Bengt Sjöberg

Det är tidig morgon på nyårsafton. Ska nog gå och lägga mig en stund igen, men det är skönt att sitta och dricka kaffe och invänta solens uppgång. Ikväll har vi fest i Betel. Vi har två minibussar som vi skall skjutsa invandrare med. Innan dess ska vi sjunga i Svenska Kyrkan klockan 17. Jag har mycket ont i mina leder idag så jag undrar om jag kan spela gitarr som jag tänkt. Sen jag drog ur en varfylld tand har jag haft mycket ont i lederna, men det skall bli bra!
2008 är ännu ett helt oskrivet blad. Åren går såå fort. Jag kommer ihåg när Maud och jag var i Dala-Järna och inväntade år 2000. Nu har det gått åtta år och det känns så kort.
Ikväll ska jag presentera en vision för församlingen Kristen Gemenskap. Jag hoppas visonen skall bli alla medlemmars vision och att det skall hända många positiva saker detta nya år. Vi ska försöka nå ut till nya människor genom att satsa på att ge ut en tidning. Vi hoppas på ett utökat samarbete mellan kyrkorna i vår region.
Vi ser hur kristen tro attackeras mer och mer och vi behöver därför samarbeta mer för att bli mer effektiva att nå ut med budskapet om Jesus Kristus. Det finns så många fördomar om kristen tro. Ändå är det det som den kristna tron innebär som många människor längtar efter. Att få leva i frid, ha goda relationer med släkt och vänner, leva i nuets glädje utan bitterhet och grämelse. Leva ett liv i frihet och glädje och tacksamhet till livet och Guds underbara skapelse.
Jag tror att vi kommer att få uppleva en kristen förnyelse 2008.
Jag hoppas att 2008 skall bli året då de döva iranska bröderna Sassan och Daniel får uppehållstillstånd och då mina asylsökande vänner från Irak, Nigeria, Eritrea, Kosovo , Azerbajdzjan, Vietnam, Makedonien och Libanon skall få stanna i Sverige. Några av dem har varit på flykt i mellan 6-16 år!
Jag hoppas få komma ut med min bok till kyrkor och föreningar i Sverige. Jag ska medverka vid några seminarier och högskolor och tala över ämnet ATT SE FRÄMLINGEN MITT IBLAND OSS.
Jag önskar min familj, barn och barnbarn, vänner och släktingar ett riktigt gott nytt år.

Listan med anteckningar på sånt som måste göras innan julen var nästan tom. Frugan och jag åkte och handlade. Nu skulle vi bara ägna oss åt hemmet och familjen. Den ihärdiga huvudvärken ville dock inte släppa trots Alvedon forte och en starkare tablett. Det verkade som om värken kom från en tand också. Hade jag slarvat med mellanrumsborstarna nu igen? Jag filade och filade, men där fanns inga matrester. Värken tilltog och det började dunka i tanden trots ytterligare värktabletter.
Nu ringde de från Erikshjälpen. En av våra asylsökande hade fått mycket ont i ryggen. Värken hade kommit smygande och nu låg han på en soffa utan att kunna ta sig någon annan stans. Där hade han legat nu i ett dygn!På vårdcentralen hade man sagt att personalen på Erikshjälpen skulle åka till apoteket och köpa värktabletter. Eftersom det rörde sig om en asylsökande skulle han bara ta tabletter och röra på sig så skulle det gå över. När jag fick höra detta blev jag minst sagt upprörd. Jag glömde min egen värk för en stund och åkte ner till butiken och försökte hjälpa M upp från soffan. Van av min egen ryggvärk visste jag hur svårt han hade att få på sig sina skor och knyta skosnörena. Jag gick ner på knäna och satte på M hans skor. Fick in honom i bilen och vi åkte upp till vårdcentralen. Där överlämnade jag ett brev och sa att jag absolut måste hem. I brevet skrev jag att jag ansåg det anmärkningsvärt att en sjuksköterska kunde avgöra om en hjälpsökande med svår värk i ryggen bara har ett ryggskott och per telefon kan avgöra att det inte rör sig om en tumör, diskprolaps eller njurfel.
Någon timme senare fick jag sms från M och han berättade att han fått tid hos läkaren. I skrivande stund vet jag inte vilken diagnos han fick, men jag är glad att de inte bara skickade iväg honom. Tack, vårdcentralen! Jag VET att ni har mycket att göra.
Tillbaka hem igen med olidlig dunkande värk. Nu hade alla tandkliniker stängt, men vid sjutiden på kvällen fick jag hjälp att dra ut tanden hos en tandläkare som fick rycka ut som en räddande ängel. Tandläkaren fick slita och dra, borra och dela den stora tuggtanden och borra i ben och lirka och dra i hela två timmar! TACK, TACK SNÄLLA ÄNGEL! Änglar, visst finns de! Åter hemma stoppade jag den ena tussen efter den andra i det stora hålet för att stoppa blodflödet. Idag på morgonen har det stannat av och jag kunde försiktigt få i mig två koppar kaffe och en ostmacka som jag skurit i femton små, små bitar. Jag har ju privat tandsköterska dygnet runt i hemmet (min fru är tandsköterska!) så jag ska nog klara mig. Men vi karlar har ju alltid så hemskt ont. Maud säger att det brukar göra ont i flera dagar efter ett så stort ingrepp, så det verkar som om hon tycker liiite synd om  mig i alla fall.
God jul på er alla och se upp med knäcken. Den kan förorsaka tandvärk. Jag vet-av egen erfarenhet.

