I veckan var jag på apoteket. I handen hade jag ett kuvert med tidningsurklipp som jag skulle posta till min bror. När jag fått mina mediciner kommenterade farmaceuten mitt kuvert som en stund legat upp och ned på disken. Hur är det med Stanley, frågade han. Vi har aldrig pratat något personligt eller något utanför medicinlistan. Nu fick vi ett fint samtal.
Idag tackade Stanley för posten han fått. Men han sa med sorgsen röst:
"Varför sysslar kyrkorna så mycket med interna problem och ämnen? Det borde vara mer fokus på Jesus och hur vi kan nå människor med evangeliet. Vi borde ha mer nöd för att rädda och hjälpa våra medmänniskor".
88 år och fortfarande ett brinnande hjärta.
Företag skriker efter arbetare. Man flyger in ar betare till Kiruna och Norrland från södra Sverige och Europa. Företag i Torsby kan inte expandera och leverera produkter som efterfrågas.
Då jag tog del av detta på TV och radio igår tänkte jag på de duktiga unga män från Iran, Syrien och Afghanistan som inget annat ville än att arbeta. Jag hade entreprenörskurser där vi gick igenom hur man startar företag. De fick berätta hur de löst problem i sina hemländer, vad de såg för möjligheter att starta nya verksamheter, vilka idéer de hade för att utveckla Filipstad, Torsby och andra orter.
De unga männen talade flera språk, ville studera och arbeta, men Sverige trodde inte på deras asylskäl. Politikerna skanderade, att integrationen misslyckats. En del kyrkor ville inte engagera sig "eftersom de nyanlända ändå snart skulle flytta vidare". Vi var några eldsjälar som såg potentialen i de nyanlända. Minns även en kvinna från Afghanistan som blev en toppensäljare på företaget som anställt henne. Hon tjänade ca 40 000 kr/månaden men nekades uppehållstillstånd eftersom hennes mamma inte antecknat dagen hon föddes. År och månad var inskrivet men det räckte inte.
Så försvann den ena efter den andra. En ung man som torterats av talibanerna flydde från Sverige och fick jobb på en bilfabrik i Tyskland.
Försökte väcka politikerna och media men tyvärr blåste en kylig vind in över landet och nu har vi en regering som prioriterar gränser, murar, hårdare straff och asylprövning i något land lång borta från vårt land.
Detta inlägg går inte att gilla, men kanske kan du som läser fundera lite på framtiden. Vilket samhälle vill du vara med och bygga?
Våra söner bor i Örebro och i närheten av Örebro.
Strax innan jag föddes flyttade mina föräldrar och syskon från Örebro till Sundbyberg.
Jag kollade i boken "Tack rika liv" vad pappa skrivit i sina dagböcker om tiden som pastor i staden. 1945 var ett "Jubelår" då det var andlig väckelse och varje söndag döptes ca 5-6 personer. Människor kom till och med på gudstjänst på onsdagarna och tog emot Jesus i sina liv. Pappa undervisade ca 400 ungdomar i den kristna tron. Då och då hade man bön redan kl. 5 på morgonen innan söndagens gudstjänst. Frank Mangs gästade staden och hade möten. Man kom samman från många av frikyrkorna och pappa tog initiativ till enhet och gemenskap. Han ville riva murar och öppna upp låsta situationer.
Trots världskrig satsade man på att bygga kyrkan på Nygatan och man lyckades skaffa fram allt som behövdes för bygget. Det var rena miraklet.
När pappa slutade i församlingen återkom han ofta. Jag har många fina minnen från barndomen då vi bodde i en lägenhet i kyrkan. Pappa predikade och efter gudstjänsten fick vi gå och äta mat på en restaurang. På eftermiddagen brukade vi hälsa på förlagschef Florentinus Hällzon som hade tidningen Hemmets Vän tillsammans med sina söner. Hos honom fick jag titta på bergskristaller i hans rum för mineraler.
Lite intressant att vår son Josef skriver regelbundet i Hemmets Vän och att sönerna Joel och Johannes jobbar på Sjöbergs Förlag.
Följer vad som händer i Örebro med stort intresse.
Frank Mangs predikar. Ovan Elimkyrkan i Örebrio
