Bengt Sjöberg

 

I förrgår umgicks vi med våra barn och barnbarn. Idag har jag umgåtts med flera flyktingungdomar. Inte fysiskt utan genom att läsa deras berättelser och skriva juridiska inlagor. Vilka berättelser! Man blir helt tagen.
Pojken som i sitt land kallades oäkting och som man ansåg att man kunde våldföra sig på precis hur och när man ville. Pojken led fruktansvärt i flera år och fick alltid höra att han var förlorad och aldrig skulle få komma till Paradiset. Jo, det fanns en väg till Paradiset. Det var att bli självmordsbombare och döda de otrogna. Döden tycktes vara den enda utvägen, men hans försök att dö misslyckades. Han kom till andra länder där han utsattes för våld av olika slag. På HVB-hemmet i Sverige kände han sig också utanför. En oäkting som alla såg ner på, det var hans självbild.
Hans vrede och ilska kom till uttryck på boendet och många lade märke till pojken med det ilskna humöret och vredesutbrotten.
Efter en tid kom pojken i kontakt med en kyrka där han fick höra om Guds kärlek, att han är älskad precis som man är. Att man kan få ett helt nytt liv. Pojken sög in allt han fick höra och vid dopet kände han sig totalt ren, ny inombords och glad och lycklig.
Vid den stora och långa intervjun hos Migrationsverket berättade han om sitt liv och han beskrev oerhört målande och detaljrikt det nya livet. Han beskrev hur lagar och regler präglade hans gamla liv och han jämförde det med Gamla Testamentet. Men i Nya Testamentet kom Jesus med nåd och kärlek och nu kände han sig för första gången i sitt liv älskad och värdefull. Migrationsverkets handläggare lyssnade, men återknöt inte till pojkens berättelse utan fortsatte att kräva svar på sina teoretiska och formella kunskapsfrågor. Så tragiskt!!! Pojken hade ju en fantastiskt självupplevd berättelse. Så kom beslutet och domen från migrationsmyndigheterna. Pojkens kristna tro ansågs inte genuin och äkta!!! Han ska utvisas till sina plågoandar, våldet, förtrycket och striderna. Jag har nog aldrig läst en så bra berättelse från en ung pojke och trodde inte mina ögon då jag idag läst igenom de många sidorna i protokollet. Hur i all sin dar ska man få Migrationsverket att förstå hur en självmordsbenägen ung pojkes liv kunde förvandlas av KÄRLEK? Det blir min uppgift i morgon.

Sommar och semester ger tid för att läsa bra böcker. Har precis lagt ifrån mig en oerhört gripande och dramatisk berättelse. Boken om Annahita Parsan. Jag är djupt berörd och jag rekommnederar boken som finns att köpa på Sjöbergs Förlag.
https://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/flykten-till-livet-annahita-parsan-med-craig-borlase

Flykten till livet är Annahitas oerhört omskakande berättelse om vägen från förtryck till frihet. Hon flydde det krigshärjade Iran över de snöklädda bergen in i Turkiet med sin nyfödda dotter i en väska och tillbringade månader i det fruktansvärda Aðrý-fängelset i Turkiet innan hon blev mirakulöst frisläppt och kunde fly vidare till Norden. Där blev hon senare kristen och präst. Annahita har överlevt grövsta misshandel, självmordsförsök, en fruktansvärd tid i fångläger och ett hemligt liv i skyddat boende. Flykten till livet är hennes berättelse och den är fylld med otänkbara omständigheter, och dramatiska räddningar. Annahita Parsan har berättat sin berörande livshistoria många gånger, bland annat på inbjudan av Sveriges drottning, i Malou efter tio (TV4) och i När livet vänder (SVT) med Anja Kontor. Hon är präst och leder en persisktalande församling.

Världen i Värmland är ett nystartat nätverk som vill jobba med integration. Man har lösa band till Röda Korset och till olika kyrkor men är en fristående grupp. Snart registreras en ekonomisk förening med samma namn.

