Återförenad familj efter 4 år!
För cirka 8 månader sedan skrev jag ett brev till Länsrätten I Göteborg. En av våra afrikanska medlemmar i församlingen hade fått permanent uppehållstillstånd och nu ville han försöka rädda sin familj ut ur Nigeria.
När Christophers fru ringde till honom fick han även prata med sin sexårige son. Sonen Emmanuel hade inte sett sin far sen han var två år. När han fick telefonluren ropade han till sin pappa: "Kom och ta oss ut ur landet! De skjuter överallt nu."
Så har månaderna gått och vi har fyllt i en massa blanketter, ringt till olika handläggare och skrivit flera brev. Vi har sökt uppgifter på Internet och vi har försökt följa med vad som händer i Nigeria. Våld, dödande och arresteringar hör till vardagen och i samband med valen i april tilltog oroligheterna. Familjen fick byta till en säkrare bostad. Fruktansvärt rädda bad och hoppades de att få komma ut ur landet innan något hemskt skulle hända dem.Christopher kallades till intervju i Karlstad och hans fru förhördes på svenska ambassaden för att kolla att de verkligen berättade samma detaljer om allt som varit. Även dottern Glory blev förhörd i Nigeria.
Nu idag har de precis ätit mat hemma hos oss. Trötta men överlyckliga kom de hem till Filipstad sent igår kväll. Resan har gått bra. Nu hoppas Christopher få tag på en större lägenhet. Familjen bor nu i en etta med kokvrå. Till hösten har de blivit lovade en annan lägenhet.
Här är ett kort på Glory hemma hos oss. Glory betyder ära och innan vi åt tackade vi och ärade Gud som svarat på våra böner. Gång på gång har Christopher önskat att vi skall be för hans familjs säkerhet. Nu på söndag kommer hela familjen med på gudstjänsten i Betel för att tacka och ära Gud.
Ett flyktingöde med positivt slut
Samira, Susan och Mona från Iran
Det ringde på dörren. Den kalla vinden svepte in från snöyran. Utanför dörren stod en kvinna med sina båda döttrar. I händerna höll de några plastkassar där de hade sina personliga tillhörigheter och lite kläder. Jag bad dem stiga på och vi slog oss ner vid köksbordet. Maud hällde upp lite te som de fick värma sig med. Så började de berätta.
"Vi har sprungit över skogen från flyktingförläggningen i Hagfors. Polisen kom och skulle avvisa oss till Iran. Vi blev dödsförskräckta och lyckades springa in i skogen. Sen har vi gått och gått och till sist fick vi lift med en bil. Vi kom till vår vän Ali som skjutsade oss till er. Kan ni hjälpa oss?"
Först fick Samira, Susan och Mona bo hos några iranska killar, men det var ju inte så lämpligt. En dag när jag gjorde ett besök såg jag hur flickorna sparkade boll utanför hyreshuset. Alla andra barn var i skolan och det såg lite misstänkt ut med två tio och elvaåriga flickor som ensamma sparkade boll på gårdsplanen. Efter några dagar skjutsade jag dem till ett litet kapell inte alltför långt ifrån Filipstad. Mat inhandlades och vi samlade ihop lite kläder.
Efter en tid fick familjen en annan tillfällig bostad uppe i Dalarna i ett annat kapell. Nu hade vi hunnit prata igenom hela deras historia och jag förstod att Migrationsverket hade gjort en rejäl miss när man behandlat detta ärende. En frånskild kvinna i Iran med den bakgrundshistorien som de hade skulle inte ha en chans att klara livet. Ayatollorna styrde med hjälpa av sharialagen och lagens hårdhet visste inga gränser. En ny ansökan skickades in till Utlänningsnämnden, men svaret kom snabbt tillbaka. Familjen skulle utvisas omgående. I sin förtvivlan sökte de mer och mer Guds hjälp. Mona och flickorna läste i bibeln som de fått på farsi och de sög till sig allt om Guds kärlek och Jesu underverk och hans kärleksfulla undervisning. Ett beslut att bli kristna växte fram och efter en tid av undervisning bestämdes en dag när alla tre skulle döpas. På sommargården Kämpudden i Dala-Järna hölls gudstjänster och strax nedanför byggnaderna rinner Västerdalälven. Vädret var varmt och solen sken, men vattentemperaturen var ändå rätt så låg i älven. Jag frågade min vän Lindorf Hedström om han ville döpa Mona och flickorna. Lindorf svarade ja på en gång och med stor glädje.
