Vi hade precis packat in alla saker i bilen. Nu skulle Sergei och Olga bara gå och ta farväl av några vänner. Jag körde iväg bilen ett par kvarter bort och satt och väntade. Barnen fanns hemma hos en svensk kvinna som var invigd i planerna. Klockan var över tolv på natten och det var snöigt och kallt.

- Varför kommer dom aldrig? Tänk om de äventyrar hela flykten? Jag satt och jagade upp mig. Skulle ju egentligen ha sovit vid den här tiden. Nu hade vi minst tio mil att åka på små krokiga vägar. Natten skulle bli lång.

Så dök de upp till sist. Tårögda, men bestämda på att lämna Filipstad och gå under jorden. Flygbiljetterna hade kommit till Migrationsverket. Resan till den gamla sovjetrepubliken var bokad till på torsdag och nu var det måndag.

När vi hämtat barnen satte vi fart mot Dalarnas finnmark. Vi hade redan gjort två vändor till gömstället. Det gällde att inte ta med sig för mycket saker ut ur lägenheten, så att det väckte uppmärksamhet och frågor.

Vid tvåtiden var vi framme vid det lilla huset. Vägen var plogad, men hade min kontakt kommit ihåg att sätta på värmen i huset? Vi rusade in och kunde konstatera att det inte var mer än sju eller åtta grader varm i huset. Snabbt på med strömmen och elementen och sen packade vi in sängkläder och maten. Vid fyratiden lämnade jag flyktingfamiljen och for hem mot Filipstad igen. Ryggen värkte så enormt att jag var tvungen att stanna och röra på mig gång på gång. Jag längtade hem till sängen. Skönt att få sova i en varm säng.

- Hur skall det gå för familjen Smirnov? Kommer vännerna i församlingen att engagera sig och hälsa på dem? Ska vi få ihop tillräckligt med pengar till deras uppehälle? Är det någon mening med att gömma dem eller kommer familjen bara att brytas ner som människor? Frågorna malde i huvudet på mig, men efter ett tag somnade jag.

Veckorna gick och vi hade kontakt via sms på den hemliga oregistrerade telefonerna. Vännerna i församlingen ställde verkligen upp. De kom med sockerkakor, kött och potatis. När våren kom följde Willy med Sergei ut och fiska. Strax utanför huset rann en å. Dit brukade Sergei gå varje dag och meta. Ibland fick han en mört som han satte på kroken och gäddan var inte sen att hugga. Det blev gädda till lunch både den ena dagen och den andra. Ibland åt de abborre och braxen. Familjen bjöds också med till kapellet i det lilla samhället. De flesta av medlemmarna var invigda i att familjen "levde under jorden". Jag hade instruerat dem att de inte skulle prata ryska när de kom in i samhället, men deras ryska accent var ändå påfallande när de pratade svenska. Ändå fanns oron där. Skulle någon i kyrkan skvallra? Kunde man lita på alla som kom på mötena? Det var ju öppna möten för allmänheten. Vad var alternativet för familjen? Att hitta gömställen var inte så lätt.

När vi började gömma denna familj och en annan familj från Azerbajdzjan hade vi ingenting att hoppas på. Inga nya lagar och inga nya omständigheter för familjerna. När familjerna ändå framhärdade i att de absolut inte kunde återvända var det inget annat än att vänta och hoppas att något nytt skulle komma upp som skulle kunna göra att vi kunde skicka in en nya ansökan.

Påskuppropet ger hopp

Våren 2005 började fler och fler i de politiska partierna kräva amnesti för gömda flyktingar. Sveriges Kristna Råd formulerade ett påskbrev med namnlistor. I vissa kyrkor var det febril aktivitet, men andra inte orkade bry sig det minsta. Påskuppropet var en unik satsning som presidiet i Sveriges Kristna Råd tog initiativ till. Bakgrunden var de många vittnesbörd från landets församlingar om en orimlig situation för asylsökande.

157 251 personer och 64 organisationer samt Sveriges Kristna Råds 25 medlemskyrkor och tre observatörer ställde sig bakom uppropet. Namninsamlingen överlämnades till regeringen vid en manifestation den 16 maj 2005.