De behov som vi ser i Värmland finns i hela landet. Nu behövs fler initiativ och fler som hjälper ungdomarna med att fylla i gymnasieansökan, skriva begärna om verkställighetshinder, överklaga och ordna sängplatser. Dessa ofta traumatiserade ungdomar behöver stöd och hjälp.

Klara Patzauer berättar:

Det är vi som har sett till att unga asylsökande som av olika anledningar har förlorat sitt boende har fått tak över huvudet i form av ett militärtält som vi lånat från Hammarös SMU-scouter. Tältplatsen måste vi dock betala för (340 kr per natt) och mat måste ungdomarna ha. Detta är förhoppningsvis en mycket kortsiktig lösning. Om tältet måste stå kvar i några veckor och om ungdomarna inte får någon dagersättning så behövs ekonomiska bidrag.

Lyssna på det länkade Radioinslaget så får du veta mera. NWT, VF och lokal-TV har också uppmärksammat detta.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=7003412

Vill du bidra till boende för en natt för bostadslösa, ensamkommande ungdomar, i väntan på att kommunen och Migrationsverket tar sitt ansvar?

Swisha i så fall valfritt belopp till Klara Patzauer på nummer 070 0016 096

Märk betalningen med HEMLÖS

 

Fnns det något hopp? Ungdomarna satt kring bordet tillsammans med nätverket som försökt att hjälpa dem. Samtalet hade pågått en stund.
-Finns det inget hopp för oss mer?
Ungdomarna tittade på oss vuxna runt bordet. Jag mötte deras blick, men var tvungen att säga, att vi försökt allt och nu kunde vi inte göra något mer. Så fruktansvärt svårt att säga dessa ord, men också nödvändigt ibland. Vi lämnade dem inte utan att ha försäkrat dem, att vi fortsätter att stötta dem och vill förmedla kontakter till andra som kanske har någon lösning.
For vidare till ICA för att posta några viktiga brev. I kön bakom mig får jag en knuff i sidan av Johan. Han frågar:
-Tror du Bengt, att det finns något hopp?
-Jo, visst svarar jag. Johan lyser upp och tackar och skyndar glad vidare. Johan möter mig ofta på stan. Han kom ofta in i vår second handbutik och ställde då ofta en kort fråga, drack en slät kopp kaffe och skyndade vidare. Ständigt rastlös, darrande som ett asplöv och hade många oroliga tankar. Han tycktes dock bli lugn för en stund om han fick byta några ord med någon av oss i butiken.
Kassörskan på ICA nickade åt mig och log.
-Jo, det finns hopp, sa hon.

Maud och jag har varit på vårt första möte för pensionärer. Det var en samling för ett 100- tal ledare, pastorer och missionärer inom Evangeliska Frikyrkan. Samlingarna hölls på Götabro kursgård och på den stora konferensanläggningen vid Torp.
På en samling fick vi lyssna till ett missionärspar från Brasilien som jobbar med att starta församlingar i Sverige!!! De berättade om hur de börjat samla människor i deras hem i ett bostadsområde i Falun. Där samlas man och äter, fikar, hjälper varandra och delar livet. Man sjunger, läser i Bibeln och samtalar. Alltså bygger de kyrka med RELATIONER OCH GEMENSKAP. Gruppen växer och man har fri tillgång till kvarterslokal och ungdomsgård. Många barn samlas och de ingår i gemenskapen och är delaktiga i det gemensamma aktiviteterna.
På kvällen var det gammaldags strängmusik med gitarrer, dragspel, saxofon, bas, piano och trumpet. Våra vänner från Ludvika som en gång utgjorde "Ludvikaungdomarna"sjöng och spelade (Stig Jirenius, Roland Lövgren och Kjell Rhodheim) I slutet av mötet kom ungdomarna som går på Götabro fram till estraden och varje ungdom fick en äldre förebedjare som välsignade dem. Stafettpinnen går vidare, men vi pensionärer tänker inte lämna in ännu. Vi ska fortsätta vår tjänst och fortsätta sprida kärlekens och det glada budskapet ( Evangeliet) till varje generation och till alla nyanlända som behöver få uppleva Guds kärlek, frid, glädje och stöd att bli en medborgare i det nya landet.
Solen sken fortfarande när vi åkte över närkesslätten, men vid Kilsbergen gick solen ner i ett rödgult intensivt ljus. Det kändes inte såå främmande att vara på pensionärsmöte.