Efter den stora gudstjänsten vandrade alla ner mot älvkanten under sång och musik. Vi sjöng "Jag har beslutat att följa Jesus". Även en iransk kille som heter Ali hade tagit bussen upp till Dalarna och ville också döpas tillsammans med Mona och flickorna. Vilken glädje de kände när de kom upp ur vattnet. De hade tagit emot Jesus i sina liv och kunde börja ett helt nytt liv. De fick styrka och kraft genom bibelns ord och kände trygghet när de såg sig omkring och såg alla vänliga människor som välkomnade dem in i den kristna familjen.
Efter dopet var det en familj som öppnade sitt hem för Mona och flickorna. De hade ett stort hus och det fanns en hel del att göra på gården som hade hästar och får. Under ett halår bodde familjen här och under denna tid lärde sig flickorna svenska perfekt.
Mona blev sjuk och behövde komma till Centralsjukhuset i Karlstad. Hon fick en tid men funderade om hon skulle våga åka till sjukhuset. Tänk om någon tjallade för polisen. Det skulle ju framgå när ID-kortet skulle uppvisas att hon gömde sig. Spänningen var väldigt stor men allt gick bra ända till dess att vi efter läkarbesöket skulle gå och äta på Scandic hotell. Precis när vi slagit oss ner för att börja att äta kom det in två poliser i lokalen. Mona blev alldeles stel och tänkte springa ut. Jag viskade till henne att vara som vanligt. Poliserna gick vidare till matkön och beställde dagens rätt. De var inte alls ute efter att jaga gömda flyktingar utan var bara hungriga.
Kampen för att få uppehållstillstånd fortsatte på olika sätt. Utlänningsnämnden var kallsinnig både till nya skrivelser och vädjanden. Familjen skulle utvisas. Pressen var hård och Mona höll på att kollapsa. Flickorna mådde dåligt av att vara gömda hela tiden och aldrig kunna gå ut på stan eller vara som vanligt. Vi satt och funderade och jag fattade ett beslut. Flickorna skulle få följa med mig till skolan den halvtid som jag undervisade klassen. Jag pratade med rektorn och hoppades att han inte skulle röja barnens situation för myndigheterna. Flickorna instruerades hur de skulle göra om det skulle komma någon polis för att hämta dem. Övriga lärare på skolan fick reda på att det kommit två nya elever till Bengts klass. Några av lärarna förstod säkert vad som var på gång och de visade mycket tydligt vilken inställning som de hade till invandrare. Det blev en tuff tid som präglades av rädsla och oro.
En dag kom det ett svar från Utlänningsnämnden om att de beviljat inhibition. Beslutet om utvisning uppsköts för att nämnden skulle kunna läsa igenom hela ärendet från början och gå igenom alla nya fakta. Glädjen och lättnaden var stor. Mona förberedde sig för en ny intervju som skulle göras hos polisen i Kristinehamn. Vi undrade om det var en fälla, men insåg att det var en risk som vi måste ta. En dag satt Maud och Mona och läste bibeln och Mona hittade bibelord som beskrev hur hennes liv varit och hur hon slutligen funnit frid och trygghet i sin tro på Jesus. Dessa bibelord betydde mycket vid det förhör som senare hölls där hennes beslut att bli kristen ifrågasattes. Utlänningsnämnden hade att ta ställning till om de skulle avvisa en kvinna som både riskerade dödsstraff för att hon var frånskild och även därför att hon konverterat till kristendomen.
En dag ringde jag till hennes handläggare och blev mycket illa bemött. Kvinnan kallade invandrarna för kaniner och hon gav uttryck för rent rasistiska åsikter. Jag trodde knappt att jag hörde rätt och tänkte att jag skulle anmäla henne för JO (Justitieombudsmannnen). I det känsliga läge som var vågade jag inte säga någonting utan bara hålla god min. Det var i denna kvinnas hand som tre människoliv låg. Nu blev väntan olidlig och flickorna var mycket nervösa och oroliga. Gång på gång fick vi åka till sjukhuset och träffa psykologer som skrev intyg och vädjanden. Runt om i Sverige engagerades församlingar att be för familjen. Listor med vädjanden skickades in, men ingenting hände. Samira fick olika allergier och vi befarade att Mona skulle tappa livslusten och försöka begå självmord.
