Bengt Sjöberg

Förra veckan var lite märklig. Jag har haft fem olika kontakter med sjukvården. Väntar på höft och knäoperationer, men den ena infektionen efter den andra slår till och då flyttas operationerna fram två månader. Har svår värk, men humöret är okey. Samtliga läkare är nysvenskar som möter den vårdsökande med empati, respekt, omtanke och stort kunnande. Alla pratade med tydlig och korrekt svenska som var lätt att förstå.
Tacksam för några dagar med mycket intressanta samtal och bra hjälp. Känns som om jag fått tillbaka av det engagemang som vi lagt ner under många år. Inför en ny vecka känner jag lugn och en stilla förtröstan.

Sönerna har varit på tältmötena i Jönköping och har mycket positivt att berätta från den stora tältkampanjen där. Tusentals människor har samlats och många har bjudit in Jesus i sina liv. Man har haft samlingar för socialarbetare och Sebastian Stakset m.fl har fått berätta om hur Jesus förvandlar kriminellas liv.

Nattvarden-Guds rike manifesteras över alla gränser

Att fira Herrens nattvard är verkligen en välsignad handling. Det ska alltid ske värdigt, respektfullt och med stor glädje och tacksamhet för vad Jesus gjort för oss genom sin död och uppståndelse. I nattvarden gestaltar vi en gemenskap som går tvärs över alla gränser. Redan som tonåring blev jag alltid fylld med helig Ande då jag mottog nattvarden.

När vi började få besökare på våra gudstjänster från främmande länder inbjöd vi alla som tror på Jesus och som vill ta emot Honom i sina liv att delta i förbundsmåltiden. Vi hade människor från länder i Afrika och Asien som flytt från förföljelser på grund av sin kristna tro. De tillhörde olika samfund och riktningar men hade nu hittat en församlingsgemenskap där de kände sig trygga.

Vid ett tillfälle inbjöd vi som vanligt alla som tror på Jesus att komma fram för att ta emot Honom i brödet och vinet. En muslimsk kvinna som under en lång tid suttit längst ner i kyrkan vågade sig fram. Hon räckte fram sina händer och tog emot. Då lyfte hon plötsligt upp sina händer och började tacka Gud. Hon berättade hur Guds kraft gick igenom henne och hon blev helad. Vi fick senare fortsätta att undervisa och leda kvinnan och hennes man vidare in i Guds församling. Detta är endast ett av flera vittnesmål om hur Jesus mött med människor på ett påtagligt sätt i samband med nattvardsfirande.

Söndagen då kvinnan tog emot Jesus och tog del av nattvarden var en mycket speciell dag. Jag hade fått ett budskap om att förbereda sig för en ny tid. De som ville tjäna Gud erbjöds att komma fram och få förbön samt bli smorda med olja för tjänst i Guds rike. Nästan hela församlingen gensvarade, även samtliga afghaner och iranier som deltog i gudstjänsten. Jag visste inte då att nästan alla asylsökande kort därefter förflyttades till andra orter och att några utvisades. Jag undervisade en grupp afghanska män om att de kunde vara kristna i Afghanistan även om de inte kunde gå till en kyrka. Jag sa att de kunde samlas i hemmen så som de första kristna gjorde. Där i hemmen kunde de läsa Bibeln, be och fira Herrens nattvard. Jesus skulle vara med dem och i dem.

I samband med nattvardsfirandet brukar vi ge tillfälle till förbön och samtal. Så kan vi fortsätta att undervisa och inspirera deltagarna att vandra vidare i tron och mer och mer fyllas av Guds helige Ande.

Vid ett annat tillfälle kom en iransk kvinna till kyrkan. Hon berättade att hon såg en man i vita kläder som stod utanför vår kyrka. Mannen hade ett stort bröd i handen och han bröt en bit från brödet och gav till alla som strömmade in i lokalen. Kvinnan frågade vad synen betydde och fick veta att Jesus är Livets bröd som erbjuds alla fritt och för intet. Kvinnan svarade att hon ville ta emot Jesus. Det är uppenbart att vi som församling inte kan hindra dem som vill ta emot brödet och vinet och få ingå förbund med Frälsaren, Läkaren och den som förlåter synder och som upprättar människan.

