Vi hade precis packat in alla saker i bilen. Nu skulle Sergei och Olga bara gå och ta farväl av några vänner. Jag körde iväg bilen ett par kvarter bort och satt och väntade. Barnen fanns hemma hos en svensk kvinna som var invigd i planerna. Klockan var över tolv på natten och det var snöigt och kallt.

- Varför kommer dom aldrig? Tänk om de äventyrar hela flykten? Jag satt och jagade upp mig. Skulle ju egentligen ha sovit vid den här tiden. Nu hade vi minst tio mil att åka på små krokiga vägar. Natten skulle bli lång.

Så dök de upp till sist. Tårögda, men bestämda på att lämna Filipstad och gå under jorden. Flygbiljetterna hade kommit till Migrationsverket. Resan till den gamla sovjetrepubliken var bokad till på torsdag och nu var det måndag.

När vi hämtat barnen satte vi fart mot Dalarnas finnmark. Vi hade redan gjort två vändor till gömstället. Det gällde att inte ta med sig för mycket saker ut ur lägenheten, så att det väckte uppmärksamhet och frågor.

Vid tvåtiden var vi framme vid det lilla huset. Vägen var plogad, men hade min kontakt kommit ihåg att sätta på värmen i huset? Vi rusade in och kunde konstatera att det inte var mer än sju eller åtta grader varm i huset. Snabbt på med strömmen och elementen och sen packade vi in sängkläder och maten. Vid fyratiden lämnade jag flyktingfamiljen och for hem mot Filipstad igen. Ryggen värkte så enormt att jag var tvungen att stanna och röra på mig gång på gång. Jag längtade hem till sängen. Skönt att få sova i en varm säng.

- Hur skall det gå för familjen Smirnov? Kommer vännerna i församlingen att engagera sig och hälsa på dem? Ska vi få ihop tillräckligt med pengar till deras uppehälle? Är det någon mening med att gömma dem eller kommer familjen bara att brytas ner som människor? Frågorna malde i huvudet på mig, men efter ett tag somnade jag.

Veckorna gick och vi hade kontakt via sms på den hemliga oregistrerade telefonerna. Vännerna i församlingen ställde verkligen upp. De kom med sockerkakor, kött och potatis. När våren kom följde Willy med Sergei ut och fiska. Strax utanför huset rann en å. Dit brukade Sergei gå varje dag och meta. Ibland fick han en mört som han satte på kroken och gäddan var inte sen att hugga. Det blev gädda till lunch både den ena dagen och den andra. Ibland åt de abborre och braxen. Familjen bjöds också med till kapellet i det lilla samhället. De flesta av medlemmarna var invigda i att familjen "levde under jorden". Jag hade instruerat dem att de inte skulle prata ryska när de kom in i samhället, men deras ryska accent var ändå påfallande när de pratade svenska. Ändå fanns oron där. Skulle någon i kyrkan skvallra? Kunde man lita på alla som kom på mötena? Det var ju öppna möten för allmänheten. Vad var alternativet för familjen? Att hitta gömställen var inte så lätt.

När vi började gömma denna familj och en annan familj från Azerbajdzjan hade vi ingenting att hoppas på. Inga nya lagar och inga nya omständigheter för familjerna. När familjerna ändå framhärdade i att de absolut inte kunde återvända var det inget annat än att vänta och hoppas att något nytt skulle komma upp som skulle kunna göra att vi kunde skicka in en nya ansökan.

Påskuppropet ger hopp

Våren 2005 började fler och fler i de politiska partierna kräva amnesti för gömda flyktingar. Sveriges Kristna Råd formulerade ett påskbrev med namnlistor. I vissa kyrkor var det febril aktivitet, men andra inte orkade bry sig det minsta. Påskuppropet var en unik satsning som presidiet i Sveriges Kristna Råd tog initiativ till. Bakgrunden var de många vittnesbörd från landets församlingar om en orimlig situation för asylsökande.

157 251 personer och 64 organisationer samt Sveriges Kristna Råds 25 medlemskyrkor och tre observatörer ställde sig bakom uppropet. Namninsamlingen överlämnades till regeringen vid en manifestation den 16 maj 2005.

I Uppropet kunde man läsa:

Det fanns engagerade människor som stod ute på gatorna och gick omkring och knackade dörr medan andra diskuterade ordval i brevet och aldrig kom sig för med att samla in ett enda namn. På vissa håll fanns också främlingsfientlighet och rasism inom kyrkans väggar, något som jag blev fruktansvärt upprörd över.

