Positiva möten. Givande samtal

 

Förra veckan var lite märklig. Jag har haft fem olika kontakter med sjukvården. Väntar på höft och knäoperationer, men den ena infektionen efter den andra slår till och då flyttas operationerna fram två månader. Har svår värk, men humöret är okey. Samtliga läkare är nysvenskar som möter den vårdsökande med empati, respekt, omtanke och stort kunnande. Alla pratade med tydlig och korrekt svenska som var lätt att förstå.
Tacksam för några dagar med mycket intressanta samtal och bra hjälp. Känns som om jag fått tillbaka av det engagemang som vi lagt ner under många år. Inför en ny vecka känner jag lugn och en stilla förtröstan.

Sönerna har varit på tältmötena i Jönköping och har mycket positivt att berätta från den stora tältkampanjen där. Tusentals människor har samlats och många har bjudit in Jesus i sina liv. Man har haft samlingar för socialarbetare och Sebastian Stakset m.fl har fått berätta om hur Jesus förvandlar kriminellas liv.

 

 

Mirakel i Filipstad

Det här var väl ett mirakel?
Konvertiten från Afghanistan var på väg till tvångsutvisning på flygplatsen. (Detta är ett minne och något som hände för flera år sedan) Hans vänner försökte med olika hjälpinsatser förhindra deportationen. FN:s kommission för mänskliga rättigheter behandlade en begäran om att utvisningen skulle stoppas. En grupp vänner fanns på plats på flygplatsen.
Jag hade en alphakurs för sökare från flera länder samtidigt som jag hade sms-kontakt med jurist, ungdomar och folk på flygplatsen.
Då kom meddelandet att planet skulle lyfta om cirka 30 minuter.
Jag sa till deltagarna på alphakursen att lägga undan häftet och bibeln och bara be. I gruppen fanns några muslimer som kommit till vår kurs av nyfikenhet och ville veta mer om kristen tro. Precis när de börjat be på sina språk ringer en jurist från FN:s kontor i Schweiz Han meddelar att FN stoppat utvisningen. Jag tackar men berättar att nu gäller det att gränspolisen också får faxet som bekräftar att utvisningen stoppats. Vännerna på flygplatsen skriker till poliserna att de ska kolla fax från FN vilket de gör och vår vän konvertiten körs tillbaka till förvaret där de släpper ut honom i frihet mitt i natten.
Flera av deltagarna i alphakursen bestämde sig för att bjuda in Jesus i sina liv. De hade ju insett kraften i att be en bön i Jesu namn.
Ja, detta kallar jag ett sant mirakel.
 
 
 
 

Kraften i förlåtelse

Plötsligt började det göra ont i magen. Jag försökte tänka på något annat än det som hände för några månader sedan. Värken klingade av och nu var vi snart uppe i Dalarna.
På vägen hem några dagar senare skruvade jag upp musiken i bilen när vi närmade oss platsen strax söder om Lesjöfors. Den här gången var det som om någon slagit till mig i magen eller stuckit en kniv i sidan. Detta hände gång på gång då vi passerade platsen där det 13:onde däcket exploderade och vi höll på att krocka med en lastbil men hamnade i diket.
Jag hade fått professionell hjälp på Centrum för traumatisk stress i Karlstad, men de minnen (PTSD) jag hade visade sig fortfarande i mardrömmar på nätterna och varje gång vi åkte mellan hemmet och gården i Dalarna. Fanns det ingen hjälp att få?
En dag tog jag bilen och åkte mot Lesjöfors. Jag parkerade bilen och gick och satte mig på en stubbe i skogen med utsikt mot vägen. Jag deklarerade för naturen där jag satt och inför Gud och den andliga världen. Jag sa: "Jag förlåter alla dem som under en tid försökt skada mig på olika sätt. Jag sätter mig själv fri från all bitterhet, ångest och oro och uttalar att jag vill göra allt för att leva i försoning och förlåtelse i goda relationer med människor så långt det beror på mig. Jag tar emot helande och tackar för den frid som jag av nåd får ta emot".
När jag åkte hem var det som om en tung sten ramlat av från min rygg. Efter denna frigörelse har jag passerat platsen utan att känna någon oro, smärta eller rädsla.
Har känt en inre maning att berätta detta för att just du som sitter fast i bitterhet och oförsonlighet ska bli fri och få känna lugn och trygghet.
Det som jag berättat hände för flera år sedan efter en tid då rasister försökt skada mig på flera olika sätt eftersom jag hjälpt flyktingar.
 