I Apostlagärningarna 10:44–48 läser vi om hur hedningar blev uppfyllda av den helige Ande innan de döpts. Jag tycker att det visar på Guds vilja att gensvara när människor öppnar sina hjärtan för honom. Petrus frågade: ”Ingen kan väl hindra att de döps med vatten, när de har fått den helige Ande precis som vi?” Om Gud fyller människor med sin Ande trots att de inte ännu döpts, borde inte vi hindra människor som överlåtit sig till Jesus att få möta honom i nattvarden. 

Vi ska inte begränsa Jesus och vad den helige Ande gör genom sitt ord, bönen och nattvarden. Jag är övertygad om att Jesus står med öppna armar och välkomnar alla in i hans öppna famn och gemenskap. Vi behöver alla den kraft som vi får genom brödet och vinet, ja av Herren Jesus själv.

Nyligen hade vi ett efterlängtat kärt och trevligt besök av Ofelia Namazova Vennemann och hennes söta flickor. Ofelia bodde i Filipstad och Hällefors. Hon och hennes familj kom hit som flyktingar från Azerbajdzjan.

Den 15 november 2005 kl. 8.00 gick vi in till Migrationsverket i Filipstad och där stod personalen och välkomnade Ofelia som fick ta emot sitt uppehållstillstånd. De bad oss att snarast åka och hämta hennes föräldrar och lillebror så att de också skulle få beslut att få stanna i Sverige.

Ofelia studerade i rekordfart och har arbetat som jurist och på statsrådsberedningen på regeringskansiet. Nu arbetar hon på en tankesmedja med framtidens sjukvård. Vilken tjej! Hatten av för henne!

 

 

När jag växte upp i ett pastorshem med äldre bröder (Kjell och Stanley) som i unga år gick ut som evangelister och senare blev pastorer och missionärer fick jag ofta frågan om inte också jag skulle bli pastor. Jag svarade att jag ville bli lärare och tjäna Gud i församlingen på fritiden. Som tonåring deltog jag i gudstjänster och bönesamlingar, ibland även bönenätter. Då kom det profetior om att mitt liv skulle bli olyckligt om jag inte gick Guds väg och sa ja till kallelsen. Jag började känna en press. Och det skavde i mitt inre att jag inte upplevde att profetiorna stämde med vad jag kände i mitt inre var Guds väg för mig. 

 När jag blev lärare var min fru och jag engagerade i olika verksamheter i församlingen. Men mycket ofta diskuterade jag med min fru om jag verkligen levde i Guds vilja. Jag hade svårt att leva i nuet och slappna av. Jag kände mig som en svikare och när folk fortsatte att ”profetera” och jämföra mig med mina bröder funderade jag till och med på att byta efternamn. Bara för att mina bröder var "stora evangelister och missionärer" var ju inte min väg densamma. Den dåliga självkänslan och osäkerheten väckte oro och mindervärdeskomplex. Profetiorna jag mottog, av personer som säkert ville väl, bidrog till en känsla av prestationsångest och gav upphov till mycket grubblerier kring om jag var på rätt plats i livet. 

 Efter många år växte jag naturligt in i mer av engagemang i form av undervisning i kyrkor och kampanjer och när jag fick en kallelse från en församling att vara pastor gick jag in i den tjänsten. Det kändes naturligt och som en fortsättning på något jag redan var engagerad i. Det blev flera intressanta och berikande år men efter fem, sex år upplevde jag att jag rörde mig i en begränsad sfär och jag saknade skolan och alla kontakter i samhället som jag haft då jag även hade varit kommunpolitiker.

Jag fick en lärartjänst men fortsatte att hjälpa till i församlingen.

 Efter en missionsresa i Estland tillsammans med våra tre söner besökte min fru och jag en ekumenisk gudstjänst. Helt plötsligt avbröts gudstjänsten av en man som talade i tungor och profeterade om en person som gått sin egen väg och att Herren skulle straffa honom. Det var som om knivar skar i magen och det var med tunga steg och sorg vi gick hem från det mötet. 

 På en retreatgård fick jag mycket gedigen själavård där en av ledarna fick se en bild som han på ett respektfullt och ödmjukt sätt förmedlade och frågade om det han sa gav genklang inom mig. Ledarna bad sedan för mig och det kändes underbart och läkande. Denna bild och tolkningen av den var precis det som löste upp knutar inom mig.

