Bengt Sjöberg

När Fartun var 12 år blev hon tillfrågad om hon ville gifta sig med en man från en högre klan med mer makt. Fartun var mycket vacker och fin och mannen tänkte att hon var ett lätt byte. När han nekades att gifta sig med Fartun blev han arg och tillsammans med tre andra män från klanen våldtog de den unga och försvarslösa flickan. Efter våldtäkten hällde de en vätska på hennes rygg och tände på för att bränna upp sitt offer. Fartun fick svåra brännskador. Som om inte detta var nog sköt man henne i benet med en pistol. Fartuns bror som försökte försvara sin syster blev dödad. Fartuns far är död och kan inte heller försvara henne. Den klan som männen tillhörde utövar fortfarande ett hot mot henne om hon skulle återkomma till hemlandet.

Efter det fruktansvärda trauma som Fartun varit med om var hon sängliggande i fyra år i sitt hem. Hon vågade inte gå ut av rädsla för männen och den klan som står över henne. Hon led fruktansvärt av detta trauma. Efter en tid lyckades hon ta sig ur Somalia och levde sen i flera år som flykting i olika länder. Hon hankade sig fram, sov på gatorna och vid tillfälliga boenden. Under tiden ådrog hon sig tuberkulos. I Grekland fick hon flyktingstatus, men hon kunde inte få vård för sina sjukdomar och skador varför hon sökte sig till Sverige där hon har tagits om hand av en kvinna som hon nu får bo hos.

Jag har besökt Fartun och kan vittna om att hon är sängliggande. Hon får näring genom näringsdrycker och hon tar flera mediciner, men får bara lindring för någon timme. Hon sover dåligt på nätterna på grund av den intensiva och brännande smärta hon lever med.

Fartun känner välgrundad fruktan för att bli ett offer för den så kallade hederskulturen. Hon har ingen som kan skydda henne och hon skulle inte klara av en resa till hemlandet på grund av de svåra skador som hon lider av.

Nu jobbar jag på att få några politiker att ta upp hennes fall vid en frågestund i riksdagen. Jag har också skickat in en ny ansökan till Migrationsverket om att Sverige ska göra undantag från Dublinförordningen eftersom Grekland inte kan ge henne den vård hon behöver för att kunna överleva.

 

Tidningen DAGEN idag

 

Vi vill se fler ta emot Jesus i sina liv. Jag ber för alla ungdomar som detta år bjudit in Jesus i sina liv genom de möten som Sebastian Stakset med flera haft i vårt land. Jag ber om fler arbetare till skörden, fler andliga fäder till de nykristna. Samtidigt är jag oerhört tacksam för alla nya människor som kommit till tro. Många har döpts i församlingar i det karga Bergslagen.

Jag önskar att de kristna inser vad vi har i tron. Att vi blir mer aktiva att praktisera vår tro genom att frimodigt vittna, be för sjuka, hjälpa praktiskt i samhället. Många människor känner sig ensamma och många lever i utanförskap. Fler och fler är positiva och nyfikna på kristen tro.

Jag är tacksam och glad för allt engagemang som varit för ensamkommande ungdomar och tacksam för många familjer som gett rum för ungdomar i sina hem. Tillsammans med andra aktörer i civilsamhället har det varit en febril aktivitet. Vi har inspirerat varandra och i kyrkorna har vi lärt känna många nya medmänniskor.

Samtidigt vill vi se fler volontärer i integrationsarbetet och ett större engagemang för flyktingar och konvertiter. Hela församlingen och dess ledning bör vara mer delaktiga. Jag har rest mycket i landet och sett att det är endast en liten grupp medlemmar som tar del i flyktingarbetet. När vi hade 50 nyfrälsta afghaner och iranier på en bibeldag i en större stad, var det endast några få svenskar med. Tänk vad många som gick miste om en stor inspiration och glädje att se dessa nyanlända prisa och upphöja Jesus!

Migrationsverket och migrationsdomstolarna underkänner många genuint troende konvertiters kristna tro. Pingst FFS genomför en studie av en mängd ”konvertitfall”. Min önskan är att vi ska få in ett bra underlag som vi sedan kan använda i dialog och samtal med politiker och migrationsmyndigheter. Religionsfriheten och rättssäkerheten måste upprätthållas.

Till sist skulle jag vilja se mer av kärlek och vilja att försöka förstå och visa respekt för andras åsikter. Tyvärr har polariseringen gått långt och samtalsklimatet är hårt och kallt.

