Börja om från 0
Irakierna får startbidrag för att kunna börja ett nytt liv om de nu kan klara sig från bomber och attacker.
Hur går det för dem som bott i t.ex Kosovo, men som ska utvisas till Serbien?
Vad händer den dag som flyget landar i Belgrad?
Pappa, mamma och fyra barn lämnar flygplatsen, men vad händer sen? De har inga pengar. Deras hus har brunnit upp i Kosovo och allt vad de äger är skövlat, förstört och stulet.
Finns det något skyddsnät i Serbien? Möter socialnämnden upp med erbjudande om lägenhet och matpengar? Hur är chanserna att få jobb när det enligt uppgift är en arbetslöshet på upp mot 70 %?
Är det någon som vet?
Jag ska på nytt ringa till serbiska ambassaden i morgon. Han som jag pratade med idag ville att jag skulle prata med en man som var öedig idag. På Migrationsverket vet man inte vad som händer.
Andrea Sjöberg hälsar på
I lördags kom ett av våra barnbarn och hälsade på. Det är Andrea som tycker så mycket om att leka med dockhuset och alla möbler som vi köpte på Erikshjälpen Second Hand i Filipstad.
I veckan har vi sportlovsaktiviteter i Pingstkyrkan. Fler och fler barn kommer för varje dag. Här nedan ser ni några barn som gör figurer i marsipan.
Ytterligare en burundier död i Sverige
Igår fick jag lite mer information om den burundiska kvinna som dog i helgen. Hon var inskriven på Migrationsverkets förläggning i Karlskoga. Jag har ännu inte fått underlag för att kunna göra en anmälan till Sjukvårdens Hälso och Ansvarsnämnd, men jag har blivit lovad information.
Igår fick jag dessutom veta att en man från Burundi sökt läkarvård på ett sjukhus i södra Sverige. Han blev nekad hjälp eftersom att hans medicin skulle kosta för mycket. Samma dag dog han.
Min fråga är: Hur mycket är ett människoliv värt?
I morgon ska jag berätta en berättelse från bibeln för barn som är på sportlovsaktiviteter i kyrkan. Mitt ämne är när den gode herden lämnar sina 99 får för att söka upp det förlorade fåret. Där ger Jesus svar på hur viktig varje individ är. När herden hittade det bortssprungna fåret ställer han till med en fest. Herden ville att alla skulle glädja sig.
30-årig asylsökande kvinna död
-Det är bara för att du är orolig som du har ont. Gå hem och lägg dig!
När jag fått mer fakta skall jag hjälpa kvinnans vänner att skriva till Hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd. Allt för många asylsökande negligeras inom vården. Detta är allmänt omvittnat, även om det finns många ansvarsfulla och humana läkare och sjuksköterskor som tar sig an flyktingarna på ett mycket bra sätt och ger dem väl underbyggda diagnoser. Lysande undantag i en annars rätt så mörk bild.
Värdelös?
En sten under skon hade fastnat på den romske unge mannens ena sko. Han var på väg in på Erikshjälpens café. Han stannade upp och tog bort den lilla stenen. Vi satte oss vid ett av borden. Min romske unge vän la stenen på bordet bredvid kaffekoppen. Sen sprätte han iväg stenen och den for iväg på golvet.
-Inte mer än den där stenen är vi romer värda i Serbien/Kosovo.
Han har varit i Sverige i snart sju år och nu väntar han på sitt sista? beslut från Migrationsverket. Avslagsbesluten har duggat tätt och det ser nog rätt så mörkt ut för min vän trots spänningarna i Serbien och Kosovo med anledning av Kosovos självständighet.
Min vän sköter sin sjuka mor om dagarna. Han har gjort så i många år och är den av sönerna som inte gift sig. Hade han gift sig och fått barn som sina vänner och syskon hade han säkert haft uppehållstillstånd i Sverige nu.
Nu går han omkring med självmordstankar. När han går ute i trafiken är hans hjärna som förlamad. Vårens varma strålar och vårvindarna har inte väckt några lustfyllda tankar hos honom. Allt ser mörkt och hopplöst ut om det inte vore för hans kristna tro. Jag tror på Jesus. Han är med mig varje dag och jag ber till Gud om att orka hålla ut.
När vi skiljs åt hör vi någon spela sången "Soon and very soon, we are going to see the King och No more crying there, we are going to see the King"
Server utsatt för utpressning!
Vi hade behövt komma ut med information om sportlovsveckans aktiviteter och annan information.