 När jag på senare år undervisat om den helige Ande och de andliga nådegåvorna har jag betonat, att vi inte ska förakta profetior, men vi ska pröva allt och behålla det goda. Men hur prövar vi och när görs denna prövning? Vi bör kontrollera om det stämmer med Guds ord. Budskapet måste även harmoniera med det inre vittnesbördet. Se även vad det blir för frukt. Gud talar om försoning och visar på en väg till frid och förlåtelse. Om det finns förtroende för den som bär fram de profetiska orden, finns det förutsättningar för att dessa ord också faller i rätt jord och bär god frukt. Profetian ska bygga upp, ge chans till korrigering, uppmuntra och visa på möjlighet att förändras.

 När någon ger ett ord från Gud kan det få stor betydelse och bli till välsignelse. Men exemplen är tyvärr alltför många där ”profetia” präglas av människors idéer, tankar, förhoppningar, och i värsta fall utgör den ett redskap för manipulation.

 Paulus är angelägen om att det som sker i gudstjänsten ska vara begripligt för alla (1 Kor.14:20–25). Inte enbart för de troende utan även för de icke-troende, som han självklart tycks utgå från finns med i gudstjänsten. Om då någon bär fram profetiska ord från Gud förstår alla att ”Hos er finns verkligen Gud” (14:25). Genom det profetiska talet blir Guds närvaro uppenbar.

 När ska man framföra profetian? Det behöver inte ske omedelbart i en gudstjänst. Prata med mötesledaren. Den som får ett tilltal kan välja tidpunkt och sätt. Enskilt eller inför alla i gudstjänsten. 

I många sammanhang har en profetia åtminstone historiskt brukat börja med: ”Så säger Herren…” Men jag tror att det är mycket sundare att säga: ”Jag upplever att…” eller: ”Jag tror att Herren vill säga något”. När jag fört fram dessa tankegångar i församlingar har de flesta hållit med, men några har menat att vi riskerar att släcka Andens eld och att vi ska ha förtroende för ”det som Gud gör”. 

 Gud vill tala till oss, ge oss uppmuntran och korrigeringar, men Gud trycker aldrig ner en person utan lyfter oss och ger oss mod och kraft att leva i gemenskap med honom och hans ord och leva i harmoni och trygghet i vår tjänst. 

Min bror Kjell hade en stark profetisk gåva

Jag har skrivit en bok om min bror. Den senaste tiden har jag återvänt till delar av Kjells undervisning om bön och då hittade jag hans bok "Res upp ett bönealtare".Så här berättar han om hur han kom till tro och direkt förstod hur viktigt det är med bön.

Kjell Sjöberg tog starkt intryck av sina föräldrars böneliv

Kjell såg vilka föredömen mamma och pappa var när det gäller bön. När familjen bodde i Finland var det krig. Pappa var inne i huvudstaden Helsingfors. Men mamma och barnen var ute på en ö. Där ordnade mamma sa att hon varje förmiddag kunde ta tid i bön. Det gick en liten stig bort från huset och in i skogen. Kjell var bara 7 år när han såg hur mamma gick in i skogen och upp på ett litet berg. Där hade hon en fin utsikt över havet. Och där började mamma be ivrigt. Hon var då 34 år och fyrabarnsmamma. Hon hade sin böneplats i skogen och dit gick hon varje dag. Det var en vacker plats med härlig utsikt.

Kjell blev kristen. 1951. Då föddes han rakt in i en böneväckelse. Den ungdomsgrupp som han tillhörde brukade samlas för att be. Första lördagskvällen efter det att han blev frälst blev början på en väckelse i den stora Filadelfiakyrkan i Stockholm där pappa nu var pastor. Man var i bön ända fram till kl. 6 på söndagsmorgonen.

Efter att han varit frälst bara några veckor bestämde sig Kjell och fyra vänner att de skulle träffas för att be varje dag under en vecka. De gick direkt från sina jobb till en lägenhet i Stockholm. Det bad på eftermiddagarna och kvällarna. Bön betydde mer än mat för dem. Under den böneveckan uppenbarade Gud för dem alla att de hade en kallelse att tjäna Gud och de anmälde sig till en bibelskola. Det året var det cirka 500 ungdomar som gick på bibelskolan.

Kjell och hans bror Stanley gick därefter ut som evangelister trots att de var endast 15 och 17 år gamla. Många av de ungdomar som gick ut bibelskolan har tjänat som evangelister, pastorer och missionärer. Åren efter det året hör till några av de mest segerrika åren i Pingströrelsens historia i Sverige.