Bengt Sjöberg

Hur det kom sig att jag fick heta Bengt WILLIAM

Pandemin har förstås präglat livet, men för Maud och mig har det varit helt okey eftersom vi fått tid för sånt som fått stå tillbaka förr. Det har nog varit mer synd om våra barnbarn som fått ha distansundervisning under vissa perioder och även missat ungdomsläger.

Det har varit roligt att få ge ut boken Flyktingflickorna som fått ett fint mottagande. Tråkigt dock att det inte varit någon författarfestival, bokmässa och få inbjudningar att ha seminarier och få berätta om boken och dess budskap.

Vi är tacksamma för att få leva nära naturen, både här hemma i Filipstad men även då vi är i Nogigården i Dala-Järna.

Något som tar mycket tid är mitt engagemang för flyktingar. Det känns meningsfullt, men är också väldigt påfrestande. Det är många familjer och enskilda som ringer och hör av sig med sin oro, fruktan och förtvivlan. Om man lever nära döden och går med funderingar om att ge upp livet kan ett rådgivande samtal ge hopp och ork att försöka leva en dag till. Jag tänker på några familjer där en utvisning kan ske vilken dag som helst. Att leva under en sån press i sex, sju månader kan dränera en människa på all kraft. Det som dränerar mig på kraft är all byråkrati och tröghet hos Migrationsverket. Igår var det två månader sedan jag bad att få ut handlingar i två viktiga ärenden. Två månader! Då jag ringt eller mailat till ansvarig enhet har jag fått till svar, att ”någon handläggare är inte satt på det ärendet ännu”. Då har det bara handlat om att skriva ut några beslut och protokoll, något som ibland ordnas på en vecka.

För några dagar sedan ringde min bror Stanley och frågade om jag visste varför jag fick namnet William som andra namn. Det hade jag inte hört, så min bror berättade om den judiska familj som pappa räddade undan nazisterna då vår familj bodde i Finland. (Jag var inte född då) Walter Cohen som var läkare flyttade till Örebro dit även vår familj flyttade. Paret Rosi och Walter Cohen fick en son som de gav namnet William. Våra familjer umgicks mycket och mamma och pappa gav mig därför namnet Wlliam. Familjen Cohen flyttade senare till Rämen som tillhör Filipstads kommun. Där tjänstgjorde han som en mycket omtyckt distriktsläkare. Min mamma hade mycket kontakt med Rosi Cohen då hon hade flyttat till USA och hennes man avlidit.

Maud och jag vill önska alla våra vänner och släktingar ett gott nytt år.

NOGIGÅRDEN, Skålö

Den senaste tiden har jag sett ordet ”gåvobarn” gång på gång. Vad kan det vara för barn? Alla barn är ju en gåva, en underbar gåva. Men jag har förstått att det folk skrivit om handlar om något annat.

Jag har hört politiker från de partier som vill ta över regeringsmakten kalla dessa barn för något helt annat. ”Ankarbarn”, ja jag hörde till och med en kommunal tjänsteman som kom och föreläste för oss i Barn och Utbildningsnämnden kalla dem för ”ankarbarn”.

Jag läste nyss om ett ”gåvobarn” tagit studenten och en annan hade övningskört med sitt ”gåvobarn” som nu tagit körkort och fått arbete. Några berättar stolt att barnet fått permanent uppehållstillstånd. En vän skriver och frågar om någon vill ta emot henens ”gåvobarn” som kommit in på universitetet i den stora staden. Kanske finns det någon som har en säng över? Kanske det egna barnet flyttat hemifrån och pojkrummet står oanvänt. Finns det månne plats för ett ”gåvobarn”.

Hur skulle integrationen sett ut om inte dessa ”extramammor”, pappor och ”extrafarmor” och farfar funnits. Träffade en ”extrafarfar” som berättade hur ”gåvobarnet” flyttat och fått flickvän. Kommer ihåg när han skjutsade pojken till den persiska alpha-kursen.

Gåvobarn, känn på det ordet i juletid då vi tänker på BARNET som föddes i Betlehem. Det fanns inte plats på hotellet, men i ett enkelt stall. Det är ofta de enkla människorna som gör otroligt fina insatser. De rika, ja……kanske några av dem också.

Bilden illustrerar den iranske pojken som ringde i fredags och berättade att han kommit in på tandläkarhögskolan. Han fick vara ett "gåvobarn" hos en vänlig familj i Lesjöfors under en tid.