Bengt Sjöberg, ”flyktingpastorn” Filipstad

Kom precis hem från en fantastisk julfest. 25-30 personer deltog på Korskyrkan TRÄFFPUNKT i Filipstad. Vi hade laddat med 25 landgångar, lussebullar, pepparkakor, men sen kom iranierna med iransk mat i stora lass, afghaner hade bakat svenska kanelbullar som Solweig lärt dem, Jan kom med en stor bricka med goda smörgåsar och en lärare kom med en stor bricka med choklad m.m. Barnen fick julklappar. Tänk vad en sån här samling kan ge av glädje, stimulans och energi. Det finns så mycket kraft hos våra nyanlända. De var med och hjälpte till att tolka och be och samtala med dem som hade problem av olika slag och flera fick tolka på olika språk. Några berättade livfullt om drömmar som de haft. Spännande, men det tar vi en annan gång…..

Mycket bra gudstjänst idag med besök från Ljus i öster och Magnus Lindeman. Han talade oerhört bra, koncentrerat med ett tydligt budskap och berättade bland annat om husförsamlingar i länder där man inte får bygga kyrkor. Den lilla församlingen såg den illegala illaluktande och skräpiga soptippen i grannskapet och började köra bort sopberget, snygga till området och bygga en lekplats för barnen. Människor började fråga varför de brydde sig och sen var det bara att presentera evangeliet/injil.
Ett mycket fint och gripande inslag i gudstjänsten var en sångkör från vår församling som består av människor från ett land där det nästan inte finns någon som är kristen.
När det blev dags för fika kom familjerna fram till mig med buntar med handlingar på svenska och ville ha en förklaring. Två av våra tolkar har precis flyttat till Örebro (grattis Örebro) men nu fick andra tolkar hjälpa till. Familjerna från Afghanistan berättade att de inte får bo kvar i sina lägenheter. Man hade stängt av vattnet för att tvinga ut dem. Det var bara det att de inte hade någon stans att ta vägen och det börjar bli vinter. Nästa familj hade fått hyresavier på tusentals kronor. De bor i anvisade lägenheter som Migrationsverket hyr, men nu ska de också ut. Sen var det pappan från Irak som också förlorat dagersättning och bostad fast barnen går i skolan. Något ordnat mottagande har vad jag vet inte ordnats för någon av dessa familjer. Hur tänker myndigheterna? Så till sist var det ett gammalt par som visade mig sina gamla LMA-kort. De hade hört att de inte längre kunde få ut sina mediciner, men jag berättade att det får de, men de måste betala själva. Så firar vi gudstjänst i vår församling. Men fikat smakade riktigt gott och den unga afghanska flickan gjorde ett bra jobb liksom den unga grabben från Irak, så vi klarade på persiska och arabiska idag också.

S

Söndagen den 25 november bjuder pastorerna Christian Mölk, Micael Grenholm och Bengt Sjöberg in till en nationell bön- och fastedag för flyktingar och konvertiter.

De tre pastorerna har alla ett stort engagemang för att hjälpa flyktingar, i synnerhet kristna konvertiter. Pingstpastorn Christian Mölk är drivande inom Pingst Integration, Bengt Sjöberg kallas ofta för ”flyktingpastorn” utifrån sitt långvariga arbete för att hjälpa asylsökande i Filipstad, och Micael Grenholm är medförfattare till boken ”Jesus var också flykting”.

”Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen och har därför ett legitimt asylskäl, speciellt när de kommer från länder där kristna förföljs och mördas för sin tro”, säger Christian Mölk. ”Trots att det är emot svensk lag att utvisa kristna till länder där kristna förföljs och mördas så gör Sverige just det. Många flyktingar och konvertiter lever just nu i stor rädsla inför framtiden och vi behöver be till Gud om räddning för deras skull. När gränserna stängs och förvaren fylls är fortfarande fönstret mot himlen öppet.”