I Uppropet kunde man läsa:

Det fanns engagerade människor som stod ute på gatorna och gick omkring och knackade dörr medan andra diskuterade ordval i brevet och aldrig kom sig för med att samla in ett enda namn. På vissa håll fanns också främlingsfientlighet och rasism inom kyrkans väggar, något som jag blev fruktansvärt upprörd över.

I staden Andijan i Uzbekistan hände något den 13 maj 2005 som kom att få förödande konsekvenser för många människor som förlorade sina nära och kära. För vår flyktingfamilj blev den tragiska händelsen början på att ett hopp tändes.
Enligt officiella uppgifter dödades 176 personer, däribland många "terrorister". Ögonvittnen har uppgett att 300-500 personer, många obeväpnade civila, dödades av säkerhetsstyrkorna. Händelserna i Andijan inleddes med att en grupp okända beväpnade män tog sig in i stadens fängelse och fritog hundratals fångar. Gisslan togs och en lokal myndighetsbyggnad ockuperades. Tusentals Andijan-bor samlades på ett torg för att protestera mot fattigdom och orättvisor. Säkerhetsstyrkorna öppnade sedan eld. En tid efter händelserna i Andijan beslutade Migrationsverket om ett tillfälligt uppehållstillstånd sk. TUT för alla från Uzbekistan. I ett vägledande beslut den 7 juli 2005 gav man en familj TUT på grund av den rådande situationen i landet. Nu var frågan bara om detta kunde gälla vår familj. Jag skickade in en ny ansökan.

Marinas skolgång

Jag hade samlat ihop läroböcker från flera olika håll till Marina. Ungefär en gång i månaden åkte jag upp med pengar, mat som folk skänkt och brukade då gå igenom läxor och uppgifter med Marina. Hon hade ett eget schema på kylskåpsdörren i huset och mamma Olga försökte få lite struktur på dagarna. Marina saknade sina skolkamrater i Filipstad så väldigt mycket. Marina visste aldrig att hon var flykting. Föräldrarna hade bara sagt att vi är ryssar från Uzbekistan som flyttat till Sverige. Tillsammans med Olga gick jag en dag till skolan i samhället och fick träffa rektorn. Vi berättade att det fanns en 9-årig flicka någonstans utanför samhället som så gärna skulle vilja gå i skolan. Jag berättade att familjen antagligen skulle omfattas av beslutet om tillfälligt uppehållstillstånd. Alla barn borde väl ha rättighet att gå i skola svarade rektorn och sa att vi skulle vänta en stund. När hon kom tillbaka hade hon pratat med en lärare. Rektorn gick före och visade vägen in i klassrummet där en kvinnlig lärare satt. Hon tog emot oss med stor glädje och engagemang. Utanför skolgården såg vi helt plötsligt en polisbil. Olga blev stel i hela kroppen, men det visade sig att polisen bara var ute för att sätta upp en skylt vid vägen.

Nu planerades för Marinas skolgång och hur hon skulle kunna ta sig till skolan om dagarna. Marina var eld och lågor och sa att hon kunde promenera den långa vägen in till skolan. Hon var så glad för att hon skulle få börja i skolan. Lite rädda var vi, men att sitta i ett hus varenda dag utan att kunna göra så mycket blev väldigt irriterande i längden.

Stig Winell hette en man i Stockholm som varje månad skänkte pengar till flyktingarbetet. Femhundralappen kom väl till pass för familjen Smirnov. Ibland kom Willy och skjutsade familjen in till Borlänge. Där kunde de gå omkring som vanligt folk och handla och titta i affärerna. De kunde gå till simhallen och bada och såna dagar kunde de verkligen slappna av. Utflykterna till Borlänge var ett skönt avbrott i den annars så trista vardagen vecka efter vecka, månad efter månad. När familjen Smirnov fick uppehållstillstånd i september dog Stig samma månad. När jag berättade det för Olga grät både hon och jag när vi tänkte på farbror Stigs kärlek och generositet.

