Bengt Sjöberg

En av våra utflyttade medlemmar har fått flytta till sitt himmelska hem. Det är Berekti från Eritrea, som för fem år sedan genomgick en svår sjukdomskris. I min nya bok har jag skrivit om henne. Jag citerar:

"Jag kommer fortfarande ihåg kvällen då den eritreanska kvinnan Berekti kom till vår bönesamling. Precis när hon skulle gå in genom dörren, ramlade hon. Jag såg, att ena benet hade en stor protes med en stor klumpig sko, som hölls fast med två stålskenor och läderband. Hur skulle kvinnan kunna komma upp på benen igen? Jag rusade fram och försökte hjälpa henne upp. Vi gick in till caféet på Erikshjälpen och slog oss ner vid ett bord. Berekti log och var så glad, för att hon hittat några kristna vänner i det nya landet.

Berekti är en av de tusentals eritreaner som fått lida för sin tro. Många av hennes vänner har suttit eller sitter fängslade under fasansfulla förhållanden. Många pastorer har hållits i containrar i den svåra värmen. När de svimmar av utmattning och torka, förs de ut och får en chans att kvickna till innan de på nytt förs in i den tortyrliknande vistelsen. Även Berekti hade suttit i fängelse. I unga år fick hon polio och var tvungen att vistas ett helt år på sjukhus. Under den tiden kom evangeliskt kristna till sjukhuset och vittnade om Jesus för patienterna. De fick god kontakt med Berekti, som var mottaglig att höra om Jesus och frälsningen. De kristna la också sina händer på Berektis ben och bad till Gud i Jesu namn om helande. Benet var kraftigt böjt och hon hade svårt att räta ut benet. Vid förbönen rätades det ut mer och mer. Efter ett år var benet rakt och man kunde tillverka en protes och förlänga benet så pass, att hon kunde gå själv, vilket var ett enastående framsteg. Berekti var så glad. På sjukhuset fick hon även vägledning till att få en bra relation till Gud och hon fattade ett fast beslut, att leva för Gud och gå med i en kristen fri rörelse trots att den inte var godkänd av myndigheterna.
Berekti fick relativt snabbt permanent uppehållstillstånd. Men vi hann knappt fira hennes positiva besked, förrän det uppdagades vid en läkarundersökning, att hon hade drabbats av bröstcancer. Beskedet kom som en fullständig chock. Vid de efterföljande kontrollerna fann man även, att cancern hade spridit sig i lunga och skelett. Läkaren kallade in Berekti till sitt rum och försökte förmedla budskapet, att hon var tvungen att förbereda sig på en snar död. Läkaren gav Berekti endast hopp om att leva några veckor eller månader. Berekti svarade läkaren, att hon visst inte skulle dö eftersom hon hade en stark förvissning om, att Jesus skulle hela henne. När hon skulle fylla i patientkortet skrev hon mig och församlingen Kristen Gemenskap som närmast ansvarig släkting. En kurator från sjukhuset ringde upp och frågade, om jag kunde acceptera detta och hålla kontakt med kvinnan. Vi bestämde, att två kvinnor i församlingen skulle ta på sig denna uppgift. De for till Centralsjukhuset i Karlstad och fick bo på patienthotellet och vara med Berekti som stöd under de tuffa behandlingarna. Det blev operation och därefter strålning och cellgiftsbehandlingar. Under hela processen var det Berekti som talade tro och förtröstan till både sjukvårdspersonal och sina kristna vänner.