Så en dag ringer telefonen och deras advokat ringer och berättar att de fått PUT. Permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen humanitära skäl stod det i beslutet. Jag åkte snabbt ner till lägenheten där de bodde, men ingen var hemma. Var fanns Mona? Jag letade över allt och till sist for jag upp till Åsenskolan där flickorna gick nu. De fick beskedet före mamman och glada dansade vi runt utanför klassrummet. Jag åkte ner igen till lägenheten och satte en lapp på dörren där jag skrev: "Mona, ni har fått PUT! Ring mig! Bengt."
Efter en stund ringde telefonen och vi samlades alla. Vi kramade varandra och beslöt att ordna en stor fest. Handläggaren på Utlänningsnämnden sa att detta händer bara en gång på tiotusen. Det var ett mirakel: Tack gode Gud!
Fullsatt i kyrkan!
De döva iranska bröderna mår dåligt
Jag visste att jag som juridiskt ombud inte hade blivit delgiven något nytt. Det enda som hänt är att handlägggaren tydligen har fått order uppifrån om att delge bröderna det avvisningsbeslut som kom för en tid sedan och som är överklagat till Migrationsöverdomstolen. Förut har brödernas handläggare lovat att han inte skulle göra något mer i detta ärende eftersom det enligt honom inte skulle kunna gå att avvisa dem. Nu har tydligen chefer på Migrationsverket tyckt att han varit för snäll, så nu vill de bruka maktmedel och utöva påtryckningar.
Jag försäkrade Sassan att de kan vara lugna eftersom deras ärende är under en pågående rättslig process och att migrationsverket inte kan utvisa dem förrän den är slutförd. Trots detta besked var det mycket svårt att lugna honom och hans bror Daniel som satt i en buss på väg till Göteborg.
Att handläggare på Migrationsverket i Filipstad har retat flyktingar med att säga:"Nu ska du ut och flyga" och sen flaxat med armarna har hänt förut. Jag har anmält detta till Migrationsverkets sökarombudsman och det har utretts ända upp till högsta ledningen. Jag trodde att det var slut på detta flaxande och denna ovärdiga behandling, men så är det tydligen inte.
Jag åkte ner till Migrationsverket och frågade en person om hon hade sagt och gjort så som Sassan beskrev. Hon blev röd i ansiktet och sa att det undrade hon, men när jag beskrev hur Sassan uppfattat det hela och att han var livrädd och kände sig kränkt bad hon om ursäkt. En ursäkt som jag lovade framföra och som jag låter det stanna vid. Jag skriver ändå om detta här på bloggen eftersom många som träffat bröderna i helgen är mycket, mycket upprörda och folk runt ikring bröderna får uppbåda all energi och kraft för att trösta, uppmuntra och försöka lugna dem. Jag hoppas att Migrationsverkets personal skall behandla de asylsökande med respekt och värdighet och om de inte har tillgång till dövtolk bör de vänta med att delge besked till dess att de ordnat fram en tolk.
Listor fortsätter att komma in.
Ni som ser listor komma till er e-post, kan hjälpa till att uppmana folk att skicka in dem till mig, när de fått 50 eller 100 namn på listorna. Tack för ert stöd. Många hör av sig. Vi vädjar också om ett ekonomiskt bidrag. Sätt in din gåva på församlingen Kristen Gemenskaps konto för socialt arbete Bankgiro 5489-1536
ONDAGSKUL I HÄLLEFORS
Idag var jag på Onsdagskul i Betel. Församlingen är jätteglad för att vi på nytt har kommit igång med samlingar för barn. Idag var det avslutning med sång, tipsrunda och korvgrillning. Ett 25-tal barn och vuxna samlades på gården utanför vår kyrka. En jättetrevlig syn.
Det händer så mycket skoj i församlingen. På söndag kommer ett 15-tal sångare från Karlskoga på mötet som vi har i Pingstkyrkan. Simon Guela ska tala och gospelkören från Karlskoga ska sjunga. Jag blev också så glad idag när några av kvinnorna i församlingen ringde och ville sjunga på mötet på söndag. Våra invandrarvänner vill samlas varje dag för att be, läsa bibeln och stötta och hjälpa varandra på olika sätt. De vill att Guds kärlek skall ta sig praktiska uttryck i vardagen. Då kommer fler och fler att komma till veckans olika samlingar, något som vi också upplever. Igår var det till exempel flera nya med på de olika bönesamlingarna i Hällefors och Filipstad.
