Ge upp kampen?
Ibland måste man ge upp. Vad händer då?
Kommer ni ihåg att jag skrev om en flicka som var 12 år då hon blev brutalt våldtagen av fyra män? De brände henne över hela kroppen, de sköt henne i magen och benet, de slog och skar henne svårt i ryggen. I fyra år låg hon och tryckte i ett hus och vågade inte gå ut. Hon kunde inte gå, men kröp på knäna till grannarna där hon hjälpte till att diska och fick på så sätt äta lite rester.
Tack vare generösa bidrag genom Facebook kunde vi göra en tortyrskadeutredning och det var det mest skakande jag sett. Vi trodde att flickan skulle få stanna i Sverige, men det blev avslag nästan omedelbart. Jag var villig att gå vidare, men flickan orkade inte mer. Hon är sängliggande och dricker endast näringslösning. Hon kallades till Migrationsverket i Lindesberg, men de ordnade ingen bårbil, taxi eller hjälp. Den dag hon skulle komma var jag sjuk och orkade inte skjutsa. Hennes väninna försökte få tag på någon som kunde skjutsa och hjälpa flickan till Migrationsverket. Det behövs två personer för att lyfta och hålla henne om man inte använder rullstol. Ingen kunde hjälpa. Inte socialen och inte sjukvården.
Jag ringde och frågade om inte Migrationsverkets personal kunde komma TILL FLICKAN, men det var emot deras paragrafer. Jag fick en lista med alla uppgifter som flickan skulle hämta på sitt lands ambassad m.m. och jag frågade hur hon ska ta sig till alla myndigheter. Vem ska skjutsa till Örebro sjukhus, till ambassaden i Stockholm o.s.v. Fick inget svar.
Jag har nyss varit med då en POJKE skulle utvisas. DÅ hade Migrationsverket och polisen råd och möjlighet att köra honom 12 gånger till ambassaden, charta ett plan och ordna med flera poliser som åkte med som vakter. Pojken behövde inte ordna visum. Inte boka biljetter, inte ta kort hos polisen. och mat fick han också. Inte skaffa olika intyg o.s.v. MEN EN DELVIS FÖRLAMAD FLICKA ska själv ordna allt för att själv ordna med sin utvisning. Och dessutom får flickan INTE EN KRONA i bidrag. Nu har vi kvar lite pengar från det som samlades in till henne och där hon bor hjälper mamman till på ett fantastiskt sätt. Men VARFÖR svarar inte Migrationsverket hur de tänkt att det ska lösas. Vi HAR ju GETT UPP. Kom och hämta henne då! Eller? Tack för att du orkade läsa ända till hit.
Afghansk familj kom med glädje
Idag har vi fått en enorm uppmuntran. När man varit engagerad i många år och mött 100-tals flyktingar med olika levnadsberättelser, är det roligt att få reda på hur det gått för dem senare i livet. Idag hade vi besök av den mest underbara och fina afghanska familj. Att se dem idag var så oerhört glädjande. De gav så mycket kärlek tillbaka att tårarna bara strömmade. De har bra arbeten och fått uppleva så mycket i sin kristna tro som de får ge vidare till andra. Deras lille solstråle till pojke fick en pepparkaka, en stjärna. Han lyfte upp sitt två- och halvåriga pekfinger och sjöng "Blinka lilla stjärna där"....Det var så fint.
Jag glömmer aldrig när det unga paret kom till vårt språkcafé. Hur rädda och ängsliga de var. Hur de frös på förläggningen. Vi åkte till Röda Korsets kupa och skaffade lite varma kläder och nån filt. Mannen blev senare som en ledare för afghanerna och han brydde sig särskilt om dem som var analfabeter.
Denna familj som jag skriver om, var en del av vår församling förut. Ni må tro att Gud välsignat dem. Kvinnan berättade så underbart om den helige Ande och hur hon varit med på helig Ande-dag på Alphakursen och fick dricka ur den levande källan. Nu vill hon dela med sig av det hon upplevt till andra från hennes land.
Mina önskningar inför 2019
Jag önskar att de kristna inser vad vi har i tron. Att vi blir mer aktiva att praktisera vår tro genom att frimodigt vittna, be för sjuka, hjälpa praktiskt i samhället. Många människor känner sig ensamma och många lever i utanförskap. Fler och fler är positiva och nyfikna på kristen tro.
Jag är tacksam och glad för allt engagemang som varit för ensamkommande ungdomar och tacksam för många familjer som gett rum för ungdomar i sina hem. Tillsammans med andra aktörer i civilsamhället har det varit en febril aktivitet. Vi har inspirerat varandra och i kyrkorna har vi lärt känna många nya medmänniskor.
Samtidigt vill vi se fler volontärer i integrationsarbetet och ett större engagemang för flyktingar och konvertiter. Hela församlingen och dess ledning bör vara mer delaktiga. Jag har rest mycket i landet och sett att det är endast en liten grupp medlemmar som tar del i flyktingarbetet. När vi hade 50 nyfrälsta afghaner och iranier på en bibeldag i en större stad, var det endast några få svenskar med. Tänk vad många som gick miste om en stor inspiration och glädje att se dessa nyanlända prisa och upphöja Jesus!
Migrationsverket och migrationsdomstolarna underkänner många genuint troende konvertiters kristna tro. Pingst FFS genomför en studie av en mängd ”konvertitfall”. Min önskan är att vi ska få in ett bra underlag som vi sedan kan använda i dialog och samtal med politiker och migrationsmyndigheter. Religionsfriheten och rättssäkerheten måste upprätthållas.
Till sist skulle jag vilja se mer av kärlek och vilja att försöka förstå och visa respekt för andras åsikter. Tyvärr har polariseringen gått långt och samtalsklimatet är hårt och kallt.
Bengt Sjöberg, ”flyktingpastorn” Filipstad
Korskyrkans Träffpunkt Julfest
Kom precis hem från en fantastisk julfest. 25-30 personer deltog på Korskyrkan TRÄFFPUNKT i Filipstad. Vi hade laddat med 25 landgångar, lussebullar, pepparkakor, men sen kom iranierna med iransk mat i stora lass, afghaner hade bakat svenska kanelbullar som Solweig lärt dem, Jan kom med en stor bricka med goda smörgåsar och en lärare kom med en stor bricka med choklad m.m. Barnen fick julklappar. Tänk vad en sån här samling kan ge av glädje, stimulans och energi. Det finns så mycket kraft hos våra nyanlända. De var med och hjälpte till att tolka och be och samtala med dem som hade problem av olika slag och flera fick tolka på olika språk. Några berättade livfullt om drömmar som de haft. Spännande, men det tar vi en annan gång…..