En utflyktsdag med problem-läkare ordnade medicin till gömd sjuk kvinna

En sommardag hade jag planerat att ta med mig familjen på en utflyktsdag. Jag hyrde en minibuss och på vägen hämtade jag upp en annan gömd familj. När vi åkte blev plötsligt mamman i den familjen sjuk. Vi visste precis vad det handlade om och nu behövdes medicin. Just idag! Just nu när vi skulle ha det lite trevligt. Vi som funderat så mycket vad vi skulle ta oss till om någon blev sjuk. Jag fick plötsligt en idé och ringde en läkare som min mor hjälpt under tiden som läkaren studerade i Stockholm. Jag beskrev att vi var på väg förbi den stad där hon bodde. Beskrev symtomen på Zarah. Läkaren sa att hon skulle gå ut och ställa sig på parkeringen utanför sjukhuset med en påse tabletter i fickan. Efter 30 minuter var vi framme i staden och svängde in mot läkarstationen. Mycket riktigt. Där stod hon i sin vita rock bland alla bilar. Snabbt ut och ett hastigt tack och farväl. In i bilen och iväg mot vårt resmål.. Detta var ju helt fantastiskt att få så snabb hjälp.

Vi stannade till hos några vänner och gick in och lagade mat och värmde den mat som familjerna hade tagit med sig. Oj, så mycket att äta. Hur skulle vi få i oss allt detta? Zarah hade ju svårt att äta och Olga mådde inte så bra av att åka bil. Hon var åksjuk och hade glömt ta med sig sina åktabletter. Hur som helst hade vi en trevlig stund vid det dignande matbordet. Efteråt var vi så trötta så vi la oss på soffor och sängar och sov middag.

Efter maten åkte vi till en sjö där vi hade fått reda på att det fanns en båt som vi kunde låna. Vi rodde ut till en obebodd ö och tittade på fåglar. Solen gick i moln och det blåste kallt. Vi for vidare till en av mina vänner som är bonde. Han visade sin ladugård och hans får och lamm var extra intressant för våra flyktingfamiljer. De ville köpa lamm för att äta, men bonden sa att han slaktade först till hösten. Vi beslöt att återkomma. Sen var vi dödströtta och nästan alla sov i minibussen på väg hem. Detta var en dag som vi nog aldrig skulle glömma. En dag då de jobbiga tankarna och oron hölls lite på avstånd. Känslan i maggropen infann sig dock snart så fort som vi körde upp mot huset i skogen. När skulle vi träffas nästa gång och hur skulle det gå med uppehållstillståndet?

TUT blev till sist PUT

Efter en tid kom så familjens TUT=tillfälliga uppehållstillstånd. Det blev stor fest i kyrkan med massor av mat. En av medlemmarna i församlingen hade gett familjen flera tusen kronor. Jag var så tacksam när jag tänkte på hur väl de hade tagits om hand i församlingen. Efter avskedsfesten kontaktade vi Migrationsverket för att höra om familjen kunde få flytta tillbaka till Filipstad. Vi fick flera olika svar. Någon sa att de måste åka tillbaka till transitförläggningen i Kållered utanför Göteborg. Andra sa att de skulle upp till Kiruna. Vi tog då saken i egna händer och ordnade privat boende i Filipstad. Efter en månad gick vi till Skattekontoret och socialkontoret och meddelade att familjen var bosatt i Filipstad. Kontakt togs med Migrationsverket och de bekräftade att familjen fått ett års uppehållstillstånd. Nu kunde de bli inskrivna på Komvux och i skola och förskola. De fick de fyra åtråvärda siffrorna för vilka hela landet öppnade sig. Efter något år fick familjen permanent uppehållstillstånd, PUT och Olga studerar medan pappa Sergei fått jobb på en fabrik inte så långt ifrån Filipstad. Alla pratar mycket bra svenska och trivs i Sverige. I Uzbekistan hade de ständigt varit trakasserade för att de är ryssar och för sin kristna tro samt att Sergei engagerat sig i fackliga frågor.

Sergei är mycket praktisk och han kommer ofta hem till oss och fixar saker i huset. En dag hade vi köpt en hammock hos Jysk i Karlstad. Vi insåg snart att vi inte själva skulle kunna skruva ihop alla 75 skruvar, muttrar och delar. Maud sa att jag måste ringa Sergei på en gång annars skulle vi inte klara av att få ihop hammocken. Mycket riktigt. Efter tre timmar var de flesta skruvarna på plats och vi kunde avnjuta en god kopp kaffe i hammocken.