Sassan och Daniel
I brevet till Migrationsöverdomstolen har jag bett dem att tänka på att den bedömning som Migrationsverket gjort, när det gäller kristnas situation i Iran, förmodligen härrör sig från tiden före den nye presidenten tillträdde. Mahmoud Ahmadinejads negativa åsikter om judar och kristna är väl känt och det är därför mycket viktigt att domstolen noga tar med detta i sin bedömning om brödernas ärende skall få prövningstillstånd i Kammarrätten i Stockholm.
Jag har även bifogat en rapport om hur kristna i Iran som vill registrera barn med kristna namn förföljs.
Jag vädjar ännu en gång om bidrag till kampen för dessa båda bröder. Ditt bidrag kan sättas in på församlingen Kristen Gemenskaps konto 5489-1536. Märk talongen: Socialt arbete
Marthas vittnesbörd
NÄR LIVET BLOMMADE SOM BÄST ÖNSKADE JAG BARA ATT FÅ DÖ
Martha Larsson föddes i Colombia där hon bodde tills hon var 20 år. Vid 15 års ålder attackerade hennes pappa mamman med en kniv. Sen stoppade han dynamit i munnen och tog sitt liv. 17 år gammal födde Martha sitt första barn. Den gudstbild som Martha uppfostrades med var hård, rå och skrämmande. Där fanns inget utrymme för nåd.
När livet skulle blomma som bäst önskade sig Martha bara döden. 1991 blev hon ensamstående mamma med tre barn. Situationen var mycket svår. Hon så ingen framtid varken för sig själv eller sina barn. Hon tyckte att hon hade misslyckats med allt i livet trots att de inte saknade något materiellt. Hon hade allt som en människa kan önska sig, barn, utbildning, hus och bil. Men den tomhet som hon kände inombords gnagde i hennes inre och släckte livsgnistan.
Till slut kom dagen då allt var som mörkast. Hon hade inget kvar att ge sina barn och Martha bestämde sig för att begå självmord.
Men Gud hade andra planer för hennes liv. Denna dag samtalade hon med en kvinna där hon bodde i Kil strax utanför Karlstad. Kvinnan var med i Pingstkyrkan och hade deltagit i en karneval i samhället där hon haft en banderoll där det stod att Jesus är Vägen, sanningen och Livet. Kvinnan berättade nu för henne om Jesus på ett lättförståeligt sätt. Martha förstod att Jesus hade dött och uppstått för hennes skull och att man kan ha en personlig relation till Jesus.
Efter att de samtalat ett par timmar sa kvinnan:
"Martha! Om du tror att alla människor på jorden har vänt dig ryggen, då ska du veta att det finns en kvar som älskar dig och har gett sitt liv för dig. Hans namn är Jesus."
Efter det åkte Martha hem och böjde sina knän. Med ett skrik ropade hon ut:
"Gud finns du verkligen?" Plötsligt fanns Jesus där för henne. Martha förstod att Gud brydde sig om hennes problem.
Idag lever Martha ett rikt och lyckligt liv tillsammans med sin man Tord och deras barn. De arbetar för organisationen Agape Sverige som bland annat distribuerar Jesusfilmen som finns på många språk. Martha och Tord är medlemmar i Bredängs pingstförsamling. Den församlingen har upplevt en nytändning de senaste åren. Till kyrkan kommer folk från flera olika länder.
Denna helg har Martha och Tord tillsammans med ett team besökt Filipstad och Hällefors. Det har varit mycket folk på mötena och teamet fick också chans att prata med en hel del människor på Lilltorget i Filipstad under lördagen.
Intressant helg
Martha Larsson berättar i Pingstkyrkan i lördags kväll hur hon kom till tro på Jesus
I morgon ska jag skriva mer utförligt och berätta om Martha som 1991 hade planerat att ta sitt liv. Vattenglaset var fyllt och tabletterna låg på bordet. I sin nöd ropade hon efter Gud om han möjligen skulle finnas. Nu reser Martha runt i Sverige och berättar om sin tro och om det nya liv som Gud gett henne.
