Bengt Sjöberg

Filipstads Tidning river om min bok "Flyktingpastorn" Min svaghet har aldrig hindrat Gud.
Här är texten:
Bengt berättar om barndomen, engagemanget – och bullarna

LIVSBERÄTTELSE. Bengt Sjöberg föddes in i en frikyrkofamilj och både far och två storebröder var kända profiler inom Pingströrelsen.
Själv skulle han jobba med helt andra saker – trodde han. Till sist blev han ändå både pastor och något av en missionär i sitt eget land.
Nu har han skrivit en bok om sitt liv, och i den ryms både skolåren i Japan – då han blev relegerad! – flyktingarna han hjälpt och de berömda bullarna.


Flyktingpastorn är titeln på boken och visst är det som pastor och hjälpande hand åt många flyktingar han blivit rikskänd, men hans liv har innehållit mer än så.
I sin bok berättar han om hela sin livsväg från födseln till nu och det blir en brokig berättelse som handlar om alltifrån den annorlunda uppväxten i frikyrkofamiljen Sjöberg, till hur han mer eller mindre slumpartat hamnade inom politiken.
Berättar för barnbarnen
Hela bokprojektet började med att han ville skriva ner lite för barnbarnens skull. De är åtta stycken och några av dem har till och med haft råmanuset till boken som godnattsaga!
-Min äldste son läste för sina barn ur boken, berättar Bengt.
Det var det han skrev om hur det var när han var liten som barnbarnen fick lästa för sig, och de delarna av boken började han skriva redan för tjugo år sedan.
-Det låg i någon byrålåda, men jag tog fram det och sen har jag skrivit lite då och då, men det har alltid kommit andra, mer akuta saker emellan, säger han.
Det blir lätt så för en person som har svårt att säga nej när någon behöver hjälp, och som blivit bra på att ta sig fram i de vindlande vändningarna i migrationsärendena. I boken beskriver han hur ibland tänkt att nu får det räcka, nu orkar jag inte, nu kan jag inte mer – men "ett samtal kan jag ju ringa", och så har allt varit i gång igen.
Så är också det här med att hjälpa andra något nästan nedärvt i den Sjöbergska själen. Pappa var Tage Sjöberg, nära medarbetare till Lewi Pethrus och missionär i länder som Pakistan, Japan, Thailand och Sri Lanka. Bengts storebröder Stanley och Kjell gick i hans fotspår som pastorer och missionärer. Att tänka på andra, utanför den egna familjesfären, fanns med från början.
-Det kommer ju ifrån att när jag växte upp var båda mina bröder ute i vida världen och pappa var globetrotter, och de kom hem och berättade. Som när Stanley följde med pappa till Turkiet där det varit jordbävning och kom hem och berättade om människor i nöd som vi måste hjälpa. Pappa var också med i Erikshjälpens första styrelse. När han åkte till Bangladesh där det varit en stor översvämning behövdes det pengar till tält och då gick jag och sålde Erikshjälpens tidning. Då var jag kring tio år.
Minst och ensam
Men det stora internationella engagemanget i familjen har också påverkat på andra sätt.
-Familjen har varit stor, men inte alltid sammanhållen, säger han.
Med en pappa som var ute i världen och missionerade och syskon som är mycket äldre, blev det en hel del ensamma stunder för barnet Bengt. Periodvis fick han bo hos sin mormor och morfar i Roslagen. Där var lekkompisarna få och fritiden fylldes med en hel del fiske.
-Jag blev väl lite av ensamvarg mitt i allt. Men då värdesätter man gemenskapen mer, när man väl har en gemenskap, säger han.
Som lillebror var han ofta för liten för att få följa med ut i världen, men en sejour i Japan blev det i alla fall. Både mor och far skulle dit och han fick åka med och gå i internatskola. Det var ett liv som hade sina utmaningar – han och bästisen Roland gjorde uppror mot de hårda reglerna, vilket fick till följd att de blev relegerade i två veckor efter en rymning.
De två åren i Japan gav även den nyttiga erfarenheten av hur det känns att vara främling i ett land. "Amerikaner, amerikaner" skrek ungdomar efter honom på gatan och kastade sten. Den upplevelsen är kanske en nyckel till att han haft så stor förståelse och så stort engagemang för dem som kommer till Sverige från andra länder.
En svårt värkande rygg gjorde att ett liv som resande predikant inte var aktuellt, men världen kom ändå till honom, genom arbetet med flyktingarna. Många av dem har blivit frälsta och nog kan man se honom som en missionär i sitt eget land. Pastor blev han också, en med ibland okonventionella metoder, som exempelvis "bullgerillan", där hembakta bullar blev basen i en kontaktskapande ungdomsverksamhet. Han har kört en kundvagn lastad med bullar genom stan många helgnätter.
Bullar och gädda
Apropå bullarna tycker hans fru att han nämnt dem lite för ofta i boken. Men andra har hört av sig för att få recept, tips på hur man varierar gädda och hur man lagar falukorv med senapssås, som han också skriver om i boken.
-Det får väl bli en receptbok nästa gång, säger han med ett leende.
Fast strax kommer han på, att det nog kan bli svårt. Han är inte typen som följer recept slaviskt:
-Jag har ett grundrecept, men jag är spontan, så det blir aldrig riktigt lika, säger han.
Kanske är det rent av en god sammanfattning på själva livsvägen också, den han berättar om i boken. Ibland kan livet kännas utstakat på förhand, ibland rullar det i trygga hjulspår men ofta tar det sig egna vägar och krumbukter. Bengt har tagit sig an de mest skilda uppgifter och trots – eller tack vare? – starka förebilder med starka åsikter, har han allt gått sin egen väg ändå.