 

Stanley Sjöberg: "Fokusera på det väsentliga i den kristna tron"

I veckan var jag på apoteket. I handen hade jag ett kuvert med tidningsurklipp som jag skulle posta till min bror. När jag fått mina mediciner kommenterade farmaceuten mitt kuvert som en stund legat upp och ned på disken. Hur är det med Stanley, frågade han. Vi har aldrig pratat något personligt eller något utanför medicinlistan. Nu fick vi ett fint samtal.
Idag tackade Stanley för posten han fått. Men han sa med sorgsen röst:
"Varför sysslar kyrkorna så mycket med interna problem och ämnen? Det borde vara mer fokus på Jesus och hur vi kan nå människor med evangeliet. Vi borde ha mer nöd för att rädda och hjälpa våra medmänniskor".
88 år och fortfarande ett brinnande hjärta.
 

Arbetskraft ratades. Nya flygs in

Företag skriker efter arbetare. Man flyger in ar betare till Kiruna och Norrland från södra Sverige och Europa. Företag i Torsby kan inte expandera och leverera produkter som efterfrågas.
Då jag tog del av detta på TV och radio igår tänkte jag på de duktiga unga män från Iran, Syrien och Afghanistan som inget annat ville än att arbeta. Jag hade entreprenörskurser där vi gick igenom hur man startar företag. De fick berätta hur de löst problem i sina hemländer, vad de såg för möjligheter att starta nya verksamheter, vilka idéer de hade för att utveckla Filipstad, Torsby och andra orter.
De unga männen talade flera språk, ville studera och arbeta, men Sverige trodde inte på deras asylskäl. Politikerna skanderade, att integrationen misslyckats. En del kyrkor ville inte engagera sig "eftersom de nyanlända ändå snart skulle flytta vidare". Vi var några eldsjälar som såg potentialen i de nyanlända. Minns även en kvinna från Afghanistan som blev en toppensäljare på företaget som anställt henne. Hon tjänade ca 40 000 kr/månaden men nekades uppehållstillstånd eftersom hennes mamma inte antecknat dagen hon föddes. År och månad var inskrivet men det räckte inte.
Så försvann den ena efter den andra. En ung man som torterats av talibanerna flydde från Sverige och fick jobb på en bilfabrik i Tyskland.
Försökte väcka politikerna och media men tyvärr blåste en kylig vind in över landet och nu har vi en regering som prioriterar gränser, murar, hårdare straff och asylprövning i något land lång borta från vårt land.
Detta inlägg går inte att gilla, men kanske kan du som läser fundera lite på framtiden. Vilket samhälle vill du vara med och bygga?

 

Jubelåret 1945 i Pingst Örebro

Våra söner bor i Örebro och i närheten av Örebro.
Strax innan jag föddes flyttade mina föräldrar och syskon från Örebro till Sundbyberg.
Jag kollade i boken "Tack rika liv" vad pappa skrivit i sina dagböcker om tiden som pastor i staden. 1945 var ett "Jubelår" då det var andlig väckelse och varje söndag döptes ca 5-6 personer. Människor kom till och med på gudstjänst på onsdagarna och tog emot Jesus i sina liv. Pappa undervisade ca 400 ungdomar i den kristna tron. Då och då hade man bön redan kl. 5 på morgonen innan söndagens gudstjänst. Frank Mangs gästade staden och hade möten. Man kom samman från många av frikyrkorna och pappa tog initiativ till enhet och gemenskap. Han ville riva murar och öppna upp låsta situationer.
Trots världskrig satsade man på att bygga kyrkan på Nygatan och man lyckades skaffa fram allt som behövdes för bygget. Det var rena miraklet.
När pappa slutade i församlingen återkom han ofta. Jag har många fina minnen från barndomen då vi bodde i en lägenhet i kyrkan. Pappa predikade och efter gudstjänsten fick vi gå och äta mat på en restaurang. På eftermiddagen brukade vi hälsa på förlagschef Florentinus Hällzon som hade tidningen Hemmets Vän tillsammans med sina söner. Hos honom fick jag titta på bergskristaller i hans rum för mineraler.
Lite intressant att vår son Josef skriver regelbundet i Hemmets Vän och att sönerna Joel och Johannes jobbar på Sjöbergs Förlag.
Följer vad som händer i Örebro med stort intresse.
Frank Mangs predikar. Ovan Elimkyrkan i Örebrio
 