Martha jobbar för organisationen Agape Sverige som har som målsättning att visa Sverige hur mycket Gud älskar människorna.
Idag var vi ute på stan och sjöng, pratade med folk och bjöd på kaffe. Verkligt intressanta samtal. Folk i Filipstad är verkligen öppna för att tala om andliga saker och vi fick be till Gud för flera människor som alla längtade efter mening i tillvaron. Här nedan är Bullgerillan på väg mot Lilltorget. Vi passerar precis vår second handbutik, Erikshjälpen.
Här står vi på Lilltorget och sjunger. Det var en hel del som satte sig på parkbänkarna och andra stod på lite längre avstånd och lyssnade.
Insamling till de döva iranska bröderna
Det blir enormt många ringar på vattnet. Flera har skrivit och påpekat att det kanske var en för hög målsättning att få in 3000 namn innan listorna skall skickas till mig. Ni som läser detta inlägg och får listor med 50, 100 eller fler namn gör väl i att skicka dem till mig. Jag försöker sammanställa och skickar allt till Migrationsdomstolen.
Hela tiden sprider vi upplysningar om detta ärende och det skapar en stark opinion. Många kommer med förslag på hur man kan agera vidare. Tidningar kommer även att göra intervjuer och detta kommer att öka engagemanget för bröderna.
Vi vädjar också om pengar till brödernas uppehälle när nu Migrationsverket sänker deras bidrag. Vi är också tacksamma för ett bidrag till det opinionsbildande arbetet. Pengar kan sättas in på församlingen Kristen Gemenskaps konto 5489-1536. Tack för din gåva, liten som stor.
Här står Daniel i kassan på Erikshjälpen Second Hand tillsammans med Cong Thanh från Vietnam. Daniel sköter kassan, men måste ha någon bredvid sig som kan prata och fråga om till exempel kunderna vill ha en kasse och så vidare. Vi är så tacksamma för de invandrare som hjälper till i butiken.
Sänd ditt bröd över vattnet.... Predikaren 11:1
Här ser vi Etienne utanför Betel i Hällefors
Christopher, som har uppehållstillstånd i Sverige och som tillhör vår församling sa, att detta var den bästa dag som han upplevt i Sverige! Innan dagen summerades berättade han att det fanns två teman för dagen. Det ena grundar sig på bibelordet i Hesekiel 22:30 där det står: "Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet." Det andra från Predikaren 11:1 där det står: "Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka."
De invandrare som var i bön denna dag för vårt land kommer alla från länder till vilka Sverige sände missionärer för 100 år sedan. Som liten grabb minns jag hur vi i söndagsskolan samlade in pengar till missionsarbetet i Kivu, Bujumbura och Kigali. I församlingen offrades det varje månad till länder i Afrika. Nu har "brödet" kommit tillbaka från Rwanda, Burundi, Kongo Kinshasa, Nigeria, Eritrea och Elfenbenskusten. Nu sitter jag omgiven av högt studerade pastorer, eldiga och tända evangelister och brinnande afrikanska och sydamerikanska medlemmar. De känner ansvar för sitt nya hemland dit de tvingats fly.
Ute på stan gick ryktet om bönedagen i kyrkan. En muslimsk man träffade en nyanländ flykting på stan. Han frågade: "Är du muslim?" "Nej, jag är kristen." "Varför är du då inte i kyrkan på bönedagen?" Så visade den muslimske mannen vägen till kyrkan för honom och fler och fler kom för att delta i den hängivna och ivriga bönen.
Under dagen fick vi be med en kvinna som dagen innan var på sin första gudstjänst i församlingen.
Det sker ingenting utan bön och jag är så tacksam för våra flyktingar som ger så mycket tid till bön och gemenskap för att hjälpa och stötta varandra. Det är nöden och de svårigheter som de upplevt och upplever som fört dem tillsammans.
Glada barnbarn!
Migrationsverket försöker svälta ut de iranska bröderna
Migrationsverket meddelar i ett brev att de beslutat sätta ner de döva iranska brödernas dagbidrag från och med den 11 maj eftersom de "vägrat medverka till åtgärd som är nödvändig för att deras beslut om avvisning skall kunna verkställas".