Den kristna tidningen HEMMETS VÄN har bett några personer förmedla några tankar inför det nya året inom det område som de är verksamma i. Det jag skriver handlar alltså om kristna församlingar och nysvenskarna.
I min vision ser jag:

Smirnov, Abdullah och Svensson behöver alla få möta Jesus i den kommande väckelsen.

Sveriges kristna inser vilken resurs våra kristna invandrare är. Kyrkorna avspeglar vårt samhälle.

Vi är en resurs i det viktiga integrationsarbetet. Syftet är inte likriktning. Olika kulturer berikar oss.

Kristna går i bräschen för en mer human och rättssäker asylprocess. Värdigt asylmottagande med respekt för människan och barnkonventionen.

Vi skapar mötesplatser mellan olika folkgrupper och förebygger konflikter och våld i samhället. Fler blir stödpersoner och guider för våra nysvenskar.

Vi tar vårt ansvar för att evangelisera bland våra invandrare. Jag ser med iver fram emot Jesusmanifestationen i Stockholm då araber, afrikaner, sydamerikaner, asiater och svenskar marscherar för Jesus. Ofta finns en ny pionjäranda i församlingar som befruktats av invandrare som gått genom luttringens eld tillsammans med Jesus. Människor som offrat allt och som nu kvalificerats för uppdraget att hålla upp Jesus och Guds ord för ett avkristnat och avståndstagande folk.

Jag tror på väckelse 2008!

VI KRÄVER ATT AHAD ALIZADA SKALL FÅ STANNA I SVERIGE!

Många av oss som deltog i BOKKVÄLLEN på Folkets Hus ikväll vädjar med all kraft att Ahad Alizada född 860321 skall beviljas uppehållstillstånd i Sverige och att utvisningen av de afghaner som varit här länge stoppas och att de också får stanna i Sverige.

Migrationsverket har vid bedömningen av den tillfälliga asyllagen beslutat att "det inte rimligen kan krävas att du skall kunna klargöra din identitet". För att få PUT brukar Migrationsverket fordra handlingar som styrker identiteten. För Ahads del har detta varit svårt eftersom han inte vet något om sin familj och inte heller kan ta kontakt med dem om de skulle vara i livet. Det område där han bott står under klanledarens vakande inflytande och klanledaren är dessutom allierad med talibanerna. Ahads far har dödats av dem och därför är Ahads liv också i fara. Det är omöjligt för Ahad att återvända till Afghanistan och till området kring hans födelseort, Ghazni. Ahad kommer med all sannolikhet att möta samma öde som sin far som blev dödad av dem. I Afghanistan fungerar det inte heller som i Sverige att man kan flytta och bosätta sig var man vill i landet. Varje område står under kontroll av klanen och för att få tillstånd att bygga en bostad krävs det att man betalar. Ahad har inga sådana möjligheter och skulle inte accepteras av andra klaner i andra delar av Afghanistan.