Något om Lennart Larsson

Lennart Larsson är en svensk evangelist med hela Norden som sitt
arbetsfält. Det händer att han kallare sig sverigest mest norske predikant.
Han är född i Fredriksberg i Dalarna, har bott 18 år I Halden, Norge, men sedan 2006 i Sverige.
Inte sammanhängande, men dock i ungefär 28 år, har han haft en resande tjänst. I perioder har han haft ett “vanligt” arbete eller en pastorstjänst.
Sången och musiken har stor betydelse, och sångrepertoaren betecknas som “tidlös”. Den är också nog så varierad, och Lennart ackompanjerar sig själv med antingen digitalt piano eller dragspel. Ibland ordnas ett “husband” med lokala krafter i de församlingar som besöks.
Utantill
Det kanske mest kännetecknande för hans sångkvällar är att publiken får önska sånger. Det lär vara så att han kan c:a 400 sånger utantill. Ofta frågar han :”vad vill ni att jag skall sjunga”, och för det mesta klarar han av det som kommer. Att möta en publik som har ett stort inslag av lite “ovana” besökare, vad beträffar kristen verksamhet, gläder Lennart.
Genom åren har det blivit en hel del inspelningar. CD men också video och dvd. Flera arrangemang där han sjunger önskesånger live – någon gång med hjälp av lokala musiker – finns på dvd. Han har dessutom medverkat i sångprogram i norsk såväl som svensk tv. Två instrumentala cd tillsammans med musiker, som tidigare har medverkat på hans
nspelningar är också tillgängliga.
I Tv
Genom åren har det blivit en del medverkan i olika tv-program.
Tillsammans med sonen Hans-Bertil eller ensam ses han på såväl Kanal 10 som Visjon Norge av och till.
Specialitet
“O Store Gud” sjunger Lennart mer än gärna. Han har samlat på sig
refrängen på mer än 25 olika språk. Han påstår att det är världens mest spridda sång alla kategorier.
Att kvällarna/samlingarna med Lennart har en glad ton och ett viktigt budskap, önskar han att understryka.
Samlingarna hålles i Vasakyrkan Filipstad på lördag den 7 februari klockan 18 och i Korskyrkan i Hällefors på söndag den 8 februari klockan 11

Det var en kristen konferens i Dala-Järna i början av 1980-talet och missions­pastorn Christer Lindberg talade. Då fick han ett speciellt budskap – en så kallad profetia – till Bengt Sjöberg. Han såg Bengt omgiven av människor från många länder. Christer Lindberg började gråta, medan han berättade att Bengt skulle få vara Guds redskap för att föra många människor från olika länder fram till en tro på Jesus. Åhörarna tänkte nog att Bengt skulle bli missionär, men för Bengt var det en omöjlig tanke på grund av mycket svåra ryggproblem. På 1980-talet fanns det heller inga invandrare på orten.

Profetian blev en verklighet. Idag kan Bengt Sjöberg se tillbaka på snart tre decennier av engagemang för att hjälpa människor som flytt från krig, oroligheter och förföljelse. I tidningar, radio och TV har han blivit känd som flyktingpastorn och utsågs 2009 till ”Årets förebild” av tidningen Dagen.

Vad är det som har format honom och gjort honom till den han är? I den här boken berättar Bengt Sjöberg om uppväxten i en familj som varit starkt engagerad i internationellt arbete. Han skriver om sina två år i Japan på 1960-talet då han fick smaka på främlingsfientlighet och fördomar när folk kastade sten på honom och skrek ”amerikanare, amerikanare”.

Bengt Sjöberg beskriver sin kamp för flyktingar i nöd. Han har kämpat mot iskall byråkrati, blivit utsatt för sabotage som kunnat kosta honom livet och drabbats av hjärtflimmer och stressreaktioner när bakslagen kommit trots alla insatser. Han har sett konsekvenserna av främlingsfientlighet och fördomar och upprörts över orättvisor. Dessutom har en svår ryggvärk och tinnitus plågat honom sju dagar i veckan.

Bengt Sjöbergs biografi skildrar också glädjen när en människa som flytt för sitt liv får uppehållstillstånd, när Migrationsverket till slut övertygas om att en person riskerar att dödas i sitt hemland, och när människor vänder sig till Jesus och äntligen får uppleva den frid de så länge sökt.