I staden Andijan i Uzbekistan hände något den 13 maj 2005 som kom att få förödande konsekvenser för många människor som förlorade sina nära och kära. För vår flyktingfamilj blev den tragiska händelsen början på att ett hopp tändes.
Enligt officiella uppgifter dödades 176 personer, däribland många "terrorister". Ögonvittnen har uppgett att 300-500 personer, många obeväpnade civila, dödades av säkerhetsstyrkorna. Händelserna i Andijan inleddes med att en grupp okända beväpnade män tog sig in i stadens fängelse och fritog hundratals fångar. Gisslan togs och en lokal myndighetsbyggnad ockuperades. Tusentals Andijan-bor samlades på ett torg för att protestera mot fattigdom och orättvisor. Säkerhetsstyrkorna öppnade sedan eld. En tid efter händelserna i Andijan beslutade Migrationsverket om ett tillfälligt uppehållstillstånd sk. TUT för alla från Uzbekistan. I ett vägledande beslut den 7 juli 2005 gav man en familj TUT på grund av den rådande situationen i landet. Nu var frågan bara om detta kunde gälla vår familj. Jag skickade in en ny ansökan.

Marinas skolgång

Jag hade samlat ihop läroböcker från flera olika håll till Marina. Ungefär en gång i månaden åkte jag upp med pengar, mat som folk skänkt och brukade då gå igenom läxor och uppgifter med Marina. Hon hade ett eget schema på kylskåpsdörren i huset och mamma Olga försökte få lite struktur på dagarna. Marina saknade sina skolkamrater i Filipstad så väldigt mycket. Marina visste aldrig att hon var flykting. Föräldrarna hade bara sagt att vi är ryssar från Uzbekistan som flyttat till Sverige. Tillsammans med Olga gick jag en dag till skolan i samhället och fick träffa rektorn. Vi berättade att det fanns en 9-årig flicka någonstans utanför samhället som så gärna skulle vilja gå i skolan. Jag berättade att familjen antagligen skulle omfattas av beslutet om tillfälligt uppehållstillstånd. Alla barn borde väl ha rättighet att gå i skola svarade rektorn och sa att vi skulle vänta en stund. När hon kom tillbaka hade hon pratat med en lärare. Rektorn gick före och visade vägen in i klassrummet där en kvinnlig lärare satt. Hon tog emot oss med stor glädje och engagemang. Utanför skolgården såg vi helt plötsligt en polisbil. Olga blev stel i hela kroppen, men det visade sig att polisen bara var ute för att sätta upp en skylt vid vägen.

Nu planerades för Marinas skolgång och hur hon skulle kunna ta sig till skolan om dagarna. Marina var eld och lågor och sa att hon kunde promenera den långa vägen in till skolan. Hon var så glad för att hon skulle få börja i skolan. Lite rädda var vi, men att sitta i ett hus varenda dag utan att kunna göra så mycket blev väldigt irriterande i längden.

Stig Winell hette en man i Stockholm som varje månad skänkte pengar till flyktingarbetet. Femhundralappen kom väl till pass för familjen Smirnov. Ibland kom Willy och skjutsade familjen in till Borlänge. Där kunde de gå omkring som vanligt folk och handla och titta i affärerna. De kunde gå till simhallen och bada och såna dagar kunde de verkligen slappna av. Utflykterna till Borlänge var ett skönt avbrott i den annars så trista vardagen vecka efter vecka, månad efter månad. När familjen Smirnov fick uppehållstillstånd i september dog Stig samma månad. När jag berättade det för Olga grät både hon och jag när vi tänkte på farbror Stigs kärlek och generositet.