Samme handläggare som skriver detta brev försäkrade för några månader sedan att han inte tänkte agera något mer i deras ärende eftersom han undersökt i alla instanser så högt upp det går och funnit att bröderna inte kan utvisas! Det är tydligt att han nu fått andra direktiv och tvingats sätta åt dem hårt.
Vad är det då som de nekat att samarbeta kring? Jo, att skriva under sin egen dödsdom! Migrationsverket begärde förut att bröderna skulle gå till en fotograf för att ta kort för passhandlingar. Samtidigt skulle de underteckna ett avtal att de skulle samarbeta kring avvisningen. När vi överklagade ärendet till Förvaltningsprocessenheten vid Migrationsverket och när sedan deras ärende överlämnades till Migrationsdomstolen trodde vi att allt var lugnt eftersom de hade rätt att överklaga och få sin sak prövad i dessa instanser. Jag har svårt att förstå den hårdhet som Migrationsverket tar till under pågående process.
Det strömmar in brev, vädjanden och namnlistor. Många hör av sig för att fråga vad de kan göra för att hjälpa bröderna. Jag vädjar om ett bidrag till brödernas uppehälle samt pengar till ett busskort så att Daniel kan fortsätta åka till Karlstad och träna och spela vattenpoolo. Han behöver komma ut och inte bara sitta inne och grubbla. Busskortet kostar cirka 800 kronor/månad. Ni kan sätta in ert bidrag till församlingen Kristen Gemenskaps bankgiro: 5489-1536. Ange att det gäller social verksamhet.
Tack på förhand för din gåva, liten som stor. Om det kommer in mer pengar än vad bröderna behöver använder vi det till det omfattande sociala arbete som församlingen bedriver. Vi är ofta ute med Bullgerillan på stan. Bullgerillan är ett team som går runt med två kundvagnar lastade med bullar, saft och kaffe. Vi brukar nattvandra vid stökiga helger. Vi ger även pengar till vård bland missbrukare och vi sänder pengar till Bolivia, Pakistan, Sri Lanka, Lettland, Moldova och Indien. Även svenskar i Hällefors och Filipstad som hamnat på livets skuggsida kan få viss nödhjälp.
Denna vecka väntar intervjuer i olika tidningar om de iranska bröderna. Jag kommer även att skriva här på bloggen om vad som händer. Tack för ett massivt stöd. Opinionen tilltar i styrka för varje dag som går.
Kampen för de iranska bröderna
Här i Värmland är dessa bröders situation känd genom inslag i TV, radio och tidningar. Jag har som juridiskt ombud skrivit flera inlagor. För några dagar sedan fick jag hjälp av en kvinna att göra en protestlista på Internet. Har aldrig gjort det förut. Nu strömmar det in namn varje dag. Ett 50-tal mail kommer varje dag. Några har samlat tio namn och andra skickar 50 namn. Några väntar till dess att de samlat 1000 namn och sen skickar de dessa listor till mig. Naturligtvis finns tunga juridiska argument och sakliga inlagor, men detta är ETT sätt att påverka. Någon har retat sig på formuleringen i slutet av protestbrevet där det talas om kostymnissar. Vi skall tala med respekt om våra handläggare på Migrationsverket. Jag såg detta som ett humoristiskt uttryck och som en reaktion på den frustration som vi möter ibalnd då vi försöker ha en dialog med tjänstemännen. Kvinnan som skrev protestbrevet menade inget illa. En av dessa handläggare har idag nekat Daniel busskort. Daniel har varit så glad att han kunnat åka till Karlstad och delta i vattenpoolo på elitnivå. Som handikappad kommer man inte ut så ofta. Eftersom han har ett avvisningsbeslut har handläggaren handlat enligt regelboken, men var det ett mänskligt beslut? Jag har idag formellt överklagat deras avvisningsbeslut till Migrationsöverdomstolen, Kammarrätten i Stockholm. Det är min fulla övertygelse att detta principiellt viktiga ärende kommer att få ett positivt slut. Bröderna skall inte skickas till avrättning i Iran. De skall stanna i Sverige! Riksdagsledamoten Annelie Enocksson har i riksdagen motionerat om detta. Hon och många andra följer detta ärende med spänning. Jag fick idag också brev från Gustav Fridolin som jobbar på TV4:s Kalla Fakta och som tidigare var riksdagsledamot med starkt engagemang för flyktingar. Han ger bröderna sitt fulla stöd och är bestört över den behandling deras ärende fått i olika instanser. Han skriver: Det låter helt fruktansvärt hur man behandlar konvertiter. Tragiskt att människor igen hamnar i detta ingenmansland som man försökte lösa upp innan!Jag ska försöka hålla er informerade om allt som händer i detta ärende. På bilden ser ni när Sassan döptes i Betel. Bakom honom sitter hans bror Daniel som då redan var döpt i Filadelfia Stockholms Dövkyrka.
