Sönerna engagerade i böcker och filmer m.m.
I lördags den 21 januari besökte Maud och jag den stora världen. Ja, det känns så då vi varit sjuka i över en månad. Vi har hälsat på sönerna och barnbarnen i Örebro. Oh så roligt det var.
När sönerna på Sjöbergs Förlag berättar om Sebastian, Flavia, Betz och alla nya vänner och om deras böcker, kommande filmer, event, kampanjer och möten påminner det om när jag var liten och pappa, min syster Ann-Marie, Stanley och Kjell berättade om resor och upplevelser i olika länder. Man fick vidgade vyer och många nya intryck.
Bilden: Joel, Johannes, Maud, Leo och Bengt.
När sönerna på Sjöbergs Förlag berättar om Sebastian, Flavia, Betz och alla nya vänner och om deras böcker, kommande filmer, event, kampanjer och möten påminner det om när jag var liten och pappa, min syster Ann-Marie, Stanley och Kjell berättade om resor och upplevelser i olika länder. Man fick vidgade vyer och många nya intryck.
Bilden: Joel, Johannes, Maud, Leo och Bengt.
Nya ägare till Betel, Hällefors
Igår träffade vi dem som äger BETEL i Hällefors där de bedriver konsert och caféverksamhet. Se deras hemsida www.missionshus.se
Jag berättade då om tiden då Kristen Gemenskap hade verksamhet i Betel. Vi fick köpa kyrkan för 1 krona november 1997.
Vi upplevde många Halleluja-moments under de år som vi höll till där.
Här några bilder från en dag med olika aktiviteter tillsammans med 120 flyktingar. Vi hade laddat med korv, men fick åka runt i alla affärer i Hällefors och köpa mer kycklingkorv
9 år och nära döden
Jag var 9 år och på väg i ambulans från Duvbo i Sundbyberg mot Mörby sjukhus. Hade haft ont i magen en hel vecka. Nu blev det plötsligt bråttom. Efter att två "tanter" (sjukvårdsbiträden) tvättat och skrubbat mig över hela kroppen blev det blindtarmsoperation med en gång. Läkaren la en duk över näsan och droppade eter på duken. Jag kände hur jag föll ner i ett djupt hål och så somnade jag.
Efter några dagar på sjukhuset försökte man få upp mig och gå i korridoren. Men något verkade inte stämma. Jag fick feber som inte ville ge med sig. Något som kallades knölros var boven. Dag efter dag låg febern på 40 grader. Mamma kom och satt vid sängen. Pappa var som vanligt inte i Sverige. Kanske var han i Turkiet.
Jag hade inte ätit på flera dagar och jag förstod på mammas uppsyn att det måste vara allvarligt. Ibland yrade jag och såg konstiga saker.
I mitt omtöcknade tillstånd såg jag två unga män vid min säng. De hade kostym och slips trots att de bara var 20 och 22 år. En av dem hade en hatt i handen. Det var mina bröder Kjell och Stanley som rest från Örnsköldsvik och Sollefteå för att besöka mig. Nu kände jag igen dem.
De kom för att be för mig. När de la händerna på min panna kändes det så skönt och det hände någonting i min kropp.
-Mamma, jag är hungrig, sa jag efter nån timme.
Efter en stund kom man med ett glas saft och en smörgås med leverpastej. Jag kände mig redan betydligt bättre. Efter några dagar fick jag komma hem och snart var jag tillbaka i min klass i Duvbo skola.
Bilden: Min bror Kjell som gick bort alldeles för tidigt. När jag fyllde 50 år fick jag alla hans kostymer och slipsar.
Minnen från Japan
Smattret från pappas skrivmaskin trängde genom väggen. ”Pling” hördes då det var ny rad. Ibland tog han ut papperet, knycklade ihop det och slängde i papperskorgen för att sen sätta i ett nytt papper.
Jag tittade på klockan som var 4 på morgonen. Pappa skrev i tre olika tidningar och hade ofta en press på sig att leverera texter.
Vi 8.30 brukade mamma, pappa och jag äta frukost. Sen tog pappa och jag ofta långpromenader upp mot vulkanen Asama.
Vi hade sommarlov i turistorten Karuizawa i Japan.
Ibland promenerade vi bara men ibland stannade vi vid några heta källor och badade i det svaveldoftande varma vattnet. Ibland hörde vi hur vulkanen brummade, rosslade och det skakade i berget. En gång fick det ett rejält utbrott och det trängde in aska och damm i hela sommarhuset till och med in i skafferiet. Mamma fick ta ut allt porslin och diska.
Ibland lekte jag med några japanska pojkar. Vi spelade pingis och cyklade till tennisbanorna där man ibland kunde titta på när Japans kronprinspar spelade. (Det är han som är kejsare idag)
I augusti strax innan skolstarten blev det en våldsam tyfon. Det blåste så starkt att vi räknade till ett 20-tal stora träd som knäcktes som tändstickor. Regnet öste ner och den lilla bäcken vi brukade titta på förvandlades till en bred flod som drog med sig allehanda träd, buskar, hus, köksredskap och annat bråte. Vi hörde på radion om människor som dödats och drunknat. När det var som värst satt mamma och jag under det massiva köksbordet. Något av träden kunde ju falla över vårt lilla bräckliga hus. Plötsligt blev det helt stilla och tyst. Då var vi inne i stormens öga, men efter en halvtimme brakade det loss på nytt.
Kom att tänka på detta sommarminne då jag beundrat Maud som skottat bort all snö som fallit de senaste dagarna. Hon har varit ute vid tre tillfällen. Jag är så imponerad.