Det hela är anmält till polisen.
Triumfartad glädje!Tomhet och trötthet!
Vi fick ett bra bemötande av de två handläggarna på Migrationsverket. En av föräldrarna fick möta många svåra anklagelser och frågor, men stod fast vid sin berättelse som han gjort gång på gång för mig.
När vi åkte hem var de alla glada, men det fanns allt för mycket av trötthet och sorg över de fyra respektive sex, sju åren i väntan som nästan knäckt speciellt mammorna. Vi i församlingen har stöttat dem gång på gång när modet falnat.
För mig själv infann sig en inre tillfredsställelse och glädje, men också trötthet och en slags tomhet.
När vi alla fått smälta de olika intrycken kanske vi på ett bättre sätt kan inse att livet lärde oss mycket på denna resa också. Förhoppningsvis kommer det att rinna till nya krafter. Det behövs för resan genom livet har bara börjat för våra nysvenskar. De kommer att behöva mycket stöd när de vandrar vidare in i jobb, ny bostad och kanske flytt till annan ort.
Bak i bussen hördes lite tyst den lilla bibelkören, TACK TACK JESUS! JAG VILL BARA TACKA, JAG VILL BARA TACKA DIG!
Tack också Migrationsverkets handläggare för att ni visade så fint handlag med barnen i familjen!
MIG och fritidsaktiviteter
Enhetschefen svarade att vuxna asylsökande själva får fixa sina fritidsaktiviteter genom att gå till en klubb och be att få vara med. Mycket lätt ordnat eller hur?
Det är ju det där med tider, schema, veta vem som är ansvarig, språket, telefonnummer o.s.v. för att inte tala om det kanske största hindret-motviljan att släppa in människor från främmande länder. Visst går det bra att bli medlem i en fotbollsklubb när man spelat fotboll på nationell nivå eller spelat för Barcelona, Milan eller Nigerias landslag. Men om du bara vill träna för att ha något att göra. Hur lätt är det?
Jag frågade enhetschefen om han inte kunde bevilja att åtminstone barnen skulle kunna få en hall att vara i på sportlovsveckan. Ja, det är en annan sak, fick jag till svar. Han skulle tala med en handläggare och sen skulle de höra av sig till mig.
Idag fick jag veta att MIGAN inte anser att de asylsökande ska få hjälp med att ordna aktiviteter. Jag frågade om detta var något nytt beslut som gäller i hela landet eller om det är nya regler. Jag kommer nämligen ihåg hur enhetschefen tidigare berättat om hur han skulle anställa någon som skulle ordna med fritidsaktiviteter. Handläggaren vet inte på vilka grunder det har blivit nej.
När jag fick reda på detta gick jag till kommunen och ordnade tider. Sen gick jag till Ferlinskolan och pratade med rektorn. Hon var bara positiv till att vi skulle vara i sporthallen. Gå bara till vaktmästaren och ordna med nycklar och kod fick jag till svar. Vaktmästaren fick jag tag i på en gång och nu har vi tider både för hela sportlovsveckan och sen återkommande tider under våren.
De 75 kronor som det kostar att hyra lokalen ska vi samla in. Flera av de asylsökande ger tio procent av det bidrag som de får till församlingen Kristen Gemenskaps arbete. Jag blir rörd till tårar nästan när jag tänker på vilket engagemang de visar. De får 2 200 kronor och ger mellan 200-250 kronor per månad.
Nu ska vi med glatt mod köra igång sportlovsaktiviteterna och vi har fått flera nya ledare bland annat en ung man från Irak som varit idrottsledare i sin kyrka i Bagdad. Han har ett speciellt koncept när han lär ut teknik, regler och strategi för medlemmarna i laget. Många av principerna om samarbete, laganda och osjälviskt tjänande hämtar han från bibeln.
Migrationsverkets tvivelaktiga agerande
Jag kollade om han fått sitt sista avslag från MIGAN, men nej.Han hade bara fått nej i första instans.
Varför skulle han då inte få fortsätta i skolan? Det kan ju ta minst ett år tills han får sitt slutgiltiga besked.Jag sa till min vän att fortsätta att gå i skolan som vanligt. Sen skrev jag en inlaga till handläggaren om att min vän skulle få busskort eftersom han har flera mil in till skolan.
Redan idag när vi träffades fick jag ett glatt tillrop och ett stort tack. Handläggaren hade ändrat sig på båda punkterna.