 

Nattvarden-vi minns vad Jesus gjort

Nattvarden-Guds rike manifesteras över alla gränser

Att fira Herrens nattvard är verkligen en välsignad handling. Det ska alltid ske värdigt, respektfullt och med stor glädje och tacksamhet för vad Jesus gjort för oss genom sin död och uppståndelse. I nattvarden gestaltar vi en gemenskap som går tvärs över alla gränser. Redan som tonåring blev jag alltid fylld med helig Ande då jag mottog nattvarden.

När vi började få besökare på våra gudstjänster från främmande länder inbjöd vi alla som tror på Jesus och som vill ta emot Honom i sina liv att delta i förbundsmåltiden. Vi hade människor från länder i Afrika och Asien som flytt från förföljelser på grund av sin kristna tro. De tillhörde olika samfund och riktningar men hade nu hittat en församlingsgemenskap där de kände sig trygga.

Vid ett tillfälle inbjöd vi som vanligt alla som tror på Jesus att komma fram för att ta emot Honom i brödet och vinet. En muslimsk kvinna som under en lång tid suttit längst ner i kyrkan vågade sig fram. Hon räckte fram sina händer och tog emot. Då lyfte hon plötsligt upp sina händer och började tacka Gud. Hon berättade hur Guds kraft gick igenom henne och hon blev helad. Vi fick senare fortsätta att undervisa och leda kvinnan och hennes man vidare in i Guds församling. Detta är endast ett av flera vittnesmål om hur Jesus mött med människor på ett påtagligt sätt i samband med nattvardsfirande.

Söndagen då kvinnan tog emot Jesus och tog del av nattvarden var en mycket speciell dag. Jag hade fått ett budskap om att förbereda sig för en ny tid. De som ville tjäna Gud erbjöds att komma fram och få förbön samt bli smorda med olja för tjänst i Guds rike. Nästan hela församlingen gensvarade, även samtliga afghaner och iranier som deltog i gudstjänsten. Jag visste inte då att nästan alla asylsökande kort därefter förflyttades till andra orter och att några utvisades. Jag undervisade en grupp afghanska män om att de kunde vara kristna i Afghanistan även om de inte kunde gå till en kyrka. Jag sa att de kunde samlas i hemmen så som de första kristna gjorde. Där i hemmen kunde de läsa Bibeln, be och fira Herrens nattvard. Jesus skulle vara med dem och i dem.

I samband med nattvardsfirandet brukar vi ge tillfälle till förbön och samtal. Så kan vi fortsätta att undervisa och inspirera deltagarna att vandra vidare i tron och mer och mer fyllas av Guds helige Ande.

Nattvard | Religion | SO-rummet

Vid ett annat tillfälle kom en iransk kvinna till kyrkan. Hon berättade att hon såg en man i vita kläder som stod utanför vår kyrka. Mannen hade ett stort bröd i handen och han bröt en bit från brödet och gav till alla som strömmade in i lokalen. Kvinnan frågade vad synen betydde och fick veta att Jesus är Livets bröd som erbjuds alla fritt och för intet. Kvinnan svarade att hon ville ta emot Jesus. Det är uppenbart att vi som församling inte kan hindra dem som vill ta emot brödet och vinet och få ingå förbund med Frälsaren, Läkaren och den som förlåter synder och som upprättar människan.