Jag skriver nu till regeringen om de båda döva iranska bröderna. Jag ska även kontakta EU-domstolen.

Eftersom två iranska döva bröder, som konverterat till kristendomen, vägrats prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen, finns det ingen annan väg att gå, än att skriva till ansvarig minister och till regeringen. Jag känner väl till att en minister inte kan gå in i ett enskilt ärende, men det jag begär nu är en totalt ny översyn av praxis hur seriösa konvertiter från Iran skall behandlas.

Jag vill också starkt framhålla det allvarliga i att bilder på en av brödernas dop finns på vår kyrkas hemsida (www.kristengemenskap.nu samt på min blogg. Dopbilden har uppmärksammats av en landsman till bröderna. I ett hotbrev till mig förklarar personen att både de som konverterat och de som hjälpt dem att byta religion skall brinna i helvetets eld. Bröderna har varit fem och ett halvt år i Sverige. När vi nu kommit till vägs ände måste regeringen gripa in i själva principfrågan.    

Det står nu helt klart, att det är hög tid för uppdatering av den gamla praxisen för iranska konvertiter. Risken är stor, om den inte uppdateras, att man fortfarande följer den ca 11 år gamla praxisen som grundar sin bedömning på inaktuella uppgifter.

Enligt dåvarande iranexperten på Migrationsverket, Magnus Rydén, hade Migrationsverket kontakt med den armeniska kyrkan i Teheran och fått lugnande besked om att det är möjligt att leva som kristen, ?om man bara var diskret med sin tro?.

Detta är inte hela sanningen om att vara en kristen bekännare i Iran.  

Det här att leva diskret och inte störa, det gäller de traditionella kyrkorna, alltså armenier och assyrier, vilka tillåts ha sin nedärvda tro, men som inte får missionera bland muslimer.

Dessa gamla ortodoxa kyrkor försöker också att samarbeta med myndigheterna och har t.o.m. någon representant i riksdagen, även om de inte har samma rättigheter som muslimer för övrigt.

De anses som förrädare mot såväl landet som mot Allah själv och befaras vara mycket farliga och smittsamma. 

Det är, som bekant, belagt med dödsstraff för en muslim att konvertera enligt sharialagen, och sharialagen är överordnad den statliga lagen.

Med den nye presidenten, Mahmoud Ahmadinejad har nu läget blivit katastrofalt för alla slags oliktänkande.

Mullorna anser, att konvertiterna både hädar islam som religion och hotar regimen, som helt bygger på islam och håller därför på sharia-lagens straff.

Nu igen, men på ett mer fördolt sätt, fängslar, torterar och dödar man de hatade kristna konvertiterna. De dör i fängelse, ?försvinner?, omkommer i ?olyckshändelser?, ?begår självmord?, eller blir oskyldigt anklagade och avrättade för narkotikabrott eller liknande.

Om inte samhället direkt fullföljer sharialagen, så har grannar, arbetskamrater, familjen möjlighet att, utan negativa konsekvenser, fullfölja sharia-lagens krav på dödsstraff.

Den kristne konvertiten blir fredlös i en totalitär, islamistisk teokrati.

Hur uppfyller vi nu i Sverige FN: s skyddsregler för dem, som p.g.a. sin religion, sin kristna konvertering, behöver skydd här i Sverige? ? Det är numera inte bara kända kristna ledare, pastorer och evangelister, utan också vanliga enkla människor, som råkar illa ut i Iran.

Kritik har framförts från olika håll om bristande kunskap i länderkunskap på Migrationsverket. Jag hoppas att handläggarna skall ta till sig vad Utrikesdepartementet skriver om de mänskliga rättigheterna i Iran. Jag citerar i mitt brev flera sidor ur en rapport från UD som innehåller stark kritik mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Jag önskar få ett klarläggande av, om man numera verkligen tar hänsyn till de fakta, som framkommer så tydligt av Utrikesdepartementets rapport 2006. som t.ex. på sid.1.

?Inga framsteg har gjorts på MR-området,.. att Iran inte lever upp till kraven på en rättstat? och ? att en ökad intolerans färgad av en radikaliserad islamisk moralism präglar det iranska samhället.?