I Sverige anser de flesta att en eventuell kristen tro är en privatsak. Man går inte runt och berättar om sin tro och Jesus är förpassad in i "garderoben". Olika partiers företrädare vill förhindra att man ber till Gud och har andakt till och med på kristna friskolor. Men som asylsökande kristen förväntas du av migrationsmyndigheterna att hålla en betydligt högre profil. Annars kan du inte göra din kristna tro sannolik och du blir ifrågasatt om din tro är genuin.
Ett par exempel på detta vill jag berätta om. M har haft en blogg om kristen tro som stängts ner av myndigheterna i hemlandet. M har gått på bibelstudier, gudstjänster, blivit döpt och berättar för andra landsmän om sin kristna tro. Men enligt Migrationsmyndigheterna har "M på ett ingående sätt beskrivit det kristna budskapet, men berättelsen saknar personliga reflektioner som relaterar till budskapet".
F går på gudstjänster, bönesamlingar och ungdomsmöten tre gånger i veckan.Han är döpt och medlem i en kristen församling. Migrationsdomstolen underkänner hans kristna tro "eftersom han inte kunnat beskriva hur hans kristna tro påverkat hans liv"!!!!
Titta på bilden. den visar bland annat hur religion och värderingar påverkar våra liv. Sverige ligger längst upp till höger, vilket illustrerar att vi är mycket litet påverkade och religionens roll i det vardagliga livet betyder inte så mycket för oss. Är det någon mer som inte får det hela att gå ihop. Jag ser nu hur Migrationsmyndigheterna i Sverige underkänner kristnas tro på löpande band. Församlingar och enskilda är förtvivlade.
Kulturkartan är ett av de mest kända resultaten av World Values Survey. Den är baserad på ett urval frågor ur studien och visar hur olika länder i världen placerar sig utifrån medborgarnas värderingar.
Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.

Flera samtal under veckan och den senaste tiden har handlat om att förklara för människor, att ”allt hopp är ute. Det finns inget mer man kan göra. Vi har prövat allt och nått vägs ände”. På andra sidan bordet sitter människor som vi lärt känna, blivit våra vänner, vi har kämpat tillsammans, men ingenting har hjälpt. Myndigheterna har varit kallsinniga, nonchalerat väl underbyggda argument och inte velat ta till sig det som vi med kraft och skärpa framhållit. Besluten står fast: ”Ni ska ut ur landet!” Hem till våldet, hatet, attentaten och diskrimineringen, ja kanske döden.
Även jag måste berätta: ”vi kan inte göra något mer. Det har blivit så hårt och svårt att få stanna i Sverige.”
Sådana samtal tar oerhört hårt på psyket. Man går hem och känner sig usel och eländig och brottas med alla möjliga negativa och deprimerande tankar. Man vet, att man gjort allt och verkligen brytt sig och ändå. Det känns alldeles tomt i sinnet. Man orkar inte mer. Men längst där inne i hjärtat finns det någon som viskar: ”du har inte sett slutet ännu. Gud överger aldrig och Han som är underbar i råd, väldig Gud, evig Fader och Fredsfurste, Hans kraft och råd har inte tagit slut”.
Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan krossa livsmodet. Vi vet, att utan hopp slutar vi att leva. Dilemmat är att vi inte kan förneka realiteterna och vi kan inte ljuga för oss själva. Vi är inga blåögda fantaster. (jag är brunögd…..)
Paulus skriver om Abrahams situation och säger: Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. (Romarbrevet i Bibeln kapitel 4:18-25) Det betyder inte att Abraham var mera optimistisk än andra. Men han hade lärt känna Fadern, vår Gud och skapare.