Berekti hade en son, som hon förlorat kontakten med, sen han togs ut i kriget mellan Eritrea och Etiopien. Han var lärare, men Eritrea kan hålla människor i krigstjänst år efter år och till och med bestämma över människors val av yrke och ge dem order att tjäna staten för större delen av deras liv. Nu var Berektis önskan, att om hon inte skulle överleva åtminstone få träffa sin son, om han nu skulle finnas kvar i livet. Vi började be intensivt i församlingen för henne och för att hon skulle få kontakt med sin son.
Efter en tid kom det livstecken från honom och det fanns en möjlighet att få ut honom ur landet till Sudan. Pengar samlades in och ansökan till Migrationsverket lämnades in. Det är näst intill omöjligt för barn över 18 år att förenas med sina föräldrar, speciellt om de inte levt i samma hushållsgemenskap det senaste året. Rätt snart fick vi besked om, att sonen anlänt till Khartoum i Sudan. Frågan var nu om och hur han skulle kunna få visum till Sverige. Läkarintyget bekräftade, att mamma Berekti inte hade lång tid kvar att leva. Visumet kom och jag bad min son Josef att försöka hitta den billigaste biljetten till Sverige. Församlingen gav ett lån till biljetten och dagen för resan till Sverige närmade sig. Då kom ett beslut från Migrationsverket, att sonen beviljats permanent uppehållstillstånd! Detta var helt sensationellt och något, som jag aldrig varit med om i hela min tid som engagerad i migrationsfrågor. De båda svenska kvinnorna i församlingen och Berekti, som nu mådde bättre, for till Arlanda flygplats för att möta sonen. När de var på väg till Arlanda, ringde en handläggare från Migrationsverket till mig. Hon berättade, att Migrationsverket beslutat att bekosta resan och att de hade ordnat med en bil för att hämta sonen och köra honom till Värmland. Jag blev helt förbluffad och överväldigad. Detta var inte Migrationsverket, som jag lärt känna under ett 20-tal år. Vad hände egentligen? Jag förklarade att en bil redan var på väg till Arlanda. Då fick jag veta, att Migrationsverket skulle stå för bensinpengarna och flygbiljetten skulle de även betala. Jag bara tackade och tackade, helt förvånad vad som hänt. Det måste vara Berektis och församlingens böner som besvarats.

Mor och son återförenades. De grät och skrattade om vart annat. Hela tiden fanns allvaret om cancern och läkarens domsutsaga om snar död. Några av de följande dagarna såg jag mor och son sakta gå genom staden. De tittade lyckligt på varandra, när de var på väg till kyrkan eller till bönesamlingen på Erikshjälpens café. Det blev fler kontroller på sjukhuset och nu kom beskedet, att det såg ut, som om cancerns framfart stoppats. Efter en tid konstaterades det, att all cancer var borta. Mor och son strålade av lycka och då gjorde det ingenting, att de bodde i en liten etta med litet kök. Sonen började skolan och började lära sig svenska. De kom troget till kyrkan och de var så glada. Sommaren kom och vi sågs inte så ofta, eftersom vi var bortresta och det inte var så många samlingar i kyrkan under sommaren. Vi träffades då och då och fick rapporter om, att hälsan bara blev bättre och bättre. När hösten kom flyttade Berekti med son till Göteborg. Där finns många från Eritrea och en eritreansk församling samt bättre utsikter för sonen att få arbete. Med saknad kunde vi konstatera, att även dessa medlemmar flyttade till storstaden efter en tid i vår lilla stad. Det har nu gått fem år sedan detta hände. Jag har gång på gång varit i kontakt med mor och son och de har mått bra, men för bara några dagar sedan kom ett sorgebud. Berekti har fått flytta hem till sitt himmelska hem. Om det var TBC eller någon annan sjukdom som satte punkt för livet, vet jag inte. Vi tackar Gud för Berekti och vad hon fick betyda för många människor genom sin tro, kärlek, böner och vänliga sinne."

Varmt välkommen till vårens nätverksmöte för alla som är intresserade av flykting- och integrationsfrågor! Inbjudan är ekumenisk genom Sveriges Kristna Råd och Svenska kyrkan är värd.
Torsdag den 11 april (10.30-18.15) kommer vi att fokusera på asylfrågor, dublinregler, familjeåterförening och psykosocialt stöd m.m. särskilt i relation till barn och unga i flyktingsituationer. Medverkar gör bl.a. Anna-Pia Beijer från Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, George Joseph från Caritas, Michael Williams från Svenska kyrkan Västerås stift, Pernilla Landin och Wafaa Rahbi från diakonicentralen Källan i Fisksätra, fader Misha Jaksic från Sveriges Kristna Råd, Lena Rösell från Sociala Missionen m.fl. Fredag den 12 april (8.30-15.00) kommer vi att fokusera på integrationsfrågor, arbete mot främlingsfientlighet och rasism, kyrkornas roll i relation till den nya etableringspolitiken, socialt företagande m.m. Då medverkar bl.a. statssekreterare Jasenko Selimovic, Johanna Olaison från Kyrkornas globala vecka, Elisabeth Hjalmarsson från Svenska kyrkans kyrkokansli, Bengt Sjöberg från Evangeliska Frikyrkan och Lisa Pelling från tankesmedjan Global utmaning.
Du deltar båda dagarna eller bara en - du väljer själv och markerar vilka dagar du deltar i din anmälan. Sista anmälan är torsdag 4 april!
Dagarna är kostnadsfria och lunch ingår i programmet. Resa och boende ordnar och bekostar var och en. Anmälan är obligatorisk och får du förhinder är det viktigt att du avanmäler dig!
Dagarna äger rum på Svenska kyrkans kansli i Uppsala, i konferensrummet Stefan. Adressen är Sysslomansgatan 4.
Har du frågor kan du kontakta Kristina Hellqvist, e-post [email protected] eller telefon
018-16 95 86

