uppväxt med övertygelsen om den fria församlingens suveränitet. Tillsammans ska vi i församlingen läsa bibeln, be och söka Guds ledning. Vi delar visioner och målsättningar med andra församlingar, men vi har ingen påve eller biskop över oss som talar om för oss vad vi ska tro eller hur vi ska hantera olika frågor. Det är därför jag är så glad att få tillhöra Evangeliska Frikyrkan som har en princip om att dela visoner, ta gemensamt ansvar för olika områden. Inom EFK handlar det inte om toppstyrning utan om att gemensamt söka Herrens ledning.
Min far Tage Sjöberg skrev någon gång på 1960-talet i en tidnings (Hemmets Vän) frågespalt om just detta: "Är påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden?" Mycket aktuellt och bra skrivet!
FRÅGA: ”Är den nykrönte påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden? Har han fått den makten att frälsa alla jordens folk? Det stämmer ju inte med Bibeln.” – A. E. S.
SVAR: Det stämmer inte alls med Guds ord, att påven skulle vara Jesu Kristi ställföreträdare på jorden, trots att den katolska kyrkan har denna lärosats och även tillämpat den på den nykrönte påven Paul VI. Då den nya påven kröntes av kardinal Ottaviani, så förklarade han samtidigt, att nu är Paul VI ”furstars och konungars fader och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden”.
Arne Palmqvist säger i sin bok, Kyrkans enhet och papismen: ”På Cyprianus’ tid låg det romerska påvedömet ännu i sin linda. Papa (påve) och andra motsvarande titlar användes på flera håll. När Cornelius i Rom och Cyprianus i Kartago brevväxlade med varandra, kallade de varandra för papa” [...] Här handlade ju både kyrkofadern Cyprianus och biskopen i Rom, Cornelius, fel, ty Jesus har mycket klart sagt: ”Ej heller skolen I kalla någon på jorden ’fader’, ty en är eder fader, han som är i himmelen” (Matt. 23:9)
Cyprianus levde på 250-talet. Med tiden kom den romerske biskopen att höja allt större anspråk på att vara herre och ledare över hela kristenheten. Påvedömet uppkom på grund av maktlystnad. Kärleken till makten gjorde, att man också sökte att finna bibelstöd för detta välde över de olika kyrkorna. Dessa bibelstöd menade man sig finna uti Matt. 16:18 och Joh. 21:15-17, men där står ju ingenting om detta. Man förfalskade också kyrkorättsliga dokument.
Arne Palmqvist säger också i sin bok: ”Anspråket på att med ensam makt vara universalkyrkans obestridde ledare stod i Gregorius VII:s programförklaring sida vid sida med hans anspråk på att själv vara också världens herre. Liksom månen mottager sitt ljus av solen, hade de världsliga furstarna att erhålla sin makt av påven, deklarerade Gregorius.”
Senare kom dogmen om påvens ofelbarhet, då han talade från sin lärostol. Det gällde alltså inte ofelbarhet, när det var fråga om hans person som sådan, men väl som lärare. ”Rom har talat, det är icke mer att säga.” Varje trogen katolik måste böja sig för vad påven säger.
Gud har aldrig gett en sådan makt till människor och kommer inte heller att ge det. Hos Gud allena är makten. Alla människor, hur bra de är, kan inte i längden rätt handha makten. Ofta så missbrukas den till egna fördelar eller till att förtrycka och göra det svårt för andra människor.
Gudfruktiga människor, ja, hela församlingar, kan förfalla till det sämre. Det är därför så oerhört farligt att låta sig ledas och bestämmas av en enskild människa eller en hel grupp människor. Vi skall var och en låta oss ledas och behärskas av Jesus; han allena skall vara Herre. Och i honom är Allmakten och allgodheten förenade; därför är det så underbart att tjäna honom.
Den katolska kyrkan lär inte, att påven ”har fått den makten att frälsa alla jordens folk”. Men väl lär den, att avfall från den katolska kyrkan är avfall från Gud. Man lägger frälsningen i dopet och nattvarden. Den katolska kyrkan är därför en sakramental kyrka. Men naturligtvis tror de på Jesus Kristus och hans försoningsoffer på Golgata, som grunden för vår frälsning.
Den katolska frälsningsläran är uppblandad med villfarelser. Den är ytterst sett en gärningslära. Den katolska kyrkan undervisar heller inte om frälsningsvisshet här på jorden. Den tar heller inte klart avstånd från synd och värld.