Pastorerna har skapat ett Facebook-evenemang för dagen där man kan dela böneämnen, Bibelord och profetiska hälsningar. Där laddar de även upp affischer att sätta upp i kyrkorna och annat material för bönedagen. Länk: https://www.facebook.com/events/283662968921658/

För mer information:

Christian Mölk: 0708-74 69 94
Micael Grenholm: 0730-35 05 27
Bengt Sjöberg: 0706-34 73 47

Det är spännande att gå på gudstjänst i Korskyrkan. Idag kom en tonårsflicka från Afrikas Horn fram och berättade om en stark dröm som hon haft. Hon berättade om tonårsgruppen och hur de stod utomhus hand i hand i en ring. Tusentals människor stod och tittade på när en av pojkarna i gruppen döptes. Vad som hände sedan var fantastiskt, men jag tror jag ska berätta om det i min kommandse bok......
Det kan vara lite rörigt ibland när vi har möte som idag då jag tolkade Peter Johansson till engelska och sen tolkade en irakisk man till arabiska och hans fru till persiska. Nya människor idag också och glädjeämnen (en familj fick uppehållstillstånd i veckan) och andra hade precis fått sitt tredje avslag. Så det blev både skratt och tårar. Just nu är det en välsignad tid med ungdomsgrupp och kvinnogrupp och barngrupp som växer. Behov och utmaningar är stora och vi önskar vi kunde göra ännu mer, men plötsligt kommer överraskningar. Någon känner sig manad att ge en gåva (swish 123 427 29 02) En kvinna från Göteborg ringde och frågade om hon fick komma förbi ikväll och lämna "enheter" (vet inte vad det heter) med Bibeln inläst på dari (ett språk som talas i Afghanistan) och på samma apparat en film om Jesus. Så nu snart lärt det ringa på dörren. Ha det så bra! Ha en bra vecka!

 

För många år sedan hade vi hemgrupper i församlingen. Vi fikade, sjöng, delade livet och bad med och för med varandra. För att det inte skulle bli för inskränkt och egotrippat påminde jag då och då om den tomma stolen. Jag sa till hemgruppsledarna, att ställa fram en tom stol som ett talande budskap, att alltid vara inkluderande, bjuda in nya människor och även be en bön för någon medmänniska. Målet var att hela tiden ta in nya människor och dela hemgrupperna då de blev för stora.
Hur är det nu? Har ni det senaste året fått utöka med fler stolar vid fikabordet och kring myssoffan? Ber och önskar ni fortfarande att ni var fler i gruppen?
Varje vecka får jag brev och telefonsamtal från människor som bjudit in en ny person, att slå sig ner på den tomma stolen. Man öppnade dörren till gästrummet eller det utflugna barnets rum. Bäddade med nya lakan och Ali eller Atefeh fick flytta in.
Det blev en ny och berikande gemenskap med större sammanhållning, energi, kärlek och engagemang. Samtalen vid den varma tekoppen drog ut på tiden, ögon öppnades och vyerna vidgades.
I bönegrupper blev det nytt liv. Det var inte alls betungande att åka och hämta Ahmed och Zahra och skjutsa hem dem från hemgruppen. Och efter en tid hade Ali och Atefeh hämtat flera av sina vänner. Nu var man 15 personer och kanske skulle man ändå våga ta det där steget och dela gruppen, sätta fram fler tomma stolar.

Den unge mannen i vita kläder står längst fram i den välfyllda kyrkan på måndagskvällen. Innan dopet vill han säga något.
-Vid alla viktiga tillfällen i livet har jag haft min far och mor vid min sida. De har alltid funnits där för mig. Idag är den viktigaste dagen i mitt liv, det är dagen då jag får börja ett helt nytt liv. Jag har inte min mor och far här. De har tagit avstånd från mig, men nu, och så sträcker han fram sina båda händer och sveper över publiken, finns ni alla här. Ni är min nya familj.
Jag går fram till honom och ger honom en kram, så går vi ner i dopvattnet.
Även en kvinna döps denna förunderliga kväll. Nya människor har kommit för att se vad det är och hur en baptistiskt dop går till. Gästerna är inte blyga utan sitter längst fram.
Det blir sång, berättelser, böner på olika språk. En kvinna har fått ett smärtsamt besked. Man samlas runt henne och visar kärlek och medmänsklighet. Efter någon timme fortsätter bönekvällen med gott fika och härlig gemenskap.
Några som kom ikväll har jobbat på annan ort hela dagen och hann bara hem för att äta. Något håller på att ske i kyrkan som gör att folk inte vill missa det som händer. Bönekväll i Storfors frikyrkoförsamling.