Från söndagens gudstjänst. Ewa Gustafsson
Nedan ser ni ett kort från avskedsfesten för Richard med familj.
Fullsatt på Margits café
Stoppa avvisningen!
Snälla hjälp oss - skriv under protestlistan!
Utvisade döva pojkar riskerar dödsdom i Iran (eller att leva i ett Ingenmansland i Sverige) på grund av deras tro och handikapp!
Avvisa inte de två iranska bröderna Akbar (Daniel) och Mahmoud (Sassan) Farkondeh
De riskerar dödsstraff i Iran eftersom de konverterat till kristendomen.
De har också förföljts för sin kamp för de dövas rättigheter i Iran.
Låt dessa två döva iranska bröderna som varit snart fem år i Sverige få stanna i Sverige. Då är det en fruktansvärd situation om de skall leva i Ingenmansland i flera år. Flera år utan att ha möjlighet att studera eller arbeta. Det är psykisk terror. Migrationsdomstolen menar att de kan klara sig i Iran om de håller tyst (!) om sin tro och sina värderingar.
Nu begär vi att Migrationsöverdomstolen beviljar dem prövningstillstånd och undanröjer tidigare beslut och låter dem få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
De har fått stark anknytning genom en mängd vänner och arbetskamrater inom De Dövas Förbund, Kristen Gemenskap och Erikshjälpen Second Hand. Daniel är aktiv på elitnivå inom vattenpolo och har där också fått många nya vänner.
Daniel har fått en flickvän. Det är en relation som tog sin början för nio månader sedan. Detta gör att Daniels anknytning till Sverige blivit starkare.
Nyligen fick Mahmod ett kraftigt ryggskott och vårdades några dygn på Centralsjukhuset i Karlstad. Han har varit mycket spänd och orolig en längre tid. Äter tabletter för magkatarr.
De är duktiga och intelligenta och det är min absoluta uppfattning att de trots sitt handikapp skall kunna arbeta och göra rätt för sig i Sverige.
Hjärtliga hälsningar
Filipstad den 21 april 2007
Bengt Sjöberg
[email protected]
Från påskdagens gudstjänst
Påskdagens budskap-Jesus lever!
Det blev en underbar gudstjänst med lovsång som leddes av Bengt Stolpe, nattvard och förbön. Min son Joel predikade om hur Jesus uppväckte Lasarus från döden trots att han legat i graven i fyra dygn. Jesus har besegrat döden. Vilket hopp och vilken tröst mitt i allt elände på jorden.
När kvinnorna kom för att smörja Jesu kropp upptäckte de att den stora stenen som legat för ingången var borta. De som oroat sig så mycket för hur de skulle kunna få bort den. Eva Foogde läste just om dessa kvinnor i början. Eva uppmanade oss att tro att det som hindrar, oroar och tynger oss kan Gud flytta undan. Vi kan förvänta oss hjälp och även Joel predikade om att vi skall vara öppna för Guds möjligheter och förvänta oss mirakler från Gud. Joel läste också från Efesierbrevet om att den kraft som verkade i Jesus när han uppstod också finns och är verksam i oss. Tänk om vi verkligen skulle inse vilken kraft Gud ger oss genom sin helige Ande. Gud vill att vi skall vara frimodiga och använda de gåvor som Gud gett till varje troende för att vi skall kunna vara andra människor till hjälp. Vid förbönen var det flera som fick hjälp i bönen.
Efter gudstjänsten hade vi fika och gemenskap, något som alltid förekommer på våra möten.
Ännu en bild från Dalarna
Naturen ger vila och avkoppling
Eftersom jag har ständig värk i min rygg sedan många år måste jag varje dag söka vila, avslappning och stillhet i naturen för att orka med. I naturen kommer jag nära Gud och får ny kraft.
Här är ett par bilder från Dalarna dit vi åker regelbundet för att vila.