Bengt Sjöbergs biografi skildrar ett innehållsrikt liv med mycket dramatik och ett engagemang som haft livsavgörande betydelse för många.

Format: Inbunden med skyddsomslag, 202 sidor
Utgiven: 2015
Utgiven av: Sjöbergs Förlag
ISBN: 978-91-86935-91-7

Stefan Björk skriver om sitt besök i Hällfors i morgon. Välkommen med!
Vi har annonserat och skrivit en liten artikel i Nerikes Allehanda.

IMORGON ÄR EN UNDERBAR DAG!
Jag och Niclas har i flera år förberett oss att när Niclas blir fri ska vi åka ut och vittna och inspirera människor i olika sammanhang.
Niclas har tillbringat 20 år bakom lås och bom i fängelse.
Vi är nu under våren bokade på ett flertal platser och börjar med att besöka Korskyrkan i Hällefors.
Detta blir en fantastisk dag!
Välkommen!
Stefan
-----------------
MÖTESTIDER!
24 jan kl Möteskväll med Stefan Björk och Niclas Löfdahl:
kl 15 Seminarie, hur vi delar evangelium med våra vänner och grannar
kl 18 Väckelsemöte

Att hjälpa människor på flykt är något av det viktigaste som vi kan göra.
Med dessa ord inleddes ett upprop från 380 kristna ledare några dagar före jul. Uppropet fick stort massmedialt utrymme. Här en länk till tidningen DAGEN 
http://www.dagen.se/debatt/380-pastorer-flyktingpolitiken-inte-f%C3%B6r-gener%C3%B6s-1.306400
Vi skrev i inledningen: ”Sverigedemokraternas valframgång i senaste valet och deras ambition att göra invandringen till en huvudfråga i ett nyval gör oss mycket bekymrade.
Många myter och förenklingar om invandringen sprids i dag via främlingsfientliga hemsidor. Invandringen och invandrare lyfts fram som en viktig orsak till ett antal svenska problem, som ökad arbetslöshet, ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad gettoisering av vissa områden i våra större städer, med mera. Sorgligt nog så har dessa tankar även fått ett fäste ibland kristna.”

Så drog debatten igång ännu mer trots eller tack vare jul- och nyårsledigheter. Jag tror att jag aldrig mått så dåligt av alla skriverier och hätska utfall mot invandring, muslimer och att vi som kristna ledare blandat oss i samhällsdebatten. Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sverigedemokrater delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet från rasister, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från människor som visat sitt hat mot muslimer, när jag försökt bygga broar till andra religioner. Jag har suttit i kommunfullmäktige då en sverigedemokrat la en motion om att repatriera, dvs skicka tillbaka 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går direkt emot den kristna tro som jag lärt känna.

En dag då debattens vågor gick höga var min fru och jag ute på en resa.
Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. ”Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare”, frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvarade för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del……”Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk”, blev mitt svar. ”Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem” sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige. Den lilla episoden blev till uppmuntran och inspiration.

Inspiration att orka hålla ut kan behövas när man som jag varit engagerad för flyktingar i snart 30 år. I torsdags hade vi språkcafé i kyrkan. Det kom cirka 90 personer! En av dem som jag är juridiskt ombud för, berättade att han skulle åka till Migrationsverket för att förnya sitt LMA-kort. Han var livrädd att polisen skulle komma och ta honom eftersom han hade fått avslag på asylansökan. Jag kollade hans ärende och skrev ett brev till MV att vi förberedde en begäran om verkställighetshinder. Jag fick lugnande besked från en handläggare och rekommenderade mannen att åka in till Migrationsverket. När han kom dit ringde handläggaren polisen som kom och tog honom och förde honom till förvaret. Dagen efter ringde jag och pratade med handläggaren och undrade varför hon inte berättat att ärendet hade överförts till polisen. Hon svarade då, att jag inte ställt just den frågan! Jag fick igår hans dossier på 100 sidor och ska skriva en inlaga. Mannen ska överföras till Italien där han nyopererad och med blödande sår kastades ut på gatan för att klara sig bäst han kunde. På grund av fler akuta asylärenden hinner jag inte skriva mer i denna bloggpost. Kampen går vidare för medmänsklighet, kärlek och respekt för människovärdet.

Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. "Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare", frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvara...de för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del......"Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk", blev mitt svar. "Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem" sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige för bara några dagar sedan.