Detta blogginlägg spretar åt olika håll. Jag är medveten om det, men känner ett inre tryck att dela med mig av några tankar.

Det har varit mycket debatt om den sk barnfattigdomen. Mycket har skrivits, som avslöjar djupa motsättningar i vårt samhälle. Jag har inte den fulla insikten. Jag vet bara att vår kyrka aldrig tidigare sett så stora behov både bland svenskar och asylsökande som inför denna jul. Jag har själv träffat familjer som letar mat bland ICAs och COOPs slängda och utgångna varor. Jag har träffat familjer som inte kunnat köpa någon leksak till sina barn. Föräldrar som var överförtjusta då vi kunde ge dem en julgran och en matkasse. Vi har aldrig delat ut så många matkassar som denna jul- och nyårshelg.

Jag blir så bedrövad, när jag hör hur främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. Det som upprör mig mest, är när jag hör välmående pensionärer, som ondgör sig över färgade medmänniskor. En vän till mig satt på en soffa utanför en affär. Hon kunde inte undgå att höra pensionärernas samtal. De pekade mot några somalier som satt på några stolar bakom dem. ”Såna där borde man hänga upp i lyktstolparna tills de ruttnar” utbrast en äldre herre och fick några skratt och instämmanden till svar.

Det hann inte gå många minuter efter senaste Uppdrag Granskning förrän flera av mina kollegor i kommunfullmäktige spydde galla över Rädda Barnen och Majblomman. Kommentarerna var även fyllda av fördömanden av asylsökande och papperslösa immigranter. Jag såg direkt att oriktiga faktauppgifter om asylsökandes och nytillkomnas ekonomi cirkulerade bland kommentarerna. Någon förklarade frankt, att han minsann aldrig mer skulle köpa någon majblomma. Vilket omoget uttalande av en politiker!Jag har varit ordförande i Majblomman i vår stad i många år. Där har jag sett hur vi kunnat stödja barn från familjer där en tjuga till skolutflykten känns omöjlig.

Om barnen i skolan mobbar och ropar ”svartskalle” till sina kamrater förstår man vad som pratas vid middagsborden och i TV-soffan. Trots allt negativt blir jag ändå glad när jag gång på gång träffar på engagerade ungdomar som står upp för medmänsklighet, tolerans och som inkluderar sina klasskompisar från andra länder i sin värld. De visar till rätta, ser till att alla får vara med och visar omtanke och kärlek. När man ser sånt får man nytt hopp för vårt land. Inför julhelgen fick vi ta emot mängder av kläder, både begagnade och nya. Unga familjer gjorde i ordning paket med nystickade mössor, vantar, halsdukar och så stoppade man i leksaker. Helt fantastiskt vilken givmildhet och glädje det är att få göra en skillnad för några familjer.

Strax före jul fick jag som ledamot i Sveriges Kristna Råds migrationsgrupp träffa några av de främsta företrädarna för Migrationsverket. Tidigare har jag fått träffa rättschefen Mikael Ribbenvik. Dessa möten har varit mycket trevliga och det har varit förtroliga och öppna samtal. Det har känts mycket bra, att få se människorna bakom många av de beslut som man kämpat med genom åren. När man möts av en viss förståelse känns det därför extra tungt, att på nytt sprätta upp nya avslag med dåligt motiverade avslagsgrunder. Ja, ibland har Migrationsverket inte med ett ord kommenterat ingivna intyg, brev, handlingar och bevis. Man efterfrågar i stället helt nya bevis trots att de aldrig tidigare nämnt ett ord om det som de nu frågar om. Då är det inte konstigt att man blir frustrerad och undrar vem personen bakom beslutet är.