Våra afghanska ungdomar har nu fått tak över huvudet på annan ort.

 

Just nu är det många flyktingar som flyttar runt i Sverige. Många rycks hastigt upp från vänner, svenska vänfamiljer, nätverk typ Tillsammansskapet eller kristen församling. På en del orter finns väl fungerande nätverk. På andra platser blir det jättesvårt att ensam möta kalla, undrande och ibland fientliga blickar. Kanske dömer någon endast efter utseendet och glömmer att det bakom ett blygt leende finns en bror eller syster, en ny vän, ett fotbollsproffs, en musiker eller bara någon som vill vara en vän.
På den ort dit pojkarna kom vet jag att det finns en fungerande gemenskap och många öppna hjärtan. Men hur är det i den vita kyrkan med stort torn? Eller kapellet i byn? Skulle DU våga gå in där och möta allas nyfikna blickar. Hur hög är tröskeln? Hur täta är innecirklarna? Går det att komma in? Gå in på vår hemsida här på Facebook eller på nätet.
Öppna kyrkan heter den. På internet hittar du den på www.efk.se
Lycka till med att bli vänner i det verkliga livet!

 http://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/hemlosa-efter-hot-pa-asylboenden?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170203%3Ahemlosa-efter-hot-pa-asylboenden%3Anyh

 

Fyra kristna afghanska flyktingar har känt sig tvungna att lämna sina asylboenden i Filipstad efter att de hotats och trakasserats på grund av sin tro. Men Migrationsverket har inte kunnat ordna något nytt boende åt dem och därför är de i nuläget hemlösa.

Afghaner trakasseras eftersom de blivit kristna. En ung man kastades ut från sin familj här i Sverige och en annan vågade inte bo kvar på asylboendet pga hot, trakasserier och mobbning. Migrationsverket har haft ett år på sig att ordna boende, men deras enda alternativ har varit ATT SOVA PÅ GATAN!
Jag skrev brev idag utifrån min frustration. Vår församling och jag har i många, många år varit stand in för Migrationsverket, då de stängt sitt kontor på fredagar klockan 16. Vi har tagit emot självmordsbenägna människor, skjutsat folk till sjukhus, delat ut kläder och skor när folk anlänt till stan utan någon personal som tar emot. Vår second handbutik har fått vara jourrum. Nu känns det som om Migrationsverket motarbetar oss. Är det meningen att folk ska sova på gatan och dö i Sverige? Vad hade Migrationsverket gjort om det inte hade funnits en kyrka som alltid finns till hands. Så här skrev jag idag och fick svar, att de sänt mitt brev till högre tjänsteman:

Ärende: Boende för de två konvertiterna Mohammed R:F och E. H
Jag har tidigare skrivit om deras situation till er i Karlstad, till regionchefen, till stabsenheten bl.a chefsjuristen H.H. samt till media och nu senast till JO som la ner utredningen. 
Pojkarnas situation i kort sammanfattning. 
Blev kristna hösten 2015. Då blev E utkastad från sin släkt där han bodde. Orsaken var att han blev kristen. 
R.F. kände sig hotad av muslimer på asylboendet vid sjukhuset i Filipstad (Jokarjo) 
De fick bo på Hotell/Vandrarhem och vår församling betalade i väntan på att MV skulle ordna boende. Efter att vi betalat mer 
än 10 tusen till deras boende försökte vi hitta billigare boende. MIGRATIONSVERKET SA, ATT OM MAN LÄMNAR SITT BOENDE ÄR ALTERNATIVET G A T A N!!!!!!!!!!!!! I Sverige? På 2000-talet???????!!!! Ja, tydligen. 
Sen har de bott i vår kyrka i Hällefors. De har bott och haft sina adresser hos oss. De har bott i en annan kyrkolokal och 
hos vänner här och där i ett ständigt kringflackande i ovisshet, oro och ibland under hot. 
De blev mobbade och trakasserade för sin kristna tro, men deras mobbare blev INTE förflyttade. 
Den 28 oktober blev jag opererad för aggressiv prostatacancer. Då skrev jag och ringde till MV, att vi ORKAR INTE MER. Ingen 
reaktion. Inget boende. Ingen hjälp. Ingen som tar tag i situationen. 
I förrgår förflyttades många asylsökande från de nedlagda boendena i Lesjöfors, Nykroppa och Hotel John i Filipstad till Jokarjos anläggning vid sjukhuset i Filipstad, men de båda pojkarna E och R fick inget boende. 
Igår kväll hade de ingen stans att sova. Jag satt i bilen med dem efter att vi varit på gudstjänst i Korskyrkan i Hällefors. 
Satt vid Statoil i Filipstad. Ute kom några snödroppar och det var minus 1 grad. Jag släppte av dem, men de hade ingen plats 
att sova. Migrationsverkets rekommendation om att sova på gatan kändes inte relevant. Hur skulle jag kunna släppa av dem bara? 
Nej, de fick sitta i ett rum som kyrkan disponerar. 
Nu behöver de boende. Snälla Migrationsverket, ni måste ta ert ansvar. 
Hälsningar Bengt Sjöberg, Filipstad pastor, kommunpolitiker och juridiskt ombud för pojkarna 

I fredags i Afghanistan dödades 9 gruvarbetare som tillhörde den etniska gruppen hazarer. Alla hzarer som satt i bussen beordrades att gå ur bussen. Där blev de skjutna. De är svårt förföljda både i Afghanistan, Pakistan och Iran. Det ena sprängdådet efter det andra riktas mot denna folkgrupp. I staden Quetta i Pakistan har det hänt att man går runt på gatorna och skjuter hazarerna. Många av dem har kommit till Sverige och sökt skydd.
Jag satt med några av dem i kyrkan idag. Vid fikat visade de bilder och berättade om hur fruktansvärt illa de blir behandlade.
Jag lovade att skriva ett brev till Migrationsverkets högste jurist och förmedla några aktuella händelser. Det har jag gjort nu.
För ett tag sedan kom nyheter om att de som fått avslag skulle få en ny chans genom att hävda verkställighetshinder. Men vinterkylan består, både den politiska och den mänskliga kylan. Känslan av hopplöshet och förtvivlan ökar bland de tusen asylsökande som håller sig undan en utvisning. De har berövats sin plats på asylboendet och de får 0 kronor till mat. Några jobbar svart 12 timmar per dag för 100 kronor. Andra säljer sin kropp till en äldre man eller kvinna. Inte konstigt att många väljer självmord vid en sådan situation.
Är det talibanska ordspråket i Afghanistan på väg att besannas? ”Tadzjiker ska till Tadzjikistan, Uzbeker till Uzbekistan och Hazarer ska till Goristan (kyrkogården)”! Medan det sker, vad har vi för ansvar? Vad har vi för möjlighet? Vad har vi för skyldigheter gentemot dessa människor? Många söker sig till våra kyrkor. Hur kan vi hjälpa? Hur kan vi påverka politikerna? Nu när få asylsökande kommer, borde vi inte kunna ge dessa människor andrum och ge dem trygghet i vårt land?