Jag tror det skulle vara nyttigt för en del som uttalar sig mot andra religioner och särskilt mot islam, att läsa på om de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten som gäller i vårt öppna och demokratiska samhälle. Det förefaller som om en del vill införa förbud för andra religionsutövare. Man uttalar sig hatiskt och jag blir både förvånad, ledsen och upprörd när till och med kristna sällar sig till dem som ropar på förbud för moskéer och kulturföreningar. Vill man inte ha ett öppet samhälle? Hur tror man det skulle fungera att vrida klockan tillbaka till den tid då enbart den lutherska Svenska Kyrkan var tillåten. Till en tid då baptister sattes i fängelse om de tillämpade troendedopet av vuxna.
Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Dessa rättigheter återfinns även i artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel 9 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag.
Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning, till exempel genom iakttagande av religiösa sedvänjor, kan däremot under vissa förutsättningar inskränkas. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Inskränkningar i friheten att utöva sin religion får endast tillämpas på ett sådant sätt att de är i proportion till det syfte som ska uppnås. Det vill säga om det är nödvändigt att inskränka någons frihet att utöva sin religion med hänsyn till allmän ordning får inskränkningen inte gå längre än vad som krävs för att upprätthålla allmän ordning. Inskränkningarna får inte heller tillämpas på ett diskriminerande sätt.
Religionsfriheten är grundlagsfäst i Sverige och kampen mot diskriminering på grund av bland annat religion är en mycket högt prioriterad fråga för regeringen. Se vidare avsnittet om skydd mot diskriminering.
Det som under året gjort mig mycket ledsen och beklämd är när jag sett och upplevt hur människor visat sitt hat mot invandrare och särskilt de som är muslimer. Jag är förfärad över att man fördömer alla muslimer efter vad man ser att extremister gör. Tänk om man skulle döma alla kristna efter vad vissa extrema kristna i USA eller Uganda har för sig. Förstår man inte att våra ord påverkar? Att de ord som uttalas är en sådd? En sådd av hatbrott och negativa handlingar. Det är en skrämmande utveckling då ord får handling och gudstjänstlokaler börjar attackeras och sätts i brand. Nu är det tid för besinning! Jag undrar vad man gör med Bibeln och Jesu ord om att älska sina fiender, förlåta, samt bibelordet om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem” och om att behandla främlingen som en infödd, ja älska främlingen! Vidare ”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Jag vill bygga broar och visa kärlek. Jag är inte blåögd som en del hävdat, men jag tror inte på konfrontation och hatiska budskap. Jag tror på dialog samtidigt som jag står för min kristna tro och övertygelse.
Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sd delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från "kristna" som visat sitt hat mot muslimer som jag försöker bygga broar till för att visa på Jesus och Hans kärlek. Jag har suttit i kommunfullmäktige då Sd la en motion om att REPATRIERA=dvs skicka iväg 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går på direkt kollissionspunkt mot den kristna tro och den Jesus som jag lärt känna.
Det senaste året har fler och fler börjat skylla de flesta problemen i samhället på invandrarna. Så har det varit i min hemkommun där jag sitter med i kommunfullmäktige, Barn och Utbildningsnämnd samt budgetberedning. Det hjälper inte att socialchefen och kommunchefen m fl hävdar att vi har stora problem med missbrukare och andra grupper. Vissa pekar ändå alltid och i alla sammanhang ut just invandrarna.
Vi har problem att lösa i vårt land, men vi måste samarbeta. Vi måste lära oss leva med varandra. Ibland ropar man att vi är PK (politiskt korrekta) Men ska vi inte uppträda korrekt mot varandra? Ska vi inte försöka se det goda i de medmänniskor som vi möter. Ska vi inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade? Ska vi inte försöka leva i försoning. Man behöver verkligen inte vara blåögd och naiv för att man tror på att försöka leva på ett sånt sätt som Jesus gjorde. Hans exempel att leva i kärlek kommer att fortsätta att inspirera mig. Visst gör vi fel ibland, men hans exempel är uppfordrande och värt att följa i alla lägen.

Ikväll satt jag och tänkte tillbaka på året som gått. Då mindes jag en obehaglig händelse som hade kunnat sluta illa.
Jag hade hyrt en kärra för att åka och hämta ett stort lass med björkved. Jag hade lastat kärran och var nu på väg till ett missionshus någonstans i Värmland. Om 40 minuter skulle vi ha en kvällsgudstjänst där jag skulle spela, sjunga och tala. Jag befann mig nu på E18. Plötsligt brakade det till och kärrans ena däck flög av. Det blev tungt och svårt att köra. Jag letade efter en plats att köra åt sidan, men det var vajerräcken på båda sidorna. Tungt lastade fordon dånade förbi och jag mötte bussar och bilar i mängd. Körde en bit utan däcket för jag insåg att jag absolut inte kunde stanna. Då riskerade jag att lastbilar skulle köra på mig. Kärran var full med björkved och det gick trögt att köra, men cirka 800 meter framåt såg jag en chans att styra av vägen och in på en liten väg. Det rasslade om kärran när jag körde utan däck.
Med hjärtat rejält pumpande och rätt så andfådd gick jag ut och tittade på kärran. Precis då kommer en ung man emot mig. Han frågar vad som hänt och erbjuder sig att gå och leta efter däcket. Efter en stund kommer han tillbaka med däcket. Han tar fram några verktyg och tittar på det däck som sitter kvar på kärran. Han drar den första muttern ett varv samt ytterligare tre varv. Muttern satt helt lös. Så gör han lika dant med de andra muttrarna. De satt alla helt lösa och det andra däcket hade också kunnat ramla av när som helst. Han skruvar fast det ordentligt, men vi hittar inga muttrar att skruva fast det andra däcket med. Vi såg också att det hade punktering.
Nu börjar det bli dags för mötet i kyrkan några kilometer bort åt skogen till. Jag vänder mig om för att tacka killen, men då är han redan på väg bort. Vem var det? Han dök upp som en räddande ängel, men varifrån kom han och hur hittade han däcket där långt borta i mörkret?
Efter gudstjänsten hade klockan blivit cirka 21.45. Jag åkte tillbaka till kärran och undrade hur jag skulle göra. Kärran stod rätt så dumt till på sidovägen. Jag ringde till macken i Filipstad. Där hade man upptäckt att alla kärror hade alla muttrar lösa. Jag bestämde mig för att åka hem de 16 milen och skaffa ett nytt däck och ta med mig dagen därpå.
Tidigt dagen efter for jag iväg. Macken bjöd på en tankning bensin som plåster på såret för vad som hänt.
Resan tillbaka med nytt däck på kärran gick bra och veden lastades av. Jag kände mig trots allt tacksam och lugn och trygg. Men tankarna gick av och an hur alla muttrar och däck hade kunnat sitt lösa och vad orsaken kunde varam