Nu kan man undra varför handläggaren gjorde så här. Är det någon ny lag på gång? Är det ny praxis? Varför har man inte hört något om det?
Nej, det var nog bara ett försök att få den asylsökande att ge upp sina ansträngningar att få asyl i Sverige eller har handläggaren drabbats av en plötslig spariver?
Men alla dem som inte har någon svensk vän som kan överklaga, ska de inte få någon rättssäker behandling? Ska deras rättigheter tryckas ner? Ska de drabbas av godtyckliga sparkrav? Om min vän skulle få asyl, då behöver han ju snabbt kunna svenska för att snabbt komma in i samhället och få jobb. Är det inte bra att han vill lära sig svenska? Är det bättre att han ligger hemma och röker, spelar kort, super och slåss med sina rumskompisar?
Jag blir inte riktigt klok på MIGANS agerande.Det verkar inte stämma överens med regeringens iver att invandrarna snabbt skall klara SFI och snabbt klara sin egen försörjning i samhället.
Förberedelse för sportlovsaktiviteter i Pingstkyrkan
Nu väntar vi en massa barn på måndag klockan 10-14 och sen hela veckan. Vi hoppas att det blir fint väder för vi har även tänkt ut en hel del utomhusaktiviteter. Sen väntar jag varje dag att Migrationsverket skall höra av sig angående lokaler för asylbarnen där de kan spela innebandy eller sparka fotboll. Kommunen har reserverat tider i sporthallen, men Migrationsverket har haft svårt att hitta någon ledare. Vi har meddelat MIGAN att Kristen Gemenskap har ledare, men ingen hör av sig från MIGAN. Det hjälpte inte ens att ringa till enhetschefen. Han sa att en handläggare var på kurs, men att hon skulle höra av sig till mig vilket ännu inte har hänt.
I morn ska jag gå ner till MIGAN för att försöka träffa någon som kan ge klartecken.
Heather har lovat stanna kvar i kyrkan till klockan 16 ifall något barns pappa och mamma kanske inte är hemma och barnet känner sig ensamt. Då kan de stanna kvar och läsa i myshörnan eller spela spel och måla och rita kanske.
Jag blir jätterörd när jag tänker på att flera av våra asylsökande flyktingar har lämnat flera hundra kronor var till det som vi ska handla till sportlovsveckan. De får ut cirka 2200 kronor och skänker 2-250 kronor till församlingen. Beundransvärt och efterföljansvärt! Jag är djupt gripen.
AKIANE-13-årig flicka som förbluffar med sin konst och poesi
Hon är drygt tretton år gammal men har redan förundrat miljontals människor med sina tavlor och sin lyrik. Hon målar fyra timmar om dagen, talar fyra språk, skriver dikter och komponerar musik. Hennes mål i livet är att få visa på Guds kärlek och att få hjälpa andra människor, speciellt fattiga barn. Hennes namn är Akiane och betyder ocean på ryska. Hon är av lettisk härkomst men föddes i USA. Hennes mamma var ateist och pappan var katolik, men gick aldrig i kyrkan. Man pratade aldrig om Gud i hemmet, men en dag när Akiane bara var fyra år gammal kom hon till sin mamma och berättade att hon "träffat Gud". Det chockerade mamman eftersom hon inte kunde förstå vart hon lärt sig ordet "Gud". Akiane hade haft en vision av himlen och sett Jesus. Hon beskrev himlen i detalj och vad Gud sagt till henne. Akiane fortsatte att ha visioner som hon berättade för sin familj. Det ledde så småningom till att hela familjen tog emot Jesus i sina liv. Akiane berättade att "Gud lär mig att måla" och började rita redan som fyraåring. Vid sex års ålder började hon måla. Inspirationen till målningarna kommer från hennes drömmar och visioner. Akiane vill förmedla hopp genom sina tavlor. Målet för varje tavla är att den ska inspirera betraktaren och samtidigt vara en gåva till Gud. - Jag vill att min konst ska dra människors uppmärksamhet mot Gud. Och jag vill att min lyrik ska göra att deras uppmärksamhet blir kvar där, säger Akiane. Fem eller sex dagar i veckan går Akiane upp vid fyratiden på morgonen och målar i sin ensamhet när det är alldeles tyst, vilket det inte är några timmar senare när hennes tre bröder vaknat. Hon målar ungefär 4-5 timmar om dagen. Dessutom går hon i skolan. Det varierar hur lång tid varje målning tar. Hennes första målning gick snabbast och tog femton timmar. Andra målningar har tagit upp till 300 timmar. På ett år hinner Akiane göra 8-20 målningar. På