Påvarna inom den katolska kyrkan är naturligtvis mänskliga som vi alla andra. En del påvar har varit goda och människovänliga. Vi kan inte frånkänna en del påvar en stark gudsfruktan. Andra påvar återigen har varit mycket lastbara och ogudaktiga. Tänk bara på renässanspåvarna, som kunde leva i otukt och allsköns liderlighet och synd, som knappast kan tecknas ned på ett papper!
Vi gör alla klokt i att ta helt avstånd från den katolska kyrkan med sina maktanspråk och falska läror. Och i all synnerhet i vår tid, då det höjes så många röster med lösenordet: Tillbaka till Rom.
Den kände katolske professorn, Karl Adam, säger i sin bok, Katolicismens väsen, att han tror på orden: ”Utanför kyrkan ingen frälsning”, men skulle det finnas andra som också är sanna kristna, så beror det på att de ätit ovetande av samma bröd, som den katolska kyrkan bjuder på.
Vi tror och är fullt övertygade om: ”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta”, (Apg. 4: 12) nämligen genom Jesus Kristus, vår Frälsare. I den sista tiden, strax före Jesu andra tillkommelse, kommer det att finnas en falsk kristen riktning, som Guds ord kallar för ”skökan med sina döttrar” och så den sanna kristna församlingen, brudeförsamlingen.
Var och en som vill vara redo att möta Jesus måste tillhöra denna brudeförsamling, Guds sanna församling på jorden. Det är själar, som skilt sig från allt vad synd och värld heter och som lever nära Jesus och älskar hans tillkommelse.
Ekman säger: "Om vi tror på apostlarna och deras uppdrag som något som går vidare i kyrkan, och det tror jag att alla kristna gör med lite olika utgångspunkter, ja, då har också Petrusämbetet rimligen sin fortsättning och funktion som talesman och som en enande, övergripande och beskyddande funktion i kyrkan genom tiderna." Håller verkligen inte med. Jag är uppväxt med övertygelsen om den fria församlingens suveränitet. Tillsammans ska vi i församlingen läsa bibeln, be och söka Guds ledning. Vi delar visioner och målsättningar med andra församlingar, men vi har ingen påve eller biskop över oss som talar om för oss vad vi ska tro eller hur vi ska hantera olika frågor. Det är därför jag är så glad att få tillhöra Evangeliska Frikyrkan som har en princip om att dela visoner, ta gemensamt ansvar för olika områden. Inom EFK handlar det inte om toppstyrning utan om att gemensamt söka Herrens ledning.
Min far Tage Sjöberg skrev någon gång på 1960-talet i en tidnings (Hemmets Vän) frågespalt om just detta: "Är påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden?" Mycket aktuellt och bra skrivet!
FRÅGA: ”Är den nykrönte påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden? Har han fått den makten att frälsa alla jordens folk? Det stämmer ju inte med Bibeln.” – A. E. S.
SVAR: Det stämmer inte alls med Guds ord, att påven skulle vara Jesu Kristi ställföreträdare på jorden, trots att den katolska kyrkan har denna lärosats och även tillämpat den på den nykrönte påven Paul VI. Då den nya påven kröntes av kardinal Ottaviani, så förklarade han samtidigt, att nu är Paul VI ”furstars och konungars fader och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden”.
Arne Palmqvist säger i sin bok, Kyrkans enhet och papismen: ”På Cyprianus’ tid låg det romerska påvedömet ännu i sin linda. Papa (påve) och andra motsvarande titlar användes på flera håll. När Cornelius i Rom och Cyprianus i Kartago brevväxlade med varandra, kallade de varandra för papa” [...] Här handlade ju både kyrkofadern Cyprianus och biskopen i Rom, Cornelius, fel, ty Jesus har mycket klart sagt: ”Ej heller skolen I kalla någon på jorden ’fader’, ty en är eder fader, han som är i himmelen” (Matt. 23:9)
Cyprianus levde på 250-talet. Med tiden kom den romerske biskopen att höja allt större anspråk på att vara herre och ledare över hela kristenheten. Påvedömet uppkom på grund av maktlystnad. Kärleken till makten gjorde, att man också sökte att finna bibelstöd för detta välde över de olika kyrkorna. Dessa bibelstöd menade man sig finna uti Matt. 16:18 och Joh. 21:15-17, men där står ju ingenting om detta. Man förfalskade också kyrkorättsliga dokument.