Jag ska ta ett exempel. Det handlar om en man från Afghanistan som gjort flera överklaganden och lämnat in ny ansökan på grund av dödshot. Mannen framträder i en veckotidning i Afghanistan med namn och bild och sin berättelse.. I samma tidning uttalas ett dödshot mot mannen. En inlaga lämnas in, men trots att det gått ett halvår, händer ingenting. Den unge mannen kan inte fortsätta i skolan och han får inte jobba. Dagarna försvinner allt medan hans livsmod sjunker. Jag undrar vad det blev av alla de vackra orden som uttalades vid mötena med Migrationsverkets chefer. Var finns empatin och rättssäkerheten? Varför lyssnar man inte när tio församlingsmedlemmar anmält att de kan vittna till mannens fördel? Hur kan man tillåta att ett människoliv tynar bort? Varför görs ingenting när man skulle kunna kalla samman till muntlig förhandling i migrationsdomstolen? Att stå bredvid en ung människa och se hur brist på sömn och ständig oro, bryter ner en människas liv känns så förskräckligt.

Är företrädarna för Migrationsverket påverkade av den isande kyla och den främlingsfientlighet som tycks breda ut sig alltmer i det svenska samhället? Jag vill inte tro det, men fruktar att det händer.

När vi bildade den nya församlingen förra heglen, fick vi höra av Knut Bertil Nyström, hur viktigt det är att bygga relationer. Först och främst med Gud, men även med våra medmänniskor och bröder och systrar i församlingen.
När vi nu ska sätta igång och bygga relationer vill jag peka på några områden där vi kan knyta fler vänskapsband.

Idag har Korskyrkan ansvaret för Erikshjälpen Second Hand som har öppet mellan 10-14. Vårt team tjänstgör var tredje lördag, men nu hoppas vi kunna bilda flera team som kan vara med och ta ansvar. Att finnas med på second hand och prata med kunder och dela en arbetsgemenskap är mycket berikande. De flesta av församlingens kontakter med nya människor sker i vår second handbutik. Vi har haft vår butik i 12 år. Ska de som ständigt är engagerade vecka efter vecka orka med, behöver vi nu få in nytt blod och nya volontärer.

Skulle också behöva fler som kan ta ansvar, att skjutsa folk till mötena nu när fler vill vara med. Sen behöver vi mer folk från Hällefors som kan fylla sina bilar, när vi har möten i Vasakyrkan, Filipstad. Det är en utmaning att ha verksamhet i två kommuner, där det inte går några bussar på söndagar, men absolut ingen omöjlighet om fler och fler inkluderar någon medmänniska i sitt tänkande och planering. Jag brukar lyfta fram New Life i Stockholm som har sina medlemmar spridda över hela Stor-Stockholm. Deras nya kyrka ligger i Alvik i ett industriområde. De flesta som åker kollektivt måste promenera cirka 15 minuter för att ta sig till kyrkan. Ändå fylls den två gånger om söndagen av människor. Vi som har bilar och som har en resa på cirka 30 minuter till någon av våra gudstjänstlokaler, borde inse hur smidigt vi kan ta oss fram. Har du tänkt på att i Hällefors finns kristna invandrare som flytt från sitt land för att de trakasserats för sin tro. De längtar efter att få komma till kyrkan, men när det är möte i Filipstad, har de inte så lätt att ta sig till möte. Vi är för få som hjälper till att skjutsa. Visst kan du ta med dem i din planering, i ditt tänkande och i din målmedvetna insikt om att vi nu ska bygga relationer. Just du kan ta reda på några vänners telefonnummer och hålla kontakt med dina kontakter. Vi har nämligen blivit så många nu, så det är svårt för mig att samordna skjutsandet. Tack för att du vill vara en del i detta att vara inkluderande och bygga Korskyrkan.

Hoppas många kommer för att lysna till Joni Berg, som ska sjunga och tala i Korskyrkan i helgen. Vi kommer med glädje och förväntan och minns hans besök förra gången.

