Bengt Sjöberg

Igår när jag var till Hällefors och besökte en familj som drabbats av brand passade jag på att ta några kort på vår kyrka. I Filipstad har vi en liten lokal som heter Träffpunkten och vi samlas dessutom till gemensamma gudstjänster i Vasakyrkan, Filipstad tillsammans med Vasakyrkans församling.
Nästa söndag ska jag predika och vi ska även ha en liten fest för en av våra medlemmar som i veckan fått sitt permanenta uppehållstillstånd efter mer än fyra års väntan och nervpåfrestande kamp.

Så här skriver Radio Värmland på sin hemsida:
"Han är känd som flyktingpastorn och som Filipstads ende kristdemokrat i kommunfullmäktige. Nu filar Bengt Sjöberg på sin självbiografi, som ska komma ut i vår.
Där berättar han om dramatiska skeenden från sitt liv, bland annat om hoten och sabotagen som han har utsatts för på grund av sitt flyktingengagemang.
"Jag har varit med och hjälpt 120 personer att få uppehållstillstånd"

– Det var en period när jag blev attackerad av rasister. De manipulerade min bil och skickade mycket hatmejl och otäcka bilder, säger Bengt Sjöberg.
Vid ett tillfälle var Bengt och hans fru nära att krocka med en lastbil efter att bilen hade saboterats. Det traumat, i kombination med de många svåra ögonblicken kopplade till flyktingar som Bengt försökte hjälpa, bidrog till att han för några år sedan drabbades av posttraumatisk stress.
– Jag hade fruktansvärda mardrömmar och ångest. Jag behövde desperat hjälp, och fick också en hel del hjälp, säger Bengt Sjöberg, som idag mår mycket bättre".

I programmet får jag dela med mig av min tro som burit genom sjukdom och kamp. Sången God on the mountain med Lynda Randle spelas också i programmet som är cirka 25 minuter långt.
Jag berättar vad som hjälpte mot PTS förutom terapin på Center för traumatisk stress. Det var när jag åkte upp till platsen där vi höll på att krocka. Gick upp i skogen och uttalade högt och tydligt: "Jag förlåter dem som försökt döda oss. Jag vill leva i försoning med alla och fokusera på det positiva och inte låta hat och ilska förstöra livet". Då släppte den ångest som alltid skurit som knivar i magen varje gång som jag färdades genom skogen upp mot Dalarna. Nu känns allt lugn och frid när vi kör förbi den platsen.

Efter fyra veckor av hosta, heshet och feber är jag nu igång igen, men i sakta mak.
Jag talade igår i Pingstkyrkan i Storfors. Hade god hjälp av en power pointpresentation om rösten skulle svika mig, men rösten blev mer fast i klar ju längre jag talade.
Jag läste mycket i bibeln från profeten Jesaja om att stå upp och vara ljus-inta sin plats-utvidga området och inte ta i för lite-ha en större vision- tro att Gud ska bana en väg i ödemarken (det vill säga i min tolkning) skapa relationer till människor som vi möter i vardagen. Jag uppmanade församlingen att tänka större, lita mer på Gud och de gåvor som Gud utrustat oss med genom sin helige Ande. Jag bad de församlade att tänka att de är en församling för alla 5000 invånare i kommunen, inte bara församlingens medlemmar. Vi behöver gå ut med budskapet om försoning, helade relationer, förlåtelse, upprättelse på livets alla områden, peka på att det finns hopp, glädje och SE MÄNNISKAN som vi möter. Jag berättade bland annat om en familj som jag hälsade på en gång då de kom in på Erikshjälpen Second Hand. Hur vi lärde känna varandra och hur de började jobba i butiken. Hur deras situation senare berättades för hela Sverige och hur de fick ta emot stöd och hjälp från 1000-tals människor i Sverige.
På mötet sålde jag fler böcker än vad jag gjorde då jag besökte en av Sveriges största kyrkor/församlingar. Det fanns en stor öppenhet, andlig hunger och längtan efter att lära sig mer och våga praktisera mer ute i vardagen. Det var en skön atmosfär och folk hade inte bråttom iväg utan flera samtalade och berättade om vilken längtan de har efter att få se mer av Guds härlighet, kraft och andlighet i bygden. Församlingen har nu gjort en omstart av sin second handverksamhet och tagit emot flera nya medarbetare. En träffpunkt som betyder mycket.
Jag kommer gärna tillbaka till de goa vännerna i Storfors!