I Apostlagärningarna 10:44–48 läser vi om hur hedningar blev uppfyllda av den helige Ande innan de döpts. Jag tycker att det visar på Guds vilja att gensvara när människor öppnar sina hjärtan för honom. Petrus frågade: ”Ingen kan väl hindra att de döps med vatten, när de har fått den helige Ande precis som vi?” Om Gud fyller människor med sin Ande trots att de inte ännu döpts, borde inte vi hindra människor som överlåtit sig till Jesus att få möta honom i nattvarden. 

Vi ska inte begränsa Jesus och vad den helige Ande gör genom sitt ord, bönen och nattvarden. Jag är övertygad om att Jesus står med öppna armar och välkomnar alla in i hans öppna famn och gemenskap. Vi behöver alla den kraft som vi får genom brödet och vinet, ja av Herren Jesus själv.


Hon blev en del av bönesvaret.

 
Den unga flickan växte upp i ett hem där man aldrig pratade om Gud. Det var vid konfirmationen som hon fick ett gudsmöte som satte djupa intryck i flickan.
Då hon var 19 år hörde hon en missionär från Indien/Pakistan som berättade om sitt arbete. Missionären var Karin Cometh. Den unga flickan var min mamma Helga som blev så berörd av det som Karin Cometh berättade att hon lovade att be för Karin så länge som hon vistades i missionslandet.
När Karin började avsluta sitt arbete blev mamma Helga själv så engagerad så hon själv och hennes familj blev en del av arbetet och numera även ett av barnbarnen.
Bilderna: Mor Helga Sjöberg i Pakistan
Bild 2. Mor Helga ca 12-13 år vid huset i Duvbo, Sundbyberg
Bild 3. Mor Helga vid ca 85 års ålder
 
 
 

Fantastiskt glädjande integration

 

Nyligen hade vi ett efterlängtat kärt och trevligt besök av Ofelia Namazova Vennemann och hennes söta flickor. Ofelia bodde i Filipstad och Hällefors. Hon och hennes familj kom hit som flyktingar från Azerbajdzjan.

Den 15 november 2005 kl. 8.00 gick vi in till Migrationsverket i Filipstad och där stod personalen och välkomnade Ofelia som fick ta emot sitt uppehållstillstånd. De bad oss att snarast åka och hämta hennes föräldrar och lillebror så att de också skulle få beslut att få stanna i Sverige.

Ofelia studerade i rekordfart och har arbetat som jurist och på statsrådsberedningen på regeringskansiet. Nu arbetar hon på en tankesmedja med framtidens sjukvård. Vilken tjej! Hatten av för henne!

 
 

 

 
 
 
 
 

Vinn kriget mot oron

 

Jag har läst en mycket bra bok. Den heter Vinn kriget mot oron. Boken handlar om att leva med frid i hjärtat och tillförsikt i tankarna.

Den här våren är det meningen att jag ska göra tre olika operationer. Det kan vara lätt att tankar av oro smyger sig in trots att vårsolens härliga strålar värmer och ger nytt ljus och energi. Ett citat från boken: ”Oron är som ett tunt flöde av fruktan som rinner genom vårt tankeliv. Om vi inte gör något åt den gräver den en ränna som alla andra tankar samlas upp i”. (Artur Somers Roche)

Jag väljer att tro och lita på att den Gud som jag tror på är större än det som jag oroar mig för just nu. Många gånger snurrar tankarna kring tänk OM…….men då kan man få kraft och frid till att i stället tänka även om.

Paulus skriver i Filipperbrevet 4:6 ”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse.” Detta brev skrev Paulus då han satt i fängelse. Ändå kunde han uppmuntra andra med att skriva: ”Gläd er alltid i Herren”.  För varje orostanke som vi försöker att andas ut kan vi andas in Guds kärlek, frid, glädje och trygghet i en förvissning om att Han har omsorg om oss och leder oss dag för dag. Guds fullkomliga kärlek i oss gör att vi kan andas ut vår oro, leva i nuet i Hans trrygghet och omsorg.