Arne Palmqvist säger också i sin bok: ”Anspråket på att med ensam makt vara universalkyrkans obestridde ledare stod i Gregorius VII:s programförklaring sida vid sida med hans anspråk på att själv vara också världens herre. Liksom månen mottager sitt ljus av solen, hade de världsliga furstarna att erhålla sin makt av påven, deklarerade Gregorius.”
Senare kom dogmen om påvens ofelbarhet, då han talade från sin lärostol. Det gällde alltså inte ofelbarhet, när det var fråga om hans person som sådan, men väl som lärare. ”Rom har talat, det är icke mer att säga.” Varje trogen katolik måste böja sig för vad påven säger.
Gud har aldrig gett en sådan makt till människor och kommer inte heller att ge det. Hos Gud allena är makten. Alla människor, hur bra de är, kan inte i längden rätt handha makten. Ofta så missbrukas den till egna fördelar eller till att förtrycka och göra det svårt för andra människor.
Gudfruktiga människor, ja, hela församlingar, kan förfalla till det sämre. Det är därför så oerhört farligt att låta sig ledas och bestämmas av en enskild människa eller en hel grupp människor. Vi skall var och en låta oss ledas och behärskas av Jesus; han allena skall vara Herre. Och i honom är Allmakten och allgodheten förenade; därför är det så underbart att tjäna honom.
Den katolska kyrkan lär inte, att påven ”har fått den makten att frälsa alla jordens folk”. Men väl lär den, att avfall från den katolska kyrkan är avfall från Gud. Man lägger frälsningen i dopet och nattvarden. Den katolska kyrkan är därför en sakramental kyrka. Men naturligtvis tror de på Jesus Kristus och hans försoningsoffer på Golgata, som grunden för vår frälsning.
Den katolska frälsningsläran är uppblandad med villfarelser. Den är ytterst sett en gärningslära. Den katolska kyrkan undervisar heller inte om frälsningsvisshet här på jorden. Den tar heller inte klart avstånd från synd och värld.
Påvarna inom den katolska kyrkan är naturligtvis mänskliga som vi alla andra. En del påvar har varit goda och människovänliga. Vi kan inte frånkänna en del påvar en stark gudsfruktan. Andra påvar återigen har varit mycket lastbara och ogudaktiga. Tänk bara på renässanspåvarna, som kunde leva i otukt och allsköns liderlighet och synd, som knappast kan tecknas ned på ett papper!
Vi gör alla klokt i att ta helt avstånd från den katolska kyrkan med sina maktanspråk och falska läror. Och i all synnerhet i vår tid, då det höjes så många röster med lösenordet: Tillbaka till Rom.
Den kände katolske professorn, Karl Adam, säger i sin bok, Katolicismens väsen, att han tror på orden: ”Utanför kyrkan ingen frälsning”, men skulle det finnas andra som också är sanna kristna, så beror det på att de ätit ovetande av samma bröd, som den katolska kyrkan bjuder på.
Vi tror och är fullt övertygade om: ”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta”, (Apg. 4: 12) nämligen genom Jesus Kristus, vår Frälsare. I den sista tiden, strax före Jesu andra tillkommelse, kommer det att finnas en falsk kristen riktning, som Guds ord kallar för ”skökan med sina döttrar” och så den sanna kristna församlingen, brudeförsamlingen.
Var och en som vill vara redo att möta Jesus måste tillhöra denna brudeförsamling, Guds sanna församling på jorden. Det är själar, som skilt sig från allt vad synd och värld heter och som lever nära Jesus och älskar hans tillkommelse.
"Rädda dem som orättvist döms till döden"
Igår när jag läste i Bibeln var det några verser i Ordspråksboken som talade till mig. Det är kapitel 24 där det står i vers 11-12
"Rädda dem som orättvist döms till döden. Stå inte bara och se på när det händer! Försök inte att smita ifrån ansvaret genom att säga att du inte kände till det. Gud som känner alla hjärtan, känner också ditt och han vet att du visste det! Han kommer också att belöna var och en efter vad han gjort."