Vi har haft en enastående bra start av Korskyrkan Filipstad-Hällefors.
Ca 70 personer både igår och idag.
Tacksam för dagens gudstjänst då vi bland annat fick hälsa sju nya medlemmar välkomna. Inledningsordet lästes på finska, franska, holländska, spanska, farsi, tegrinya, amarinya och ett annat stamspråk från Afrika. Viktig ceremoni ledd av Knut Bertil Nyström, från Evangeliska Frikyrkan och konkret och inspirerande predikan om församlingens uppgift av Sam Wohlin, Pingstkyrkan i Karlstad.
Jag tyckte en sak var så fin idag. Det var den långa kön fram till nattvardsbordet. Peter förklarade att alla som tror på Jesus är välkomna att delta. För första gången var det flera barn som fick vara med. Barn som tror på Jesus, ber aftonbön och har föräldrar som kan fortsätta att berätta vad nattvarden betyder. Ingen av oss vuxna kan till fullo förstå allt vad den heliga nattvarden betyder, men vi vet att vi får ta del av Jesus själv och vi får hämta styrka och kraft.
Nu ska vi arbeta vidare med gott mod, men absolut inte glömma bort att det viktigaste är att bygga relationer (Knut Bertil Nyström poängterade detta i sin installation) och leva i en innerlig öppen och kärleksfull gemenskap med Gud och med varandra.

Igår hade vi en festkväll i Korskyrkan, Hällefors. Det kom cirka 70 personer. Efter samling i kyrksalen bjöds vi på smörgåstårta m.m. och fortsatte med tal och sång, bön och samtal. Flera kom och anmälde att de vill bli medlemmar. Någon vill bli döpt.
En av våra finska vänner skjutsade hem några vänner. När han kom tillbaka till kyrkan var han glädjestrålande när han berättade att mannen i huset nu var redo att ta emot frälsning.
Nu ser vi fram emot dagens gudstjänst då Sam Wohlin, pingstpastor från Karlstad ska predika och då pastor Knut Bertil Nyström, Örebro, ska proklamera vår församling och installera pastorer och ledare.
Här kort från gårdagen:

Min bror Stanley, tillsammans med sin fru och svägerska, var idag nära döden. De var på väg till missionären Birgitta Almebys begravning. Det var hon som mördades i Pakistan. Vid olyckan idag törtnade en lastbil med släp in i deras bil. Läs hans egen berättelse här nedan. Be gärna för dem.

Jag är tacksam att vi överlevde idag

Postat 11 januari, 2013 av Stanley

Vi var på väg till begravningen efter Birgitta Almeby som blev skjuten till döds av talibanerna i Pakistan. I baksätet i vår kombi fanns en vacker krans med ord om tacksamhet för Birgittas trohet och uthållighet, in i martyrskapets död. Så hände det en olycka. Vägen var isig, det regnade så att vindrutan blev isig. Något hände som senare måste utredas. En långtradare med släp törnade in i vår bil. Det var sekunder och så låg vi i ett dike med bilen upp och ner, rutorna krossade och vi satt fastspända med våra säkerhetsbälten.

“Kerstin – lever du”, frågade jag… “Lena – lever du”, undrade jag. Båda svarade att de var vid liv och medvetna. Jag greps av panik. Tänk om bilen tar eld. Men inom några ögonblick fanns en vän där och fick upp en dörr, drog ut mig som satt närmast, sedan Kerstin och till sist Lena.

Ambulanser kom, brandkåren, räddningstjänsten och polisen. Kerstin togs till akuten i Västerås som har mer utrustning då man var rädd att hon hade skadats i sin rygg. Lena – min svägerska, Kjells fru, fördes med en annan ambulans till Avesta. Vi undersöktes, våra fantastiska döttrar kom och vår vän som drog ut oss stannade kvar hos Kerstin. Hon var också på väg till begravningen. Hanna levde nära Birgitta och är en av stödjarna till flickhemmet i Pakistan.

Ambulanspersonalen menade att vi hade haft änglavakt. Om långtradaren hade törnat emot oss några sekunder tidigare hade vår bil kraschat ändå värre och vi hade kanhända inte överlevt.

Så nära evighetens gräns lever vi. Men jag är tacksam att få ännu en tid som jag vill förvalta på bästa sätt.

Vi skickade en hälsning till minnesstunden där 170 gäster, många kolleger fanns med. Kanhända berättar de om detta och då vill jag föregripa eventuella rykten som kan beskriva en ändå större dramatik. Vi tror att vi ska må bra. I morgon vet vi bättre om det är blåmärken eller andra följder som visar sig. Men vi tackar Gud för alla goda människor, polisen, ambulanspersonalen, alla vanliga människor och fram för allt vår vän HANNA!

Med stor tacksamhet

Stanley Sjöberg