 

I förrgår umgicks vi med våra barn och barnbarn. Idag har jag umgåtts med flera flyktingungdomar. Inte fysiskt utan genom att läsa deras berättelser och skriva juridiska inlagor. Vilka berättelser! Man blir helt tagen.
Pojken som i sitt land kallades oäkting och som man ansåg att man kunde våldföra sig på precis hur och när man ville. Pojken led fruktansvärt i flera år och fick alltid höra att han var förlorad och aldrig skulle få komma till Paradiset. Jo, det fanns en väg till Paradiset. Det var att bli självmordsbombare och döda de otrogna. Döden tycktes vara den enda utvägen, men hans försök att dö misslyckades. Han kom till andra länder där han utsattes för våld av olika slag. På HVB-hemmet i Sverige kände han sig också utanför. En oäkting som alla såg ner på, det var hans självbild.
Hans vrede och ilska kom till uttryck på boendet och många lade märke till pojken med det ilskna humöret och vredesutbrotten.
Efter en tid kom pojken i kontakt med en kyrka där han fick höra om Guds kärlek, att han är älskad precis som man är. Att man kan få ett helt nytt liv. Pojken sög in allt han fick höra och vid dopet kände han sig totalt ren, ny inombords och glad och lycklig.
Vid den stora och långa intervjun hos Migrationsverket berättade han om sitt liv och han beskrev oerhört målande och detaljrikt det nya livet. Han beskrev hur lagar och regler präglade hans gamla liv och han jämförde det med Gamla Testamentet. Men i Nya Testamentet kom Jesus med nåd och kärlek och nu kände han sig för första gången i sitt liv älskad och värdefull. Migrationsverkets handläggare lyssnade, men återknöt inte till pojkens berättelse utan fortsatte att kräva svar på sina teoretiska och formella kunskapsfrågor. Så tragiskt!!! Pojken hade ju en fantastiskt självupplevd berättelse. Så kom beslutet och domen från migrationsmyndigheterna. Pojkens kristna tro ansågs inte genuin och äkta!!! Han ska utvisas till sina plågoandar, våldet, förtrycket och striderna. Jag har nog aldrig läst en så bra berättelse från en ung pojke och trodde inte mina ögon då jag idag läst igenom de många sidorna i protokollet. Hur i all sin dar ska man få Migrationsverket att förstå hur en självmordsbenägen ung pojkes liv kunde förvandlas av KÄRLEK? Det blir min uppgift i morgon.

Sommar och semester ger tid för att läsa bra böcker. Har precis lagt ifrån mig en oerhört gripande och dramatisk berättelse. Boken om Annahita Parsan. Jag är djupt berörd och jag rekommnederar boken som finns att köpa på Sjöbergs Förlag.
https://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/flykten-till-livet-annahita-parsan-med-craig-borlase

Flykten till livet är Annahitas oerhört omskakande berättelse om vägen från förtryck till frihet. Hon flydde det krigshärjade Iran över de snöklädda bergen in i Turkiet med sin nyfödda dotter i en väska och tillbringade månader i det fruktansvärda Aðrý-fängelset i Turkiet innan hon blev mirakulöst frisläppt och kunde fly vidare till Norden. Där blev hon senare kristen och präst. Annahita har överlevt grövsta misshandel, självmordsförsök, en fruktansvärd tid i fångläger och ett hemligt liv i skyddat boende. Flykten till livet är hennes berättelse och den är fylld med otänkbara omständigheter, och dramatiska räddningar. Annahita Parsan har berättat sin berörande livshistoria många gånger, bland annat på inbjudan av Sveriges drottning, i Malou efter tio (TV4) och i När livet vänder (SVT) med Anja Kontor. Hon är präst och leder en persisktalande församling.

Världen i Värmland är ett nystartat nätverk som vill jobba med integration. Man har lösa band till Röda Korset och till olika kyrkor men är en fristående grupp. Snart registreras en ekonomisk förening med samma namn.

De behov som vi ser i Värmland finns i hela landet. Nu behövs fler initiativ och fler som hjälper ungdomarna med att fylla i gymnasieansökan, skriva begärna om verkställighetshinder, överklaga och ordna sängplatser. Dessa ofta traumatiserade ungdomar behöver stöd och hjälp.

Klara Patzauer berättar:

Det är vi som har sett till att unga asylsökande som av olika anledningar har förlorat sitt boende har fått tak över huvudet i form av ett militärtält som vi lånat från Hammarös SMU-scouter. Tältplatsen måste vi dock betala för (340 kr per natt) och mat måste ungdomarna ha. Detta är förhoppningsvis en mycket kortsiktig lösning. Om tältet måste stå kvar i några veckor och om ungdomarna inte får någon dagersättning så behövs ekonomiska bidrag.