En utflyktsdag med problem-läkare ordnade medicin till gömd sjuk kvinna

En sommardag hade jag planerat att ta med mig familjen på en utflyktsdag. Jag hyrde en minibuss och på vägen hämtade jag upp en annan gömd familj. När vi åkte blev plötsligt mamman i den familjen sjuk. Vi visste precis vad det handlade om och nu behövdes medicin. Just idag! Just nu när vi skulle ha det lite trevligt. Vi som funderat så mycket vad vi skulle ta oss till om någon blev sjuk. Jag fick plötsligt en idé och ringde en läkare som min mor hjälpt under tiden som läkaren studerade i Stockholm. Jag beskrev att vi var på väg förbi den stad där hon bodde. Beskrev symtomen på Zarah. Läkaren sa att hon skulle gå ut och ställa sig på parkeringen utanför sjukhuset med en påse tabletter i fickan. Efter 30 minuter var vi framme i staden och svängde in mot läkarstationen. Mycket riktigt. Där stod hon i sin vita rock bland alla bilar. Snabbt ut och ett hastigt tack och farväl. In i bilen och iväg mot vårt resmål.. Detta var ju helt fantastiskt att få så snabb hjälp.

Vi stannade till hos några vänner och gick in och lagade mat och värmde den mat som familjerna hade tagit med sig. Oj, så mycket att äta. Hur skulle vi få i oss allt detta? Zarah hade ju svårt att äta och Olga mådde inte så bra av att åka bil. Hon var åksjuk och hade glömt ta med sig sina åktabletter. Hur som helst hade vi en trevlig stund vid det dignande matbordet. Efteråt var vi så trötta så vi la oss på soffor och sängar och sov middag.

Efter maten åkte vi till en sjö där vi hade fått reda på att det fanns en båt som vi kunde låna. Vi rodde ut till en obebodd ö och tittade på fåglar. Solen gick i moln och det blåste kallt. Vi for vidare till en av mina vänner som är bonde. Han visade sin ladugård och hans får och lamm var extra intressant för våra flyktingfamiljer. De ville köpa lamm för att äta, men bonden sa att han slaktade först till hösten. Vi beslöt att återkomma. Sen var vi dödströtta och nästan alla sov i minibussen på väg hem. Detta var en dag som vi nog aldrig skulle glömma. En dag då de jobbiga tankarna och oron hölls lite på avstånd. Känslan i maggropen infann sig dock snart så fort som vi körde upp mot huset i skogen. När skulle vi träffas nästa gång och hur skulle det gå med uppehållstillståndet?

TUT blev till sist PUT

Efter en tid kom så familjens TUT=tillfälliga uppehållstillstånd. Det blev stor fest i kyrkan med massor av mat. En av medlemmarna i församlingen hade gett familjen flera tusen kronor. Jag var så tacksam när jag tänkte på hur väl de hade tagits om hand i församlingen. Efter avskedsfesten kontaktade vi Migrationsverket för att höra om familjen kunde få flytta tillbaka till Filipstad. Vi fick flera olika svar. Någon sa att de måste åka tillbaka till transitförläggningen i Kållered utanför Göteborg. Andra sa att de skulle upp till Kiruna. Vi tog då saken i egna händer och ordnade privat boende i Filipstad. Efter en månad gick vi till Skattekontoret och socialkontoret och meddelade att familjen var bosatt i Filipstad. Kontakt togs med Migrationsverket och de bekräftade att familjen fått ett års uppehållstillstånd. Nu kunde de bli inskrivna på Komvux och i skola och förskola. De fick de fyra åtråvärda siffrorna för vilka hela landet öppnade sig. Efter något år fick familjen permanent uppehållstillstånd, PUT och Olga studerar medan pappa Sergei fått jobb på en fabrik inte så långt ifrån Filipstad. Alla pratar mycket bra svenska och trivs i Sverige. I Uzbekistan hade de ständigt varit trakasserade för att de är ryssar och för sin kristna tro samt att Sergei engagerat sig i fackliga frågor.

Sergei är mycket praktisk och han kommer ofta hem till oss och fixar saker i huset. En dag hade vi köpt en hammock hos Jysk i Karlstad. Vi insåg snart att vi inte själva skulle kunna skruva ihop alla 75 skruvar, muttrar och delar. Maud sa att jag måste ringa Sergei på en gång annars skulle vi inte klara av att få ihop hammocken. Mycket riktigt. Efter tre timmar var de flesta skruvarna på plats och vi kunde avnjuta en god kopp kaffe i hammocken.

Jag skriver nu till regeringen om de båda döva iranska bröderna. Jag ska även kontakta EU-domstolen.

Eftersom två iranska döva bröder, som konverterat till kristendomen, vägrats prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen, finns det ingen annan väg att gå, än att skriva till ansvarig minister och till regeringen. Jag känner väl till att en minister inte kan gå in i ett enskilt ärende, men det jag begär nu är en totalt ny översyn av praxis hur seriösa konvertiter från Iran skall behandlas.