Jag vill varmt rekommendera boken som efter varje kapitel har sidor med förslag på samtal och reflektioner och en bön som du kan be. Gör din beställning redan idag. Gå till webbbutiken eller ring 019186010. Då kanske du får prata några ord med vår son Johannes. Lycka till!

www.sjobergsforlag.se

 

Profetiska hälsningar

När jag växte upp i ett pastorshem med äldre bröder (Kjell och Stanley) som i unga år gick ut som evangelister och senare blev pastorer och missionärer fick jag ofta frågan om inte också jag skulle bli pastor. Jag svarade att jag ville bli lärare och tjäna Gud i församlingen på fritiden. Som tonåring deltog jag i gudstjänster och bönesamlingar, ibland även bönenätter. Då kom det profetior om att mitt liv skulle bli olyckligt om jag inte gick Guds väg och sa ja till kallelsen. Jag började känna en press. Och det skavde i mitt inre att jag inte upplevde att profetiorna stämde med vad jag kände i mitt inre var Guds väg för mig. 

 När jag blev lärare var min fru och jag engagerade i olika verksamheter i församlingen. Men mycket ofta diskuterade jag med min fru om jag verkligen levde i Guds vilja. Jag hade svårt att leva i nuet och slappna av. Jag kände mig som en svikare och när folk fortsatte att ”profetera” och jämföra mig med mina bröder funderade jag till och med på att byta efternamn. Bara för att mina bröder var "stora evangelister och missionärer" var ju inte min väg densamma. Den dåliga självkänslan och osäkerheten väckte oro och mindervärdeskomplex. Profetiorna jag mottog, av personer som säkert ville väl, bidrog till en känsla av prestationsångest och gav upphov till mycket grubblerier kring om jag var på rätt plats i livet. 

 Efter många år växte jag naturligt in i mer av engagemang i form av undervisning i kyrkor och kampanjer och när jag fick en kallelse från en församling att vara pastor gick jag in i den tjänsten. Det kändes naturligt och som en fortsättning på något jag redan var engagerad i. Det blev flera intressanta och berikande år men efter fem, sex år upplevde jag att jag rörde mig i en begränsad sfär och jag saknade skolan och alla kontakter i samhället som jag haft då jag även hade varit kommunpolitiker.

Jag fick en lärartjänst men fortsatte att hjälpa till i församlingen.

 Efter en missionsresa i Estland tillsammans med våra tre söner besökte min fru och jag en ekumenisk gudstjänst. Helt plötsligt avbröts gudstjänsten av en man som talade i tungor och profeterade om en person som gått sin egen väg och att Herren skulle straffa honom. Det var som om knivar skar i magen och det var med tunga steg och sorg vi gick hem från det mötet. 

 På en retreatgård fick jag mycket gedigen själavård där en av ledarna fick se en bild som han på ett respektfullt och ödmjukt sätt förmedlade och frågade om det han sa gav genklang inom mig. Ledarna bad sedan för mig och det kändes underbart och läkande. Denna bild och tolkningen av den var precis det som löste upp knutar inom mig.

 När jag på senare år undervisat om den helige Ande och de andliga nådegåvorna har jag betonat, att vi inte ska förakta profetior, men vi ska pröva allt och behålla det goda. Men hur prövar vi och när görs denna prövning? Vi bör kontrollera om det stämmer med Guds ord. Budskapet måste även harmoniera med det inre vittnesbördet. Se även vad det blir för frukt. Gud talar om försoning och visar på en väg till frid och förlåtelse. Om det finns förtroende för den som bär fram de profetiska orden, finns det förutsättningar för att dessa ord också faller i rätt jord och bär god frukt. Profetian ska bygga upp, ge chans till korrigering, uppmuntra och visa på möjlighet att förändras.

 När någon ger ett ord från Gud kan det få stor betydelse och bli till välsignelse. Men exemplen är tyvärr alltför många där ”profetia” präglas av människors idéer, tankar, förhoppningar, och i värsta fall utgör den ett redskap för manipulation.

 Paulus är angelägen om att det som sker i gudstjänsten ska vara begripligt för alla (1 Kor.14:20–25). Inte enbart för de troende utan även för de icke-troende, som han självklart tycks utgå från finns med i gudstjänsten. Om då någon bär fram profetiska ord från Gud förstår alla att ”Hos er finns verkligen Gud” (14:25). Genom det profetiska talet blir Guds närvaro uppenbar.

