tt växa upp i en familj där frimodig bön inspirerad av den helige Ande var något naturligt och spännande.
Mina föräldrar Helga och Tage brukade fasta och be när det var extra allvarliga problem som behövde gudomlig bönhörelse. Som liten grabb kunde jag höra hur de samtalade och bad. Ibland handlade det om att det saknades pengar till mat och vid andra tillfällen bad de för mina bröder som befann sig i Pakistan. Efter några timmar brukade mamma komma in i köket och var på ett strålande humör.
-Nu ska jag koka gott kaffe och vi ska ha någon god bulle, sa hon. Nu ska vi vara glada för nu är bönesvaret på väg. Hon hade ”bett sig igenom” som hon uttryckte det. Jag minns en gång då jag kanske bara var 8-9 år och då jag gick ut och hämtade posten. I lådan låg ett brev med 200 kronor i. Det var mycket pengar på den tiden.
När min bror Kjell nyligen kommit till Pakistan för att arbeta som missionär blev deras hus konfiskerat av regeringen som flyttade huvudstaden från Karachi till Islamabad. De fick ett annat hus i ett annat område. I det huset fanns ingen el och inget vatten. Precis då drabbades Lena och Kjell av malaria. De var så sjuka att de knappt kunde gå upp ur sängarna och de hade svårt att laga mat. Eftersom de inte hade någon telefon kunde de inte meddela sig med församlingens styrelse. Ingen visste var de befann sig och att de var sjuka. Det enda som de kunde göra var att be. De bad för det nystartade arbetet, för kyrka, skolprojekt, sjukvård och barnhem, men något praktiskt kunde de inte göra på flera veckor.
När de äntligen träffade sin församling och sina vänner fick de höra om allt positivt och fantastiskt som hade hänt i kyrkan. Ett 40-tal personer hade kommit till tro på Gud och nu ville de bli döpta. En man som sysslade med ockulta samlingar hade fått möta Guds kraft och nu ville även han ta emot Jesus. Ett arbete startade bland de mest fattiga i området. Det ordnades läs och skrivkurser. Arbetarna i slumområdet kunde själva räkna ut sin lön så nu kunde inte fabriksägaren lura de fattiga på pengar. Slumområdet förändrade karaktär och blev snyggt, rent på gatorna och folket fick hopp om en bättre framtid. Under de elva år som Kjell verkade i Pakistan grundades ett 50-tal kyrkor, bibelskola (där vår son Josef är en av lärarna)
När Kjell reste till olika byar och samhällen i Pakistan märkte han att det gick trögs att tala och be för folk på vissa orter. på andra platser gick det däremot mycket lättare. En dag studerade Kjell den bedjande missionären John Hyde och de platser dit John Hyde resta för att be och ha förbön stämde så väl med de orter där det gick lätt att predika. John Hyde hade förberett marken för sådd och skörd trots att Jiohn Hyde levde långt innan Kjell anlänt till Pakistan.
Tänk om vi verkligen skulle testa våra föräldrars tro på riktigt sa Stanley till sin bror Kjell.
De var ett gäng ungdomar som växte upp i Filadelfia Stockholm. Mötena lockade inte när det fanns så mycket annat intressant på bio m.m. Ibland turades de om att en av dem gick till kyrkan och genom att berätta det viktigaste som ägt rum på gudstjänsten kunde de rapportera för föräldrarna om mötets innehåll.
En kväll när ungdomarna var samlade föreslog en av dem att de kunde ju testa att be till Gud. Skrattande och fnissande gick de ner på sina knän. Plötsligt var det en flicka som började be och det märktes att orden som kom från henne var äkta. Efter en stund blev det tyst på fnitter och skratt. De märkte alla en NÄRVARO.
Guds helige Ande fyllde ungdomarna och det var en heligt ögonblick. Det var något verkligt som berörde och rörde vid hjärtats djup.
Efter den kvällen beslöt ungdomarna att samlas för att be varje morgon och på lördagskvällen bad de till klockan sex på morgonen. Efter frukost möttes de alla till gudstjänsten. Något nytt hade hänt. Guds eld hade rört vid dem.
Det året anmälde sig många ungdomar till bibelskolan och flera av dem blev senare evangelister, pastorer och missionärer.
Stanley, Kjell och Lars Grip blev evangelister i Norrland. Då var de bara tonåringar, ja Stanley var bara 15-16 år.
Jag har skrivit en bok om min bror. Den senaste tiden har jag återvänt till delar av Kjells undervisning om bön och då hittade jag hans bok "Res upp ett bönealtare".Så här berättar han om hur han kom till tro och direkt förstod hur viktigt det är med bön.
Kjell Sjöberg tog starkt intryck av sina föräldrars böneliv
Kjell såg vilka föredömen mamma och pappa var när det gäller bön. När familjen bodde i Finland var det krig. Pappa var inne i huvudstaden Helsingfors. Men mamma och barnen var ute på en ö. Där ordnade mamma sa att hon varje förmiddag kunde ta tid i bön. Det gick en liten stig bort från huset och in i skogen. Kjell var bara 7 år när han såg hur mamma gick in i skogen och upp på ett litet berg. Där hade hon en fin utsikt över havet. Och där började mamma be ivrigt. Hon var då 34 år och fyrabarnsmamma. Hon hade sin böneplats i skogen och dit gick hon varje dag. Det var en vacker plats med härlig utsikt.
Kjell blev kristen. 1951. Då föddes han rakt in i en böneväckelse. Den ungdomsgrupp som han tillhörde brukade samlas för att be. Första lördagskvällen efter det att han blev frälst blev början på en väckelse i den stora Filadelfiakyrkan i Stockholm där pappa nu var pastor. Man var i bön ända fram till kl. 6 på söndagsmorgonen.
Efter att han varit frälst bara några veckor bestämde sig Kjell och fyra vänner att de skulle träffas för att be varje dag under en vecka. De gick direkt från sina jobb till en lägenhet i Stockholm. Det bad på eftermiddagarna och kvällarna. Bön betydde mer än mat för dem. Under den böneveckan uppenbarade Gud för dem alla att de hade en kallelse att tjäna Gud och de anmälde sig till en bibelskola. Det året var det cirka 500 ungdomar som gick på bibelskolan.
Kjell och hans bror Stanley gick därefter ut som evangelister trots att de var endast 15 och 17 år gamla. Många av de ungdomar som gick ut bibelskolan har tjänat som evangelister, pastorer och missionärer. Åren efter det året hör till några av de mest segerrika åren i Pingströrelsens historia i Sverige.
Några bilder från Huln i Dala-Järna där vi hade en liten stuga under några år.
Vi minns våra föräldrar, syskon och nära och kära som lämnat oss.
Mauds föräldrar målarmästaren och konstnären Nogi Andersson och fd kaptenen i Svenska Frälsningsarmén Greta Andersson.
Bagarparet och min morfar och mormor Hilda och Fridolf Eriksson. Mamma Helga och pappa Tage, syster barnsköterskan Ann-Marie och hennes man Gunnar Jönsson., sjöman som gick i hamn och som hade städfirma och var ställningsbyggare.
En bild från minneslunden i Filipstad dit jag gått tillsammans med nysvenskar som inte haft någon plats för sorg och eftertanke. men som kunde göra ett avslut efter läkande stunder vid minneslunden.