I början av juli fick jag besked om cancer och att jag hade en elakartad tumör som måste opereras. Jag började genast förbereda mig för operationen genom att motionera mer, äta nyttigare och inte minst förbereda mig mentalt. Varje dag långa promenader i skogen där jag plockade bär och svamp eller bara cyklade eller gick. Veckorna och månaderna gick och tremånadersregeln överskreds, men den 28 oktober opererades jag. Allt har gått bra och jag är mycket tacksam och glad. 40 år med ständiga inflammationer och långa behandlingar med antibiotika är över.
Årets största händelse: att bli friskförklarad. Ja absolut.
Under våren uppdagades hur vi blivit lurade av en person som vi litade helt på. Visst förlorade vi pengar, men det var inte det värsta. Känslan av att ha blivit utnyttjad, förd bakom ljuset och lurad stack som vassa nålar i hjärtat och sinnet. Sånt har hänt förut också. När man räcker ut en hjälpande hand kan någon bita tag i den riktigt hårt och åsamka rejäl skada. Men att stanna upp och bli bitter och hård förstör bara en själv. Vi ger förlåtelse och går vidare, men visst får man ett stort sår.
Till årets glädjeämnen hör våra barn och barnbarn. Vårt yngsta barnbarn Leo är en riktig solstråle. Korskyrkans persiska grupp är också en källa till stor glädje. Flera iranier och afghaner har under året blivit kristna och döpta. Även en del från andra länder t.ex Albanien.
I kommunen har samarbetet med S, V och Mp fungerat utmärkt och vi har kunnat satsa mycket på integration, praktikplatser och jobb genom Arbetsmarknads och Integrationsavdelningen. Vår kommun har fått många extra miljoner från staten och varenda krona behövs för att möta alla utmaningar.
Nu ser jag fram emot ett år då jag ska fylla 70 år. Det låter helt ofattbart. Lillpojken i Sjöbergs familj-70 år! Han som alltid var yngst jämt och i alla sammanhang. Han som bara gick och längtade efter att bli stor och vuxen. Med trygghet och förtröstan går vi in i ett nytt år. Tron på Gud ger styrka och hopp mitt i en galen värld där krigsbilderna från Syrien aldrig slutar att förskräcka. Vi välkomnar Fredsfursten och ber att friden ska börja i våra hjärtan och sprida sig till dem som vi har i vår närhet och till dem som vi möter i vår vardag. Där vill jag vara ett redskap att komma med Guds frid och fred.
Till sist vill jag önska alla GOTT NYTT ÅR!

Den 28 oktober opererades jag för prostatacancer.Jag har i många år gått och tagit det sk PSA-provet. Visst var det något högt, men man sa, att det kunde bero på förstorad prostata. Efter att det steg ytterligare gjordes en biopsi. Det var våren 2015. Dagen före midsommar fick jag ett brev från läkaren där han berättade att de inte fanns minsta spår av cancer. Jag kunde fira midsommar i glädje och tacksamhet. Men man skulle följa upp mig inom sex månader igen för en ny biopsi. När det gått nio månader! tog jag kontakt med både vårdcentralen och urologen och undrade vem som skulle kalla mig. Då blev det fart och man gjorde nya tester. Då hittade man en tumör och jag skulle opereras med hjälp av en robot.Efter fyra månader väntan blev jag opererad den 28 oktober i år.
Tiden innan operationen la jag om kosten rejält och köpte en frukt och grönsakspress. Varje morgon gjorde jag juice på cirka ett kilo morötter, rödbetor, selleri, ingefära, citron och diverse gröna blad som t.ex. grönkål.Jag tror jag byggde upp immunförsvaret rätt så bra och genom att jag gick långpromenader varje dag var jag nog i rätt bra kondition.
Operationen gick bra och återhämningen likaså. Nu på måndag ska jag träffa urolog för uppföljning. Då får jag veta om PSA-provet är 0 som förväntat. I annat fall utreds man ytterligare.
Jag är tacksam och glad för alla som bett till Gud för mig, skänkt goda tankar och uppmuntrat mig.
Jag känner mig glad och tacksam och hoppas på en ljus framtid.