Idag har jag varit i Stockholm och blivit intervjuad av ett amerikanskt TV-bolag. De har i helgen träffat advokater och männsikor från kyrkor som berättat om hur Sverige behandlar konvertiter. Jag fick berätta om den hårdhet och den känslokyla som möter många av våra vänner som blivit kristna.
Min engelska/amerikanska borde ha varit bättre. Vi fick bryta ett par gånger och jag fick ta om de svåra orden och uttrycken och hitta rätt uttal som t.ex haven som betyder fristad. Jag sa heaven som betyder himlen, men för en utvisningshotad flykting som jagas av polis och Migrationsverk är en säker tillflyktsort som ett himmelrike. Det behövs flera havens/heavens, himmelska fristäder i vårt land!

Pressmeddelande

I fredags morse stormade polisen in i familjen Rezais hem i Dalarna. De grep hela familjen, med de två barnen på fyra och två år och sa att de genast skulle köras till flygplatsen för att "åka hem". Familjen Rezai har bott i Sverige i nästan tre år sedan de flytt Afghanistan efter att ha utsatts för religiös förföljelse. Även Migrationsverket bedömde familjen osm skyddsbehövande på grund av att de kom från provinsen Helmond där det sedan länge råder inre väpnad konflikt. Men istället för att garantera familjen det skydd de enligt internationell lag har rätt till beslutade man att hänvisa familjen till "internflykt" inom Afghanistan.

Internflykt inom Afghanistan är förenat med stor fara och svårigheter. Flyktingarna förpassas ofta till slumområden i exempelvis Kabul med små eller inga möjligheter till försörjning. För Migrationsverket att göra en sådan bedömning kommer det på dem att bevisa att detta är "rimligt och relevant". När det kommer till kvinnor och barn ska detta tillämpas extra restriktivt och barnens bästa alltid komma först.

Fredagens tvångsdeportation misslyckades sedan den ena föräldern kollapsat på flyget och istället fördes hela familjen till flyktingfängelset i Märsta där Robabeh separerades från de övriga och låstes in. Sedan dess hungerstrejkar hen. Barnen kan inte sova utan sin mamma och har svårt att äta. De gråter och hela familjen vädjar nu till svenska myndigheter att ändra beslutet och följa den lag de själva stiftat som säger att familjen är skyddsbehövande och därför i rätt av skydd i Sverige.

För mer information


Najibollah (tillsammans med barnen på utsidan) 076-4497050 (farsi/dari)
Robabeh (frihetsberövad i Märsta) 072-7622747 (farsi/dari)

Erik Haking, Asylgruppen Lund (ombud), 073-0660147 [email protected]

På grund av sjukdom har vi endast kunnat följa ett utvisningsdrama på avstånd. Det hela började tidigt i fredags då en polisstyrka försökte storma fel lägenhet och skrämde slag på några svenskar. Sen tillät inte poliserna att mor och barn fick sätta på sig kläder utan föste in den lilla familjen i bilen. Pappan fick handfängsel. Man for till ett väntande plan som skulle ta familjen till ett land där det råder väpnad konflikt enligt Migrationsverkets egen hemsida. Mannen har helt klart asylskäl om Migrationsverket följer sina egna regler. Fick meddelande senare på kvällen, att avvisningen iställdes på grund av att mamman blev sjuk. Juridisk inlaga inlämnad av asylgrupp under dagen, men vad som händer är högst osäkert.
Ska försöka få klarhet i detta under dagen.

Har städat bland gamla handlingar, brev och dokument. under tiden som jag varit sjuk. (har varit förkyld, hostat och tappat rösten, men börjar bli bättre) Det mesta går till återvinningsstationen eller soporna. Hittade bland annat några expertutlåtanden från advokater om två familjer som vi kämpade för. "Det är fullständigt omöjligt att göra något mer för dem" var det raka budskapet. Vi lyssnade inte på experterna. Jag tror vi missade deras budskap totalt. Båda dessa familjer har nu permanent uppehållstillstånd och är väl etablerade i samhället, betalar skatt och gör en bra insats i vårt samhälle, men kampen var svår för alla inblandade.