Jag vill också starkt framhålla det allvarliga i att bilder på en av brödernas dop finns på vår kyrkas hemsida (www.kristengemenskap.nu samt på min blogg. Dopbilden har uppmärksammats av en landsman till bröderna. I ett hotbrev till mig förklarar personen att både de som konverterat och de som hjälpt dem att byta religion skall brinna i helvetets eld. Bröderna har varit fem och ett halvt år i Sverige. När vi nu kommit till vägs ände måste regeringen gripa in i själva principfrågan.    

Det står nu helt klart, att det är hög tid för uppdatering av den gamla praxisen för iranska konvertiter. Risken är stor, om den inte uppdateras, att man fortfarande följer den ca 11 år gamla praxisen som grundar sin bedömning på inaktuella uppgifter.

Enligt dåvarande iranexperten på Migrationsverket, Magnus Rydén, hade Migrationsverket kontakt med den armeniska kyrkan i Teheran och fått lugnande besked om att det är möjligt att leva som kristen, ?om man bara var diskret med sin tro?.

Detta är inte hela sanningen om att vara en kristen bekännare i Iran.  

Det här att leva diskret och inte störa, det gäller de traditionella kyrkorna, alltså armenier och assyrier, vilka tillåts ha sin nedärvda tro, men som inte får missionera bland muslimer.

Dessa gamla ortodoxa kyrkor försöker också att samarbeta med myndigheterna och har t.o.m. någon representant i riksdagen, även om de inte har samma rättigheter som muslimer för övrigt.

De anses som förrädare mot såväl landet som mot Allah själv och befaras vara mycket farliga och smittsamma. 

Det är, som bekant, belagt med dödsstraff för en muslim att konvertera enligt sharialagen, och sharialagen är överordnad den statliga lagen.

Med den nye presidenten, Mahmoud Ahmadinejad har nu läget blivit katastrofalt för alla slags oliktänkande.

Mullorna anser, att konvertiterna både hädar islam som religion och hotar regimen, som helt bygger på islam och håller därför på sharia-lagens straff.

Nu igen, men på ett mer fördolt sätt, fängslar, torterar och dödar man de hatade kristna konvertiterna. De dör i fängelse, ?försvinner?, omkommer i ?olyckshändelser?, ?begår självmord?, eller blir oskyldigt anklagade och avrättade för narkotikabrott eller liknande.

Om inte samhället direkt fullföljer sharialagen, så har grannar, arbetskamrater, familjen möjlighet att, utan negativa konsekvenser, fullfölja sharia-lagens krav på dödsstraff.

Den kristne konvertiten blir fredlös i en totalitär, islamistisk teokrati.

Hur uppfyller vi nu i Sverige FN: s skyddsregler för dem, som p.g.a. sin religion, sin kristna konvertering, behöver skydd här i Sverige? ? Det är numera inte bara kända kristna ledare, pastorer och evangelister, utan också vanliga enkla människor, som råkar illa ut i Iran.

Kritik har framförts från olika håll om bristande kunskap i länderkunskap på Migrationsverket. Jag hoppas att handläggarna skall ta till sig vad Utrikesdepartementet skriver om de mänskliga rättigheterna i Iran. Jag citerar i mitt brev flera sidor ur en rapport från UD som innehåller stark kritik mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Jag önskar få ett klarläggande av, om man numera verkligen tar hänsyn till de fakta, som framkommer så tydligt av Utrikesdepartementets rapport 2006. som t.ex. på sid.1.

?Inga framsteg har gjorts på MR-området,.. att Iran inte lever upp till kraven på en rättstat? och ? att en ökad intolerans färgad av en radikaliserad islamisk moralism präglar det iranska samhället.?

Jag begär att regeringen tar upp detta ärende skyndsamt och ger Migrationsverket i uppdrag att ta fram en ny praxis som ger seriösa konvertiter möjlighet att få sitt skyddsbehov tillgodosett i Sverige.

Filipstad den 24 maj 2007

Bengt Sjöberg, juridiskt ombud för bröderna Akbar (Daniel) och Mahmoud (Sassan) Farkondeh från Iran.

Om någon vill läsa hela skrivelsen med alla citat från UD skriv ett mail till mig så skickar jag den. Min adress är [email protected]