Jag är tacksam för det gångna året. Jag har rest en hel del och talat över ämnet ”Vad gör kyrkan då främlingen knackar på dörren?” Jag har haft seminarier och möten i Närpes i Finland, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga, Örebro, Linköping, Arboga och Årjäng. Jag är mycket glad över det stora engagemang som finns att integrera våra nyanlända. Jag har tagit del av fantastiskt bra initiativ även när det gäller att göra en insats för tiggare. Det som under året gjort mig mycket ledsen och beklämd är när jag sett och upplevt hur människor visat sitt hat mot invandrare och särskilt de som är muslimer. Jag är förfärad över att man fördömer alla muslimer efter vad man ser att extremister gör. Tänk om man skulle döma alla kristna efter vad vissa extrema kristna i USA eller Uganda har för sig. Förstår man inte att våra ord påverkar? Att de ord som uttalas är en sådd? En sådd av hatbrott och negativa handlingar. Jag undrar vad man gör med Bibeln och Jesu ord om att älska sina fiender, förlåta, samt bibelordet om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem” och om att behandla främlingen som en infödd, ja älska främlingen! Vidare ”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Jag vill bygga broar och visa kärlek. Jag är inte blåögd som en del hävdat, men jag tror inte på konfrontation och hatiska budskap. Jag tror på dialog samtidigt som jag står för min kristna tro och övertygelse.
Under året har vi haft flera val och jag blev invald i kommunfullmäktige och i landstinget (som ersättare) I kommunen är jag dessutom invald i Barn och Utbildningsnämnden och i kommunstyrelsen (ersättare). Jag är tacksam att det inte blev något extra val.
Under året har jag skrivit klart min biografi ”Flyktingpastorn berättar”. Den kommer förmodligen ut i januari eller februari. Tack Tomas Dixon, Kerstin Hugosson, min bror Stanley, min fru Maud och mina söner för bra synpunkter på texterna.
Jag är inte längre pastor i församlingen, men jag är ordförande och föreståndare. Till vår hjälp har vi Peter Johansson och två ungdomar från Teen Challenge. Det är Daniel Anderälv och Jonathan Norin. Så här kan en vecka i församlingen se ut: En vanlig vecka i Korskyrkan, är den så vanlig egentligen för en församling på landsorten? Jag skulle nog inte tro det? Det börjar med gudstjänst på söndagen, antingen i Vasakyrkan eller i Korskyrkan. På tisdag kväll är det dags för barnsamling på Träffpunkten och bibelgrupp i Vasakyrkan. Samtidigt är det bönemöte i Korskyrkan. Alltså en församling med tre olika samlingar på en och samma dag. Det fungerar just nu tack vare vårt ungdomsteam från Teen Challenge som bor i Vasakyrkan och som jobbar i våra två församlingar.
På onsdag bär det iväg till Öppen Kyrka med språkcafé och Onsdagskul i Korskyrkan. På torsdag är det Öppen Kyrka med språkcafé i Vasakyrkan och senare på kvällen bönesamling på Träffpunkten. På fredagar och lördagar kan det vara ungdomssamlingar både i Filipstad och Hällefors eller kontaktskapande verksamhet på Ungdomens Hus eller på stan. Naturligtvis är jag inte med på alla dessa samlingar. Jag brukar mest vara med på Språkcaféet samt på söndagarnas gudstjänster.
Under mer än tio år har vi varit engagerade i Erikshjälpen Second Hand i Filipstad. Jag har brukat vara där för att jobba med böcker samt hjälpa till med att stå i kassan på onsdagseftermiddagarna och en lördag i månaden. Under detta år har jag inte alls varit på Erikshjälpen. Sen vi bildade församlingen Korskyrkan har vi väntat på ett nytt samarbetsavtal mellan Erikshjälpen och församlingen. Tyvärr har det efter två år ännu inte kommit till stånd. Jag inser att vi avslutat en epok som innehållit mycket välsignelser, enormt många möten med människor av alla slag, svenskar såväl som människor från ett 50-tal länder. Vi har sålt för miljoner och vi har kunnat ge bistånd till ett tiotal länder. Vi har delat ut matkassar till behövande svenskar m.fl. Många har kommit för att skänka saker, handla, jobba och hjälpa till på olika sätt. Vi har som församling också haft samlingar i caféet som samlat 30-50-tal personer på tisdagskvällar. Vi har haft Öppen Gemenskap och tittat på Jesusfilmen och andra filmer, sjungit, läst Bibeln och samtalat med människor. Människor har kommit och jobbat hos oss som senare blivit våra vänner för livet. Arbetsförmedlingen, socialkontoret, Migrationsverket, Frivården m.fl har placerat människor hos oss. Allt har sin tid och vi tänker med tacksamhet tillbaka på allt roligt som vi haft på Erikshjälpen.
Under året har vi fått vårt åttonde barnbarn. Joel och Shkurtes lille pojke Leo är så fin och go. Vi önskar honom och alla våra barnbarn allt gott. Vi är också så glada för att vår son Josef med familj flyttat tillbaka till Sverige efter två år i Pakistan.
Det viktigaste inför det nya året är min relation med Gud genom Jesus. Att få ha en mening och ett mål med mitt liv. Att få leva i försoning och förlåtelse och möta varje ny dag med hopp, positiva tankar och framtidstro. Det ger livsenergi.
Nu hoppas jag att vi skall få vara friska och att vår kommun, Filipstad, ska få en positiv utveckling. Vi har många utmaningar framför oss. Jag ber och hoppas att vi ska få fler arbetstillfällen och att kommunen skall blomstra.
JAG ÖNSKAR ER ALLA ETT GOTT NYTT ÅR!