Jag begär att regeringen tar upp detta ärende skyndsamt och ger Migrationsverket i uppdrag att ta fram en ny praxis som ger seriösa konvertiter möjlighet att få sitt skyddsbehov tillgodosett i Sverige.

Filipstad den 24 maj 2007

Bengt Sjöberg, juridiskt ombud för bröderna Akbar (Daniel) och Mahmoud (Sassan) Farkondeh från Iran.

Om någon vill läsa hela skrivelsen med alla citat från UD skriv ett mail till mig så skickar jag den. Min adress är [email protected]

Christopher har fått bönesvar!

För cirka 8 månader sedan skrev jag ett brev till Länsrätten I Göteborg.  En av våra afrikanska medlemmar i församlingen hade fått permanent uppehållstillstånd och nu ville han försöka rädda sin familj ut ur Nigeria.

När Christophers fru ringde till honom fick han även prata med sin sexårige son. Sonen Emmanuel hade inte sett sin far sen han var två år. När han fick telefonluren ropade han till sin pappa: "Kom och ta oss ut ur landet! De skjuter överallt nu."
Så har månaderna gått och vi har fyllt i en massa blanketter, ringt till olika handläggare och skrivit flera brev. Vi har sökt uppgifter på Internet och vi har försökt följa med vad som händer i Nigeria. Våld, dödande och arresteringar hör till vardagen och i samband med valen i april tilltog oroligheterna. Familjen fick byta till en säkrare bostad. Fruktansvärt rädda bad och hoppades de att få komma ut ur landet innan något hemskt skulle hända dem.Christopher kallades till intervju i Karlstad och hans fru förhördes på svenska ambassaden för att kolla att de verkligen berättade samma detaljer om allt som varit. Även dottern Glory blev förhörd i Nigeria.
Nu idag har de precis ätit mat hemma hos oss. Trötta men överlyckliga kom de hem till Filipstad sent igår kväll. Resan har gått bra. Nu hoppas Christopher få tag på en större lägenhet. Familjen bor nu i en etta med kokvrå. Till hösten har de blivit lovade en annan lägenhet.
Här är ett kort på Glory hemma hos oss. Glory betyder ära och innan vi åt tackade vi och ärade Gud som svarat på våra böner. Gång på gång har Christopher önskat att vi skall be för hans familjs säkerhet. Nu på söndag kommer hela familjen med på gudstjänsten i Betel för att tacka och ära Gud.

Det ringde på dörren. Den kalla vinden svepte in från snöyran. Utanför dörren stod en kvinna med sina båda döttrar. I händerna höll de några plastkassar där de hade sina personliga tillhörigheter och lite kläder. Jag bad dem stiga på och vi slog oss ner vid köksbordet. Maud hällde upp lite te som de fick värma sig med. Så började de berätta.

"Vi har sprungit över skogen från flyktingförläggningen i Hagfors. Polisen kom och skulle avvisa oss till Iran. Vi blev dödsförskräckta och lyckades springa in i skogen. Sen har vi gått och gått och till sist fick vi lift med en bil. Vi kom till vår vän Ali som skjutsade oss till er. Kan ni hjälpa oss?"

Först fick Samira, Susan och Mona bo hos några iranska killar, men det var ju inte så lämpligt. En dag när jag gjorde ett besök såg jag hur flickorna sparkade boll utanför hyreshuset. Alla andra barn var i skolan och det såg lite misstänkt ut med två tio och elvaåriga flickor som ensamma sparkade boll på gårdsplanen. Efter några dagar skjutsade jag dem till ett litet kapell inte alltför långt ifrån Filipstad. Mat inhandlades och vi samlade ihop lite kläder.

Efter en tid fick familjen en annan tillfällig bostad uppe i Dalarna i ett annat kapell. Nu hade vi hunnit prata igenom hela deras historia och jag förstod att Migrationsverket hade gjort en rejäl miss när man behandlat detta ärende. En frånskild kvinna i Iran med den bakgrundshistorien som de hade skulle inte ha en chans att klara livet. Ayatollorna styrde med hjälpa av sharialagen och lagens hårdhet visste inga gränser. En ny ansökan skickades in till Utlänningsnämnden, men svaret kom snabbt tillbaka. Familjen skulle utvisas omgående. I sin förtvivlan sökte de mer och mer Guds hjälp. Mona och flickorna läste i bibeln som de fått på farsi och de sög till sig allt om Guds kärlek och Jesu underverk och hans kärleksfulla undervisning. Ett beslut att bli kristna växte fram och efter en tid av undervisning bestämdes en dag när alla tre skulle döpas. På sommargården Kämpudden i Dala-Järna hölls gudstjänster och strax nedanför byggnaderna rinner Västerdalälven. Vädret var varmt och solen sken, men vattentemperaturen var ändå rätt så låg i älven. Jag frågade min vän Lindorf Hedström om han ville döpa Mona och flickorna. Lindorf svarade ja på en gång och med stor glädje.

