Efter 10 år uppehållstillstånd i Tyskland
Efter 10 år som asylsökande!!! fick vår afghanske vän och "bror" äntligen uppehållstillstånd................i T Y S K L A N D!!!
Jag blir jätteglad, men även mycket ledsen att Sverige kunde vara så otroligt hård, oförstående, kallsinnig, nonchalant och okunnig när man inte förstår att han behövde skydd. Torterad av talibanerna med märken på hela kroppen!!! Vi gjorde tortyrutredning, skickade bilder, läkarintyg, intyg från kyrkan, intyg från vänner, intyg om dop, intyg......brev..............
Vår vän hör till en stor grupp av "asylsvenskafghaner" som FLYTT FRÅN SVERIGE. I andra länder i Europa har deras migrationsmyndigheter, deras läkare, deras advokater blivit chockade, någon kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Visst blir vi jätteglada att "våra pojkar" får stanna i Frankrike, Italien och Tyskland, men hur de behandlats i Sverige borde få konsekvenser-skadestånd för psykiskt lidande. Kommer ihåg hur jag försökte prata med poliserna som hade fått till uppgift att genomföra utvisningen. Hur familjen och jag blev lurade.
10 år av en ung människas liv. 10 år som den unge mannen inte kunnat arbeta och bilda familj. 10 år av mardrömmar. 10 år av en allt mörkare tunnel av hopplöshet.
Men NU ska vi vara GLADA och tacksamma.
Kraften i förlåtelse och försoning
Min fru och jag var på väg till Dalarna för att ha en lugn helg. Det här hände för drygt 10 år sedan. När vi passerat Långban, och började närma oss Lesjöfors exploderade plötsligt det 13:e däcket inom loppet av 14 dagar. Jag fick sladd och det blev svårt att styra bilen. Jag såg hur vi åkte rätt emot en stor lastbil. Med all kraft grep jag tag i ratten och försökte styra mot diket. Med några centimeters marginal undvek vi att krossas av lastbilen, och när jag fick stopp på bilen, började hjärtat rusa. Jag fick hjärtflimmer. Vi fick hjälp av en bilfirma som försett mig med däck de senaste veckorna, och när vi satte på ett nytt däck, fortsatte vi färden mot Dala-Järna. Hjärtat lugnade ner sig, men händelsen återkom därefter så gott som varje natt. Jag vaknade med ett ryck och kallsvettades. Så grep ångesten tag i magtrakten och jag gjorde allt för att avleda det gastkramande trycket i magen och bröstet.
Senare fick jag diagnosen PTS (posttraumatiskt stressyndrom) och gick på Kris och Traumacentrum i Karlstad där man prövade olika behandlingar. Det hjälpte för stunden, men blev ingen egentlig förbättring. Mardrömmarna fortsatte och varje gång som vi passerade platsen där vi höll på att krocka fick jag ont i magen.
En dag for jag upp till Lesjöfors till stället där vi höll på att krocka med lastbilen. Jag parkerade bilen på en skogsväg och gick tillbaka till platsen där jag kört ner i diket. Varje gång vi passerat platsen hade jag känt som knytnävsslag i magen, och som en borrande syl som trängde allt djupare in i magen ju närmare vi kom platsen för olyckstillbudet. Nu satte jag mig vid dikeskanten och bad en bön. Jag sa till Gud att jag förlåter allt och alla som försökt att skada mig på olika sätt. Jag tackade för försoning, frid och välsignelse och jag förlät dem som försökt göra mig illa. Jag tackade Gud för att jag var en fri människa, som lever i goda relationer med alla, så långt det beror på mig. Jag satte mig själv fri och även dem som försökt göra mig illa. Jag tackade Gud för livet och beslöt mig för att fokusera på allt det goda och positiva i livet.
När jag for hem kände jag en sådan underbar frid och glädje i mitt sinne. Magen som värkt och ångesten som legat på lur var som bortblåst. Det kändes så skönt. Detta var bättre än alla psykologsamtal och alla analyser och KBT-terapier. Visst var jag tacksam för vad läkare och psykologer försökt hjälpa mig med, men nu kände jag att jag brutit igenom en vall. På natten sov jag gott och hade inga mardrömmar.
Det finns en stark kraft i förlåtelse och försoning. Att leva i konflikt dränerar kropp och själ på energi. Att förlåta kan ibland kännas omöjligt, men om man släpper taget om bitterhet och ältande av oförrätter kan man bli fri och slippa gå och bära på en massa tunga stenar.
Den här händelsen har jag berättat om i ett semesterprat i Radio Värmland.
Det vackraste ordet
Det vackraste ord som jag vet
är ett ord som så sällan blir sagt
Det väntar på stora och små,
det lilla ordet förlåt.
Den här sången sjöng vi i vår familj då vi var ute och sjöng och spelade. på 80-talet. En barnsång, men de senaste dagarna har jag funderat på temat: försoning-förlåtelse-goda relationer.
Är det naivt att tro på försoning? I dagarna har jag tänkt på kurderna och hur de blivit svikna många gånger av stormakterna. Jag har flera vänner som är kurder och de har berättat mycket. Ämnet är så aktuellt nu med Turkiets krav på Sverige att utlämna personer som president Erdogan stämplat som terrorister. I samma stund tänker jag även på syrianer och assyrier. Även de känner sig svikna, manipulerade och fått utstå förföljelse, hat och våld. För att inte tala om folkmordet på armenier 1915. Om kriget mellan Ryssland och Ukraina skulle ta slut, skulle det någonsin kunna bli verklig fred och försoning?
Mina tankar går till fredsprocesser som gjort att folk i någon mån kunnat gå vidare. Att hitta vägar att i vardagen kunna leva sida vid sida med dem som förut var fiender. I Sydafrika gjorde ärkebiskopen Desmond Tutu värdefull insats med sin sannings och försoningskommission. Efter folkmordet i Rwanda ordnades det med liknande försoningsmöten i byar och städer. Man tog fram händelser i ljuset, samtalade och försökte hitta vägar att gå vidare.
Varför är det ofta så svårt i mindre sammanhang t.ex föreningar och församlingar att säga det där lilla ordet förlåt. Så svårt när det blivit ”fnurror på tråden” bland dem som ändå står en nära och som man tycker om och delar åsikter och värderingar med. Man sopar händelser och omständigheter under mattan och tror att det som inte syns, det löser sig nog av sig själv.
Jag ska i ett senare inlägg berätta om hur viktigt det är för vår kropp och psyke att hitta vägar till ett liv med goda relationer.
Här är refrängen och vers 2 i sången vi sjöng som familj.
Vi ska förstå och förlåta varann
och va rädda om varann lite mer.
Kanske snart så ses vi ej mer,
vi ska förstå och förlåta varann.
Det vackraste ord som jag vet
det har Jesus ju lärt oss att be.
På korset han bad denna bön: det lilla ordet förlåt.