 

Del av artikel i NWT och FT

 

Känner inte motvind

Numera har han fyllt 67 och tillhör veteranerna inom kommunpolitiken. Han sitter i fullmäktige och kämpar på som ensam kandidat för sitt parti. Han hoppas att KD ska få tillbaka det mandat partiet förlorade i förra valet nu, och tror att det kan gå.

Så du känner inte motvind nu när det är så het debatt om asylmottagningen?

– Nej då. Jag tror naturligtvis att det kan bli en skräll för SD, men jag tror också att det finns många människor som uppskattar att det finns någon som ser också till de mjuka värdena och försöker hitta en balans där, mellan hjärta och hjärna.

Hans drivkraft inom politiken handlar mycket om den balansen, och att lyfta fram etiska frågor i debatten:

– De etiska grundvärderingarna – det behövs människor som håller upp dem. Mitt engagemang är inte beroende av hur många motioner jag får igenom, utan att jag får möjlighet att berätta och visa olika frågor och belysa dem utifrån etiska värderingar, säger han.

 

Och lite längre ner i artikeln som du kan läsa i sin helhet genom att klicka på länken nedan:

 

Att han trivs i politiken är uppenbart:

– Jag tycker det är en naturlig del av allt annat jag står för. En möjlighet att praktiskt visa omsorg och vara med och bygga ett samhälle.

Nu är han redo att göra det på tre plan. Han står på listorna i såväl kommunvalet som i valet till landstinget och riksdagen. Landstings- och kommunpolitik går att kombinera, men skulle valet bära honom ända in i riksdagen måste han välja.

– Skulle jag komma in i riksdagen måste jag släppa allt annat.

Och om du skulle bli kommunalråd – vad blir din första åtgärd?

– Jag skulle vilja samla alla kommunanställda – ja, det går inte att samla alla samtidigt, men i avdelningar eller områden – och hålla ett tal och lyssna på hur de vill jobba tillsammans i öppenhet och med kraft för att göra en rejäl nystart för Filipstad. Jag skulle vilja vara en ledare och verkligen visa för hela organisationen att nu måste vi ändra riktning, hela landsbygden måste få leva och hela Filipstad blomstra. Jag skulle vilja hålla ett inspirerande tal och säga att nu är alla välkomna med nya idéer och förslag. Vi måste få ny kraft och vitalitet. Det är så jag känner.

http://nwt.se//filipstad/article1633360.ece

 

 

Ögonblicket efter att islamisternas bomb exploderade stod Samaa Habib mitt framför Jesus!