 När ska man framföra profetian? Det behöver inte ske omedelbart i en gudstjänst. Prata med mötesledaren. Den som får ett tilltal kan välja tidpunkt och sätt. Enskilt eller inför alla i gudstjänsten. 

I många sammanhang har en profetia åtminstone historiskt brukat börja med: ”Så säger Herren…” Men jag tror att det är mycket sundare att säga: ”Jag upplever att…” eller: ”Jag tror att Herren vill säga något”. När jag fört fram dessa tankegångar i församlingar har de flesta hållit med, men några har menat att vi riskerar att släcka Andens eld och att vi ska ha förtroende för ”det som Gud gör”. 

 Gud vill tala till oss, ge oss uppmuntran och korrigeringar, men Gud trycker aldrig ner en person utan lyfter oss och ger oss mod och kraft att leva i gemenskap med honom och hans ord och leva i harmoni och trygghet i vår tjänst. 

Min bror Kjell hade en stark profetisk gåva

 
 
 

Föräldrarnas bön inspirerade

tt växa upp i en familj där frimodig bön inspirerad av den helige Ande var något naturligt och spännande.
Mina föräldrar Helga och Tage brukade fasta och be när det var extra allvarliga problem som behövde gudomlig bönhörelse. Som liten grabb kunde jag höra hur de samtalade och bad. Ibland handlade det om att det saknades pengar till mat och vid andra tillfällen bad de för mina bröder som befann sig i Pakistan. Efter några timmar brukade mamma komma in i köket och var på ett strålande humör.
-Nu ska jag koka gott kaffe och vi ska ha någon god bulle, sa hon. Nu ska vi vara glada för nu är bönesvaret på väg. Hon hade ”bett sig igenom” som hon uttryckte det. Jag minns en gång då jag kanske bara var 8-9 år och då jag gick ut och hämtade posten. I lådan låg ett brev med 200 kronor i. Det var mycket pengar på den tiden.
När min bror Kjell nyligen kommit till Pakistan för att arbeta som missionär blev deras hus konfiskerat av regeringen som flyttade huvudstaden från Karachi till Islamabad. De fick ett annat hus i ett annat område. I det huset fanns ingen el och inget vatten. Precis då drabbades Lena och Kjell av malaria. De var så sjuka att de knappt kunde gå upp ur sängarna och de hade svårt att laga mat. Eftersom de inte hade någon telefon kunde de inte meddela sig med församlingens styrelse. Ingen visste var de befann sig och att de var sjuka. Det enda som de kunde göra var att be. De bad för det nystartade arbetet, för kyrka, skolprojekt, sjukvård och barnhem, men något praktiskt kunde de inte göra på flera veckor.
När de äntligen träffade sin församling och sina vänner fick de höra om allt positivt och fantastiskt som hade hänt i kyrkan. Ett 40-tal personer hade kommit till tro på Gud och nu ville de bli döpta. En man som sysslade med ockulta samlingar hade fått möta Guds kraft och nu ville även han ta emot Jesus. Ett arbete startade bland de mest fattiga i området. Det ordnades läs och skrivkurser. Arbetarna i slumområdet kunde själva räkna ut sin lön så nu kunde inte fabriksägaren lura de fattiga på pengar. Slumområdet förändrade karaktär och blev snyggt, rent på gatorna och folket fick hopp om en bättre framtid. Under de elva år som Kjell verkade i Pakistan grundades ett 50-tal kyrkor, bibelskola (där vår son Josef är en av lärarna)
 
När Kjell reste till olika byar och samhällen i Pakistan märkte han att det gick trögs att tala och be för folk på vissa orter. på andra platser gick det däremot mycket lättare. En dag studerade Kjell den bedjande missionären John Hyde och de platser dit John Hyde resta för att be och ha förbön stämde så väl med de orter där det gick lätt att predika. John Hyde hade förberett marken för sådd och skörd trots att Jiohn Hyde levde långt innan Kjell anlänt till Pakistan.
 