Jag hävdar med bestämdhet att det strider mot humaniteten att avvisa Ahad. Det var därför han fick TUT och nu har den 16-årige pojke som kom till Sverige vuxit upp här och fått stark anknytning. Det skulle definitivt skada hans psykosociala utveckling om han måste avvisas till Afghanistan.

Ahad saknar id-handlingar vilket gör att det kan antas att det kommer att ta lång tid att upprätta resehandlingar för honom. Det kan ta år. Då har han fått ytterligare anknytning och hela hans livssituation är i fara. Jag yrkar därför att Ahad Alizada beviljas permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande humanitära skäl.

Det handlar om en framåt ung man som är intelligent och målinriktad och som behärskar det svenska språket mycket bra. Han kommer att göra rätt för sig. Han är ordentlig och skötsam och kommer inte att vara samhället till last. På Molkoms Folkhögskola är han känd som en av de drivande och en ledargestalt. Jag är övertygad om att Sverige behöver denne unge man. Det är också vår skyldighet att ge honom skydd i vårt land.

Sverige ropar idag efter arbetskraft och vi öppnar nya dörrar för arbetskraftsinvandring. Då finner jag det ologiskt att Sverige skall skicka tillbaka människor som bott här länge, som lärt sig svenska språket, som anpassat sig bra, som känner till svenska förhållanden och fått ett brett kontaktnät och som redan befinner sig i landet. Personer som har möjlighet att börja arbeta så fort som de får arbetstillstånd och uppehållstillstånd.

Situationen i Afghanistan har under den senaste tiden förvärrats. Enligt Svenska Afghanistankommittén, SAK, har fler än 5000 personer dödats i flygbombningar, bombattentat och markstrider under de första nio månaderna i år. Det är lika många som förra året.

Utanför Kabul lever återvändande afghaner i ruinstäder. Ju fler flyktingar som tvingas tillbaka desto svårare blir det för den afghanska regeringen att ge dem säkerhet. Befolkningstillväxten i Kabul är så enorm att myndigheterna tappat greppet om utvecklingen.

Den afghanska regeringen har inte kontroll över stora delar av landet och kan därför inte garantera medborgarnas säkerhet. Enligt UNHCR ska varje återvändande ske under säkra förhållanden. Inget land bör utvisa någon med tvång till områden som inte anses säkra och där den utvisade varken har familj eller klantillhörighet.

Svenska Afghanistankommittén har fått kännedom om en ung man som skickats tillbaka via England för ca 4 månader sedan. De känner även till en familj mamma, pappa och två barn plus tre barn som är i Iran. Familjen var mycket bekymrade över de tre barnen som är i Iran. Därför beslutade pappan för en månad sedan att han skulle åka till Kabul. Frun och de andra två barnen är kvar i Kabul. Pappan har inte lyckats få visum för att åka till Iran och är därför kvar i Kabul. Nu kan han inte gå ut eftersom han jagas av okända män. För några dagar sedan blev han jagad av några män i bil. De fick tag i honom och knivskar honom i magen. Han vårdades på sjukhus men är nu hemma. Han mår dåligt och har vissa svårigheter att tala i telefon pga. skadan. Även den andra mannen har blivit jagad och gömmer sig därför i en by i närheten av Kabul.
Båda dessa personer säger att Kabul är mycket farligt för återvändare.

SAK:s personal eller annan svensk personal planerar att träffa dem i Kabul för att verifiera deras förhållande. De skall även försöka få verifiering av knivskärningen från sjukhuset.
Jag anser att det är av yttersta vikt att det kommer till Migrationsverkets kännedom om vad som händer med dem som sänds tillbaka.

I detta uttalande instämmer vi.
Filipstad den 6 december 2007

Bengt Sjöberg

Brevet är undertecknat av många av deltagarna i BOKKVÄLLEN PÅ FOLKETS HUS