Attentatsmännen hade infiltrerat församlingen för att kunna gömma fyra bomber i kyrkan. Bomber som skulle döda och föröda och förstöra kristnas­ möjligheter att verka i det muslimska landet.
Tonårsflickan Samaa Habib, hängiven i sin kristna tro och förföljd och misshandlad av sin muslimska familj, stod alldeles intill ett brandskåp där en av bomberna exploderade. Hon fick smaka döden och mötte Jesus ansikte­ mot ansikte i den himmelska världen. Men han sände henne tillbaka till den jordiska verkligheten för att vittna om himlens verklighet och vikten av att vara förberedd på hans återkomst.
Samaa Habibs berättelse om sin väg till kristen tro och sitt liv som kristen­ skildrar ingen idyllisk pilgrimstur. Det är en berättelse om våld och krig, och om de fruktansvärda trakasserier och förföljelser som drabbar många kristna i Mellanöstern. Men också om under och tecken, drömmar, syner och uppenbarelser. Och om ett mod som bara den helige Ande kan ingjuta i en människa.
”Mitt mandat på jorden är att väcka kyrkan och uppmana kristna att tala om de goda nyheterna”, skriver Saama Habib. Och den här boken är inte bara spännande läsning, den är ett väckelserop rakt in i en slumrande västerländsk kristenhet.
http://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/ansikte-mot-ansikte-med-jesus-samaa-habib-och-bodie-thoene

Toppenbra dag och kväll med manifestationen "Ett Filipstad för alla". Cirka 300 kom och deltog och mer än 250 personer gick i marschen runt centrum. Kommunfullmäktiges ordförande och många duktiga och engagerade talare och fantastiska musiker och sångare medverkade. Läkaren och entreprenören Lokman Atroshi som startat Filipstads Nya Vårdcentral och byggt ett sjukhus i Kurdistan var en uppskattad talare. Blueass Bluesband rockade loss och det blev en härlig gemenskap och dans. Tidningar, radio och TV var på alerten och vi har gjort något som får genomslag i hela Värmland. Med kärlek, respekt och medmänsklighet ska vi bygga ett bra sammanhållet och öppet Filipstad där alla ska känna sig hemma, trygga och inkluderade

Det finns olika definitioner på begreppet utanförskap, men alla har vi kanske någon gång känt oss vara utanför. När innegänget snackar och när man skulle välja lag i skolan. Det kan kännas hårt att inte vara accepterad eller att inte duga. Många människor lever med en självbild av mindervärdeskänslor. Man jämför sig med andra och tycker att alla andra är så mycket bättre, mer självsäkra och mer inne. Vi skulle bara veta hur dem som vi betraktar med avund själva kämpar med sina funderingar om att räcka till. Varför inte inse att vi är bäst på att vara oss själva och att vi inte behöver jämföra oss med alla andra.
De som kanske har svårast att komma innanför i dagens Sverige, är våra nyanlända. Jag vet om forskare och studenter vid universitet som aldrig blivit hembjudna. De har aldrig fullt ut blivit accepterade och ändå kanske de i framtiden kommer att ha inflytelserika poster i sitt hemland. Tjänster och uppdrag som har betydelse för vårt lands förbindelser, handel och utbyte av tjänster. Den senaste tiden har vi hört talas om Invitationsdepartementet http://www.invitationsdepartementet.eu/about-1/ Jag tycker det är ett enkelt och genialiskt exempel på att bjuda in människor i vardagen och dela en måltidsgemenskap.
Under midsommarhelgen har jag medverkat på Torpkonferensen. Den samlar 10-15 000 deltagare och har på gått hela midsommarveckan . Falun, Rinkeby, Fellingsbro, Storfors och Filipstad lyftes fram som goda exempel vid ett av seminarierna. Exempel på samverkan, inkluderande gemenskap i församlingar som med enkla metoder arrangerar möten med nyanlända flyktingar. Möten utan ”vi och dom”-tänkande. (Finns säkert mer att göra) I Falun tar kyrkan med sig ungdomar upp i pulkabacken, ut på grillning och andra aktiviteter. Fler och fler engagerar sig. I lilla Fellingsbro har kyrkan blivit den naturliga samlingsplatsen så gott som varje dag för de asylsökande som bor på andra sidan gatan. Jag hade med mig Thu Nu Thu, ungdomsledare från Storfors, som berättade om hur karener och chin sätter sin prägel i en församling i Storfors som verkligen är inkluderande och fylld av mångfald. Dessa kyrkor hade inga stora och märkvärdiga program och inga projektpengar och personal. Man lade bildligt talat rälsen medan tåget rullade igång. Med glädje och entusiasm bygger man vidare och SER MÄNNISKAN. Inte bryr man sig om vilken hudfärg personen har som sparkar bollen, bara man är med i laget och gör mål. Inte bryr man sig om vilken etnicitet medlemmarna i gospelkören har, bara de kan hålla tonen. Inte bryr man sig om vilket kön eller vilken sexuell läggning personen har när det behöver bres smörgåsar och kokas kaffe till kvällens uteaktiviteter på stan.
I vår kommun och på fler och fler orter startas grupper för mångfald och mot rasism. Förra veckan bildade vi ETT FILIPSTAD FÖR ALLA. Vårt nätverk ingår i Tillsammansskapet. http://tillsammansskapet.se/
Vi ska ha en manifestation senare i höst. Vi känner oss taggade inför detta viktiga arbete och hoppas att även du som läser detta vill inspireras och göra något för att de människor som känner sig utanför ska välkomnas. När jag hade en gitarrgrupp i vår kyrka för några år sedan bjöd jag in oss till medlemmar på fika. I början var folk reserverade och sa att de inte vågade och inte kunde prata engelska. När jag berättade att vi naturligtvis skulle prata svenska och att våra invandrare skulle få en chans att praktisera svenska, då lossnade det och vi fick fika hos många medlemmar. Ha en skön och berikande sommar!