Lyssna på det länkade Radioinslaget så får du veta mera. NWT, VF och lokal-TV har också uppmärksammat detta.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=7003412

Vill du bidra till boende för en natt för bostadslösa, ensamkommande ungdomar, i väntan på att kommunen och Migrationsverket tar sitt ansvar?

Swisha i så fall valfritt belopp till Klara Patzauer på nummer 070 0016 096

Märk betalningen med HEMLÖS

 

Fnns det något hopp? Ungdomarna satt kring bordet tillsammans med nätverket som försökt att hjälpa dem. Samtalet hade pågått en stund.
-Finns det inget hopp för oss mer?
Ungdomarna tittade på oss vuxna runt bordet. Jag mötte deras blick, men var tvungen att säga, att vi försökt allt och nu kunde vi inte göra något mer. Så fruktansvärt svårt att säga dessa ord, men också nödvändigt ibland. Vi lämnade dem inte utan att ha försäkrat dem, att vi fortsätter att stötta dem och vill förmedla kontakter till andra som kanske har någon lösning.
For vidare till ICA för att posta några viktiga brev. I kön bakom mig får jag en knuff i sidan av Johan. Han frågar:
-Tror du Bengt, att det finns något hopp?
-Jo, visst svarar jag. Johan lyser upp och tackar och skyndar glad vidare. Johan möter mig ofta på stan. Han kom ofta in i vår second handbutik och ställde då ofta en kort fråga, drack en slät kopp kaffe och skyndade vidare. Ständigt rastlös, darrande som ett asplöv och hade många oroliga tankar. Han tycktes dock bli lugn för en stund om han fick byta några ord med någon av oss i butiken.
Kassörskan på ICA nickade åt mig och log.
-Jo, det finns hopp, sa hon.

Maud och jag har varit på vårt första möte för pensionärer. Det var en samling för ett 100- tal ledare, pastorer och missionärer inom Evangeliska Frikyrkan. Samlingarna hölls på Götabro kursgård och på den stora konferensanläggningen vid Torp.
På en samling fick vi lyssna till ett missionärspar från Brasilien som jobbar med att starta församlingar i Sverige!!! De berättade om hur de börjat samla människor i deras hem i ett bostadsområde i Falun. Där samlas man och äter, fikar, hjälper varandra och delar livet. Man sjunger, läser i Bibeln och samtalar. Alltså bygger de kyrka med RELATIONER OCH GEMENSKAP. Gruppen växer och man har fri tillgång till kvarterslokal och ungdomsgård. Många barn samlas och de ingår i gemenskapen och är delaktiga i det gemensamma aktiviteterna.
På kvällen var det gammaldags strängmusik med gitarrer, dragspel, saxofon, bas, piano och trumpet. Våra vänner från Ludvika som en gång utgjorde "Ludvikaungdomarna"sjöng och spelade (Stig Jirenius, Roland Lövgren och Kjell Rhodheim) I slutet av mötet kom ungdomarna som går på Götabro fram till estraden och varje ungdom fick en äldre förebedjare som välsignade dem. Stafettpinnen går vidare, men vi pensionärer tänker inte lämna in ännu. Vi ska fortsätta vår tjänst och fortsätta sprida kärlekens och det glada budskapet ( Evangeliet) till varje generation och till alla nyanlända som behöver få uppleva Guds kärlek, frid, glädje och stöd att bli en medborgare i det nya landet.
Solen sken fortfarande när vi åkte över närkesslätten, men vid Kilsbergen gick solen ner i ett rödgult intensivt ljus. Det kändes inte såå främmande att vara på pensionärsmöte.