frågan om hon är stolt över sina målningar säger hon: - Om Gud är stolt så är jag stolt. Men hur vet hon om Gud är stolt? - Hur vet man om någon älskar en? Man bara vet det, svarar hon. En del som ser tavlorna som Akiane målat är skeptiska till att hon verkligen gjort dem själv. Därför har familjen filmat när Akiane målar en tavla från början till slut. Även stora TV-bolag som gjort reportage om "underbarnet" Akiane har filmat i timmar när hon målat. Hon tycker det är mest inspirerande att sitta i sin ensamhet och måla men förstår samtidigt att de vill filma. En av Akianes mest kända målningar är Fridsfursten. Under en längre tid ville hon göra en målning av Jesus och hade en bild av honom i sitt inre - så som hon sett honom i visionerna. Under två års tid letade Akiane efter den rätte personen som kunde sitta modell. För hon behövde ha en modell. I affärer, på resande fot, i kyrkan - överallt betraktade hon människors ansikten - utan att hitta någon som passade. Så en dag bad hon hela sin familj att be att hon skulle hitta en modell. Nu måste det ske. Vi måste be hela dagen. Kan vi inte be att han helt enkelt kommer in genom dörren! uppmanade hon sin familj. Men ingen speciell person passerade genom dörren den dagen. Dagen därpå kom däremot en lång, muskulös snickare in genom dörren. Det var en fin och ödmjuk man. En gemensam bekant hade tagit med honom dit i hopp om att han skulle passa som modell. Han var modellen som Akiane sökt efter i två år! Snickaren gick med på att vara modell, men en vecka senare ringde han och meddelade att han inte var värdig att representera sin mästare. Familjen bad för honom och några dagar senare ringde han igen och sa att han kunde ställa upp, men att han måste raka av sig skägget om tre dagar. Akiane studerade hans ansikte noggrant och tog kort på honom. Efter dussintals skisser började Akiane måla. Det tog henne 40 timmar att måla tavlan Fridsfursten och under tiden tappade hon fyra tänder, minns hon. Rapporter har kommit från många delar av världen, från människor som sett Jesus i visioner eller drömmar, att det var så han såg ut. Trots att hon i mångas ögon är ett "underbarn" och har varit med om visioner som få är hon ändå en ganska vanlig glad tjej, som tycker om att spela piano, spela schack, läsa och hjälpa andra människor. Akiane har kommit ut med en fascinerande bok som innehåller berättelsen om hennes liv, många färgbilder av hennes vackra målningar och även lyrik som hon skrivit. Text: Joel Sjöberg För mer information besök: www.akianeart.com http://www.gospelmedia.se/
De döva iranska bröderna-en delseger
I vilket fall betraktar vi detta som en delseger, men vi kommer att gå vidare med den inlaga som jag jobbar med till Justitiekanslern, JK.
Ni som stödjer bröderna med pengar ber jag att ni om möjligt skall fortsätta er kärleksgärning. Bröderna behöver köpa kläder och skor och de pengar som de fått är endast cirka 1000:-/månad mot de 2 200 som de egentligen skulle ha fått. Vi behöver pengar för hyran av deras lägenhet. Något hyresbidrag ger INTE Migrationsverket.
Kampen fortsätter!
I dagarna träffas ett nätverk i Göteborg för att samtala om en eventuell ny praxis när det gäller konvertiter.
Hämnd, "heder", hat eller förlåtelse och frihet?
En kille var mycket avvaktande att sitta ner i kyrkan. Jag förklarade att han var mycket välkommen trots att han är muslim och att vi alla skulle respektera honom. Han satt sig ner bland de andra ungdomarna och snart var vi inne i en ivrig diskussion om krav, förväntningar, förlåtelse eller hämnd. Flera av ungdomarna kommer från länder där hatet skördat många människoliv. Länder där krig och massakrer aldrig tycks ta slut.
En av killarna sa att det är bara att sticka kniven i den som hatar honom. Jag frågade vad som skulle hända om han gjorde så. Han svarade att då skulle någon naturligtvis hämnas genom att göra det samma på någon i hans familj.
Jag berättade om familjen som jag känner i Albanien som inte vågat sig utanför huset på mer än ett år. På grund av en släktfejd står det hela tiden människor utanför deras hus som vill hämnas. Människor som är beredda att döda. Vilket fruktansvärt liv! Vilken ångest och oro! Så tragiskt!