En kom hit för att fly från nöden.
En kom hit för att undgå döden.
En kom hit av terror tvungen,
en kom hit för att gifta sig med kungen.
Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,
mest är dom snälla andra är skurkar.
En del är ärliga andra är skumma,
en del är genier andra är dumma.
Mest är dom fredliga andra vill slåss,
med andra ord dom är som oss.
En fel söker lugnet istället för bråket,
det enda vi svenskar kan bättre är språket.
Det sägs att vi stammar från Adam och Eva,
som inte är svenskar - men ja må dom leva!

Som besökarna till bloggen märker skriver jag inte så mycket här nu för tiden. Det kan bli mer framöver.

 

Jag skriver mest på Facebook, (Forum för mångkultur och religionsmöten, Kristdemokraterna i Filipstad, Filipstad för mångfald samt Diskutera Filipstad)  Twitter och på bloggar som t.ex Flyktingbloggen och på Evangeliska Frikyrkans blogg (Forum för ........)

 

Jag anser att det är viktigt att finnas med i samhället och delta i det offentliga samtalet. Samhällsengagemang och politiskt arbete är viktigt. Varför överlåta det till dem som har helt andra åsikter än att de kristna värderingarna ska vägleda samhället? Kommer ihåg från vår tid i Dalarna hur man i församlingarna alltid lyfte upp dem som satt i kommunala nämnder och styrelser och bad för de frågor som skulle tas upp. Det spelade ingen roll att vi tillhörde olika partier. Om vi jobbade för bygdens bästa, till exempel goda förhållanden för skolor och stöd till ungdomsgårdar m.m. fick vi förbön och uppmuntrande ord. Det ansågs inte fult att vara politiskt engagerad. Man bad och välsignade och uppmuntrade dem som jobbade för jordbruk, företagande och goda livsvillkor för landsbygdens fortlevnad.

Däremot ska det inte finnas partipolitik i kyrkan, men vi som kristna församlingar ska vara väl insatta i hur samhället fungerar. Då kan vi be och arbeta och vara ljus och salt på den ort där vi bor.

 

Önskar dig en skön sommar!

Jag tänker läsa Bibeln och litteratur i klimatfrågan denna sommar plus några andra bra böcker från SJÖBERGS förlag. Ha det gott!

 

 

Hur ofta "måste" man gå till kyrkan för att räknas som kristen? Migrationsverket tycks veta svaret minsann. De skriver, att två helger i månaden (ungdomssamling på lördagen och gudstjänst på söndagen)=fyra samlingar/månad inte räcker!!! och anser att det tyder på att personen INTE HAR EN GENUIN TRO OCH ÖVERTYGELSE!!! Den senaste tiden har jag läst ett flertal beslut där Migrationsverket ägnar sig åt en massa tyckande utan att ta reda på fakta. Dessutom motiverar man sina beslut på ett sätt, som gör det totalt omöjligt att överklaga och få till stånd ny prövning. Det syntes gå åt rätt håll förra våren i samband med att vi från Sveriges Kristna Råd inledde en föreläsningsserie för MVs jurister. Nu har MV stoppat den fortsatta utbildningen med motiveringen att det kommer så många syrier och att MV måste anställa fler jurister, så man hinner inte med fortbildning detta år. Samtidigt finns klara riktlinjer för hur man ska jobba med frågor om religion, trovärdighet och bedömningar av konversion. Men det gäller endast dem som kommer nu och ska få sin sak prövad. För den som t.ex blivit kristen "sent i asylprocessen" eller efter att ha fått "laga kraftvunna beslut" tycks det endast finnas minimal chans att få sin sak prövad på ett rättvisande och juridiskt korrekt sätt. På detta sätt skickar Sverige tillbaka människor till tortyr, fängelse och död. Ibland känner man sig maktlös. Flera asylsökande med helt klara så kallade "sur-Place-skäl" har tvångsutvisats och befinner sig nu i en svår situation. Några har flytt vidare efter att ha dumpats i Afghanistan. Sitter med några svåra ärenden just nu och ska ändå göra mitt bästa med överklagan, men frågan är vad MV och Mig-domstolen hittar på vid nästa beslut/dom. Be gärna en bön, att myndigheterna ska inse att de måste ta frågan om konvertiter som har kyrkornas fulla förtroende på större allvar.