När jag läste dessa verser kunde jag inte släppa tankarna på några flyktingar som i dagarna fått negativa beslut. Det är för mig obegripligt och fullständigt felaktigt. I de två fall det gäller har jag haft en dialog med Migrationsverkets handläggare och trott att de lyssnat på de läkare, psykologer och tagit till sig de argument som jag skrivit ner. Nu inser jag att den medkänsla som handläggaren tycktes visa endast var ett spel. Nu är frågan hur vi ska agera. Ska vi gå med på att acceptera utvisning till våld, diskriminering, hot, tortyr och död? Finns det nätverk som skulle kunna upprätta FRISTÄDER för att ta hand om flyktingarna en tid i väntan på nya möjligheter att ansöka om asyl?
Jag har under lång tid kämpat för regler för konvertiter. Trodde att vi hade nått en viss framgång när Migrationsverkets rättschef uttalade att "ingen konvertit skall skickas tillbaka till Afghanistan". Föga anade jag att Migrationsverkets strategi går ut på att underkänna de bevis som lämnats in om att en person blivit kristen. När myndigheterna skriver att "ingen vet att du blivit kristen" och personen skickar in en lång lista på namn på personer från Afghanistan skrivit på att de vet att han har blivit och är kristen, svarar Migrationsverket med att "ingen i AFGHANISTAN vet att du blivit kristen" Man verkar leka med ord.
Nu börjar sommarledigheter och vi letar efter turistmål, fritidsaktiviteter, sol och bad. Andra lever i daglig skräck för när polisen ska komma och hämta dem till ett väntande plan som för dem tillbaka till deras land. Tänk om vi också kunde tänka och planera för dessa människors framtid. Kanske kan vi göra något tillsammans?
Jag kan inte heller släppa tankarna på den unga muslimska flickan som fastar och ber att Gud ska hjälpa henne att slippa bli tillbakaskickad till hedersvåld, hedersmord och kanske bli gift med en gammal krigsherre. Hon talar med värme och kärlek i rösten om profeten Issa/Jesus. Jag är övertygad om att Gud även hör hennes många böner och har en utväg också för henne. Frågan är om vår kärlek till Jesus får praktisk betydelse enligt bibelordet här ovan?
"Rädda dem som orättvist döms till döden. Stå inte bara och se på när det händer! Försök inte att smita ifrån ansvaret genom att säga att du inte kände till det. Gud som känner alla hjärtan, känner också ditt och han vet att du visste det! Han kommer också att belöna var och en efter vad han gjort."
När jag läste dessa verser kunde jag inte släppa tankarna på några flyktingar som i dagarna fått negativa beslut. Det är för mig obegripligt och fullständigt felaktigt. I de två fall det gäller har jag haft en dialog med Migrationsverkets handläggare och trott att de lyssnat på de läkare, psykologer och tagit till sig de argument som jag skrivit ner. Nu inser jag att den medkänsla som handläggaren tycktes visa endast var ett spel. Nu är frågan hur vi ska agera. Ska vi gå med på att acceptera utvisning till våld, diskriminering, hot, tortyr och död? Finns det nätverk som skulle kunna upprätta FRISTÄDER för att ta hand om flyktingarna en tid i väntan på nya möjligheter att ansöka om asyl?
Jag har under lång tid kämpat för regler för konvertiter. Trodde att vi hade nått en viss framgång när Migrationsverkets rättschef uttalade att "ingen konvertit skall skickas tillbaka till Afghanistan". Föga anade jag att Migrationsverkets strategi går ut på att underkänna de bevis som lämnats in om att en person blivit kristen. När myndigheterna skriver att "ingen vet att du blivit kristen" och personen skickar in en lång lista på namn på personer från Afghanistan skrivit på att de vet att han har blivit och är kristen, svarar Migrationsverket med att "ingen i AFGHANISTAN vet att du blivit kristen" Man verkar leka med ord.
Nu börjar sommarledigheter och vi letar efter turistmål, fritidsaktiviteter, sol och bad. Andra lever i daglig skräck för när polisen ska komma och hämta dem till ett väntande plan som för dem tillbaka till deras land. Tänk om vi också kunde tänka och planera för dessa människors framtid. Kanske kan vi göra något tillsammans?
Jag kan inte heller släppa tankarna på den unga muslimska flickan som fastar och ber att Gud ska hjälpa henne att slippa bli tillbakaskickad till hedersvåld, hedersmord och kanske bli gift med en gammal krigsherre. Hon talar med värme och kärlek i rösten om profeten Issa/Jesus. Jag är övertygad om att Gud även hör hennes många böner och har en utväg också för henne. Frågan är om vår kärlek till Jesus får praktisk betydelse enligt bibelordet här ovan?