Efter den stora gudstjänsten vandrade alla ner mot älvkanten under sång och musik. Vi sjöng "Jag har beslutat att följa Jesus". Även en iransk kille som heter Ali hade tagit bussen upp till Dalarna och ville också döpas tillsammans med Mona och flickorna. Vilken glädje de kände när de kom upp ur vattnet. De hade tagit emot Jesus i sina liv och kunde börja ett helt nytt liv. De fick styrka och kraft genom bibelns ord och kände trygghet när de såg sig omkring och såg alla vänliga människor som välkomnade dem in i den kristna familjen.

Efter dopet var det en familj som öppnade sitt hem för Mona och flickorna. De hade ett stort hus och det fanns en hel del att göra på gården som hade hästar och får. Under ett halår bodde familjen här och under denna tid lärde sig flickorna svenska perfekt.

Mona blev sjuk och behövde komma till Centralsjukhuset i Karlstad. Hon fick en tid men funderade om hon skulle våga åka till sjukhuset. Tänk om någon tjallade för polisen. Det skulle ju framgå när ID-kortet skulle uppvisas att hon gömde sig. Spänningen var väldigt stor men allt gick bra ända till dess att vi efter läkarbesöket skulle gå och äta på Scandic hotell. Precis när vi slagit oss ner för att börja att äta kom det in två poliser i lokalen. Mona blev alldeles stel och tänkte springa ut. Jag viskade till henne att vara som vanligt. Poliserna gick vidare till matkön och beställde dagens rätt. De var inte alls ute efter att jaga gömda flyktingar utan var bara hungriga.

Kampen för att få uppehållstillstånd fortsatte på olika sätt. Utlänningsnämnden var kallsinnig både till nya skrivelser och vädjanden. Familjen skulle utvisas. Pressen var hård och Mona höll på att kollapsa. Flickorna mådde dåligt av att vara gömda hela tiden och aldrig kunna gå ut på stan eller vara som vanligt. Vi satt och funderade och jag fattade ett beslut. Flickorna skulle få följa med mig till skolan den halvtid som jag undervisade klassen. Jag pratade med rektorn och hoppades att han inte skulle röja barnens situation för myndigheterna. Flickorna instruerades hur de skulle göra om det skulle komma någon polis för att hämta dem. Övriga lärare på skolan fick reda på att det kommit två nya elever till Bengts klass. Några av lärarna förstod säkert vad som var på gång och de visade mycket tydligt vilken inställning som de hade till invandrare. Det blev en tuff tid som präglades av rädsla och oro.

En dag kom det ett svar från Utlänningsnämnden om att de beviljat inhibition. Beslutet om utvisning uppsköts för att nämnden skulle kunna läsa igenom hela ärendet från början och gå igenom alla nya fakta. Glädjen och lättnaden var stor. Mona förberedde sig för en ny intervju som skulle göras hos polisen i Kristinehamn. Vi undrade om det var en fälla, men insåg att det var en risk som vi måste ta. En dag satt Maud och Mona och läste bibeln och Mona hittade bibelord som beskrev hur hennes liv varit och hur hon slutligen funnit frid och trygghet i sin tro på Jesus. Dessa bibelord betydde mycket vid det förhör som senare hölls där hennes beslut att bli kristen ifrågasattes. Utlänningsnämnden hade att ta ställning till om de skulle avvisa en kvinna som både riskerade dödsstraff för att hon var frånskild och även därför att hon konverterat till kristendomen.