Testa att be

Tänk om vi verkligen skulle testa våra föräldrars tro på riktigt sa Stanley till sin bror Kjell.
De var ett gäng ungdomar som växte upp i Filadelfia Stockholm. Mötena lockade inte när det fanns så mycket annat intressant på bio m.m. Ibland turades de om att en av dem gick till kyrkan och genom att berätta det viktigaste som ägt rum på gudstjänsten kunde de rapportera för föräldrarna om mötets innehåll.
En kväll när ungdomarna var samlade föreslog en av dem att de kunde ju testa att be till Gud. Skrattande och fnissande gick de ner på sina knän. Plötsligt var det en flicka som började be och det märktes att orden som kom från henne var äkta. Efter en stund blev det tyst på fnitter och skratt. De märkte alla en NÄRVARO.
Guds helige Ande fyllde ungdomarna och det var en heligt ögonblick. Det var något verkligt som berörde och rörde vid hjärtats djup.
Efter den kvällen beslöt ungdomarna att samlas för att be varje morgon och på lördagskvällen bad de till klockan sex på morgonen. Efter frukost möttes de alla till gudstjänsten. Något nytt hade hänt. Guds eld hade rört vid dem.
Det året anmälde sig många ungdomar till bibelskolan och flera av dem blev senare evangelister, pastorer och missionärer.
Stanley, Kjell och Lars Grip blev evangelister i Norrland. Då var de bara tonåringar, ja Stanley var bara 15-16 år.
 

Kjell Sjöberg-Guds bönegeneral

Jag har skrivit en bok om min bror. Den senaste tiden har jag återvänt till delar av Kjells undervisning om bön och då hittade jag hans bok "Res upp ett bönealtare".Så här berättar han om hur han kom till tro och direkt förstod hur viktigt det är med bön.

Kjell Sjöberg tog starkt intryck av sina föräldrars böneliv

Kjell såg vilka föredömen mamma och pappa var när det gäller bön. När familjen bodde i Finland var det krig. Pappa var inne i huvudstaden Helsingfors. Men mamma och barnen var ute på en ö. Där ordnade mamma sa att hon varje förmiddag kunde ta tid i bön. Det gick en liten stig bort från huset och in i skogen. Kjell var bara 7 år när han såg hur mamma gick in i skogen och upp på ett litet berg. Där hade hon en fin utsikt över havet. Och där började mamma be ivrigt. Hon var då 34 år och fyrabarnsmamma. Hon hade sin böneplats i skogen och dit gick hon varje dag. Det var en vacker plats med härlig utsikt.

Kjell blev kristen. 1951. Då föddes han rakt in i en böneväckelse. Den ungdomsgrupp som han tillhörde brukade samlas för att be. Första lördagskvällen efter det att han blev frälst blev början på en väckelse i den stora Filadelfiakyrkan i Stockholm där pappa nu var pastor. Man var i bön ända fram till kl. 6 på söndagsmorgonen.

Efter att han varit frälst bara några veckor bestämde sig Kjell och fyra vänner att de skulle träffas för att be varje dag under en vecka. De gick direkt från sina jobb till en lägenhet i Stockholm. Det bad på eftermiddagarna och kvällarna. Bön betydde mer än mat för dem. Under den böneveckan uppenbarade Gud för dem alla att de hade en kallelse att tjäna Gud och de anmälde sig till en bibelskola. Det året var det cirka 500 ungdomar som gick på bibelskolan.

Kjell och hans bror Stanley gick därefter ut som evangelister trots att de var endast 15 och 17 år gamla. Många av de ungdomar som gick ut bibelskolan har tjänat som evangelister, pastorer och missionärer. Åren efter det året hör till några av de mest segerrika åren i Pingströrelsens historia i Sverige.

 

 
 
 

Lite nostalgi

Några bilder från Huln i Dala-Järna där vi hade en liten stuga under några år.
 
 
 
 

RSS 2.0

Frälsaren

En iRing webbring.

Slump

Lista

Nästa


Bloggtoppen.se BlogRankers.com Blogglista.se Religion bloggar Religion