I Sverige anser de flesta att en eventuell kristen tro är en privatsak. Man går inte runt och berättar om sin tro och Jesus är förpassad in i "garderoben". Olika partiers företrädare vill förhindra att man ber till Gud och har andakt till och med på kristna friskolor. Men som asylsökande kristen förväntas du av migrationsmyndigheterna att hålla en betydligt högre profil. Annars kan du inte göra din kristna tro sannolik och du blir ifrågasatt om din tro är genuin.
Ett par exempel på detta vill jag berätta om. M har haft en blogg om kristen tro som stängts ner av myndigheterna i hemlandet. M har gått på bibelstudier, gudstjänster, blivit döpt och berättar för andra landsmän om sin kristna tro. Men enligt Migrationsmyndigheterna har "M på ett ingående sätt beskrivit det kristna budskapet, men berättelsen saknar personliga reflektioner som relaterar till budskapet".
F går på gudstjänster, bönesamlingar och ungdomsmöten tre gånger i veckan.Han är döpt och medlem i en kristen församling. Migrationsdomstolen underkänner hans kristna tro "eftersom han inte kunnat beskriva hur hans kristna tro påverkat hans liv"!!!!
Titta på bilden. den visar bland annat hur religion och värderingar påverkar våra liv. Sverige ligger längst upp till höger, vilket illustrerar att vi är mycket litet påverkade och religionens roll i det vardagliga livet betyder inte så mycket för oss. Är det någon mer som inte får det hela att gå ihop. Jag ser nu hur Migrationsmyndigheterna i Sverige underkänner kristnas tro på löpande band. Församlingar och enskilda är förtvivlade.
Kulturkartan är ett av de mest kända resultaten av World Values Survey. Den är baserad på ett urval frågor ur studien och visar hur olika länder i världen placerar sig utifrån medborgarnas värderingar.
Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.

Flera samtal under veckan och den senaste tiden har handlat om att förklara för människor, att ”allt hopp är ute. Det finns inget mer man kan göra. Vi har prövat allt och nått vägs ände”. På andra sidan bordet sitter människor som vi lärt känna, blivit våra vänner, vi har kämpat tillsammans, men ingenting har hjälpt. Myndigheterna har varit kallsinniga, nonchalerat väl underbyggda argument och inte velat ta till sig det som vi med kraft och skärpa framhållit. Besluten står fast: ”Ni ska ut ur landet!” Hem till våldet, hatet, attentaten och diskrimineringen, ja kanske döden.
Även jag måste berätta: ”vi kan inte göra något mer. Det har blivit så hårt och svårt att få stanna i Sverige.”
Sådana samtal tar oerhört hårt på psyket. Man går hem och känner sig usel och eländig och brottas med alla möjliga negativa och deprimerande tankar. Man vet, att man gjort allt och verkligen brytt sig och ändå. Det känns alldeles tomt i sinnet. Man orkar inte mer. Men längst där inne i hjärtat finns det någon som viskar: ”du har inte sett slutet ännu. Gud överger aldrig och Han som är underbar i råd, väldig Gud, evig Fader och Fredsfurste, Hans kraft och råd har inte tagit slut”.
Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan krossa livsmodet. Vi vet, att utan hopp slutar vi att leva. Dilemmat är att vi inte kan förneka realiteterna och vi kan inte ljuga för oss själva. Vi är inga blåögda fantaster. (jag är brunögd…..)
Paulus skriver om Abrahams situation och säger: Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. (Romarbrevet i Bibeln kapitel 4:18-25) Det betyder inte att Abraham var mera optimistisk än andra. Men han hade lärt känna Fadern, vår Gud och skapare.

Våra afghanska ungdomar har nu fått tak över huvudet på annan ort.

 

Just nu är det många flyktingar som flyttar runt i Sverige. Många rycks hastigt upp från vänner, svenska vänfamiljer, nätverk typ Tillsammansskapet eller kristen församling. På en del orter finns väl fungerande nätverk. På andra platser blir det jättesvårt att ensam möta kalla, undrande och ibland fientliga blickar. Kanske dömer någon endast efter utseendet och glömmer att det bakom ett blygt leende finns en bror eller syster, en ny vän, ett fotbollsproffs, en musiker eller bara någon som vill vara en vän.
På den ort dit pojkarna kom vet jag att det finns en fungerande gemenskap och många öppna hjärtan. Men hur är det i den vita kyrkan med stort torn? Eller kapellet i byn? Skulle DU våga gå in där och möta allas nyfikna blickar. Hur hög är tröskeln? Hur täta är innecirklarna? Går det att komma in? Gå in på vår hemsida här på Facebook eller på nätet.
Öppna kyrkan heter den. På internet hittar du den på www.efk.se
Lycka till med att bli vänner i det verkliga livet!

 http://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/hemlosa-efter-hot-pa-asylboenden?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170203%3Ahemlosa-efter-hot-pa-asylboenden%3Anyh

 

Fyra kristna afghanska flyktingar har känt sig tvungna att lämna sina asylboenden i Filipstad efter att de hotats och trakasserats på grund av sin tro. Men Migrationsverket har inte kunnat ordna något nytt boende åt dem och därför är de i nuläget hemlösa.