En dag ringde jag till hennes handläggare och blev mycket illa bemött. Kvinnan kallade invandrarna för kaniner och hon gav uttryck för rent rasistiska åsikter. Jag trodde knappt att jag hörde rätt och tänkte att jag skulle anmäla henne för JO (Justitieombudsmannnen). I det känsliga läge som var vågade jag inte säga någonting utan bara hålla god min. Det var i denna kvinnas hand som tre människoliv låg. Nu blev väntan olidlig och flickorna var mycket nervösa och oroliga. Gång på gång fick vi åka till sjukhuset och träffa psykologer som skrev intyg och vädjanden. Runt om i Sverige engagerades församlingar att be för familjen. Listor med vädjanden skickades in, men ingenting hände. Samira fick olika allergier och vi befarade att Mona skulle tappa livslusten och försöka begå självmord.

Så en dag ringer telefonen och deras advokat ringer och berättar att de fått PUT. Permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen humanitära skäl stod det i beslutet. Jag åkte snabbt ner till lägenheten där de bodde, men ingen var hemma. Var fanns Mona? Jag letade över allt och till sist for jag upp till Åsenskolan där flickorna gick nu. De fick beskedet före mamman och glada dansade vi runt utanför klassrummet. Jag åkte ner igen till lägenheten och satte en lapp på dörren där jag skrev: "Mona, ni har fått PUT! Ring mig! Bengt."

Efter en stund ringde telefonen och vi samlades alla. Vi kramade varandra och beslöt att ordna en stor fest. Handläggaren på Utlänningsnämnden sa att detta händer bara en gång på tiotusen. Det var ett mirakel: Tack gode Gud!

NÄR LIVET BLOMMADE SOM BÄST ÖNSKADE JAG BARA ATT FÅ DÖ

Martha Larsson föddes i Colombia där hon bodde tills hon var 20 år. Vid 15 års ålder attackerade hennes pappa mamman med en kniv. Sen stoppade han dynamit i munnen och tog sitt liv. 17 år gammal födde Martha sitt första barn. Den gudstbild som Martha uppfostrades med var hård, rå och skrämmande. Där fanns inget utrymme för nåd.
När livet skulle blomma som bäst önskade sig Martha bara döden. 1991 blev hon ensamstående mamma med tre barn. Situationen var mycket svår. Hon så ingen framtid varken för sig själv eller sina barn. Hon tyckte att hon hade misslyckats med allt i livet trots att de inte saknade något materiellt. Hon hade allt som en människa kan önska sig, barn, utbildning, hus och bil. Men den tomhet som hon kände inombords gnagde i hennes inre och släckte livsgnistan.
Till slut kom dagen då allt var som mörkast. Hon hade inget kvar att ge sina barn och Martha bestämde sig för att begå självmord.
Men Gud hade andra planer för hennes liv. Denna dag samtalade hon med en kvinna där hon bodde i Kil strax utanför Karlstad. Kvinnan var med i Pingstkyrkan och hade deltagit i en karneval i samhället där hon haft en banderoll där det stod att Jesus är Vägen, sanningen och Livet. Kvinnan berättade nu för henne om Jesus på ett lättförståeligt sätt. Martha förstod att Jesus hade dött och uppstått för hennes skull och att man kan ha en personlig relation till Jesus.
Efter att de samtalat ett par timmar sa kvinnan:
"Martha! Om du tror att alla människor på jorden har vänt dig ryggen, då ska du veta att det finns en kvar som älskar dig och har gett sitt liv för dig. Hans namn är Jesus."
Efter det åkte Martha hem och böjde sina knän. Med ett skrik ropade hon ut:
"Gud finns du verkligen?" Plötsligt fanns Jesus där för henne. Martha förstod att Gud brydde sig om hennes problem.
Idag lever Martha ett rikt och lyckligt liv tillsammans med sin man Tord och deras barn. De arbetar för organisationen Agape Sverige som bland annat distribuerar Jesusfilmen som finns på många språk. Martha och Tord är medlemmar i Bredängs pingstförsamling. Den församlingen har upplevt en nytändning de senaste åren. Till kyrkan kommer folk från flera olika länder.
Denna helg har Martha och Tord tillsammans med ett team besökt Filipstad och Hällefors. Det har varit mycket folk på mötena och teamet fick också chans att prata med en hel del människor på Lilltorget i Filipstad under lördagen.