-Om du gifter dig och får barn, skulle du då utsätta dig för faran att någon en dag kommer och dödar ditt barn som hämnd?
-Nej, svarade han eftertänksamt.
Vi pratade om att gå och bära på hat, bitterhet, oförsonlighet och annat skräp. Jag hade med mig en tung ryggsäck med stenar där jag skrivit orden hat, skuld o.s.v. Alla fick plocka upp en sten och läsa orden som jag skrivit på stenarna. Nu började ungdomarna förstå hur jobbigt det är att gå och bära på alla sådana hemska saker.
De muslimska killarna liksom de kristna ungdomarna förstod alla att vi måste kunna lära oss lösa oförrätter med att kunna samtala med varandra och försöka förstå, förlåta och be om Guds hjälp att kunna gå vidare i livet. Att förlåta, glömma och ge varandra förtroende att bli accepterade även om vi kanske tycker olika i en del frågor.
När jag åkte hem kände jag mig mycket nöjd med kvällen. Detta var ett litet möte, men som säkert ungdomarna kommer att minnas för livet.
Kulturförförståelsedag i Örebro 6 mars
Kulturförståelsedag
Torsdag 6 mars i Örebro
Välkommen till en aktuell temadag!
I dagens Sverige undgår nästan ingen att möta
människor från andra kulturer. Detta ställer oss
som kristna och våra församlingar inför nya
frågor och utmaningar. Denna temadag kommer
att bearbeta dessa frågor från olika perspektiv
för att ge dig redskap att möta människor
med annan kulturell bakgrund än din
egen. Undervisningen lämpar sig både för dem
med svensk bakgrund och dem med utländsk
bakgrund.
Föreläsare:
Margareta Mörling, lärare för nyanlända
invandrare, talar om kulturförståelse utifrån
sin bok Färgresan.
Göran Janzon, teolog och missionsforskare,
talar om "Evangeliet och kulturernaom
hur Paulus tänkte och gjorde".
Bengt Sjöberg, pastor i Filipstad, berättar
om sina möten med flyktingar från världens
alla hörn.
Vi avslutar dagen med ett samtal där vi får
möjlighet att reflektera tillsammans.
När:
Torsdagen den 6 mars 2008.
Var:
Örebro Missionsskola. Åstadalsvägen 2 i Örebro.
Tid:
Kl 9-15.30 (dagen börjar och slutar med fika).
Kostnad:
200 kr för kaffe, lunch och föreläsningar. Avgiften betalas på plats.
Anmälan:
Till Kerstin Collin, Örebro Missionsskola, senast den 25 februari.
Tel: 019-30 77 50. E-post: [email protected].
Frågor:
Kontakta Moni Höglund, EFK. Tel: 019-16 76 00. E-post: [email protected].
Temadagen är ett samarrangemang mellan Evangeliska Frikyrkans församlingsprogram,
Örebro Missionsskola och Missionsinstitutet
Ett annorlunda Sverige
"Den som har gjort en resa har alltid något att berätta" är ett klassiskt uttryck. Det stämmer även på mig. Igår besökte jag Rinkeby utanför Stockholm. Jag växte upp inte så långt från Rinkeby på 50-talet. Då cyklade mina kompisar och jag ibland till Järvafältet, Hallonbergen och Spånga och lekte indianer och cowboys. Det var spännande att vara ute i naturen.
Att besöka dessa områden nu är också spännande, men på ett annat sätt. De många höghusen med paraboler vid de flesta balkonger vittnar om ett helt annat samhälle. Jag hälsade på hos Markus Sand, som tillsammans med sin fru förmodligen är enda infödda svenskar med svenska rötter i sitt bostadsområde. Markus är pastor i Rinkeby Internationella församling. Han hade mycket intressant att berätta om sitt arbete och sin mångkulturella församling.
Vi gick ut och åt mat på en kolgrill. Det var enastående god mat som serverades. Vilka stora tallrikar med rikligt med mat. Jag orkade inte äta upp allt. På baren spelades arabisk musik och det var många lunchgäster som lät sig väl smaka. Vi var förmodligen de enda svenskarna. Med oss var också Moni Höglund som är ansvarig för Evangeliska Frikyrkans arbete bland nysvenskarna liksom nestorn i sammanhanget Theodoros Demetriades. Theodoros har arbetat med flyktingar och invandrare i mer än trettio år och rest runt i hela Sverige för att inspirera församlingar att integrera invandrarna i våra församlingar. Han berättade hur han nyligen avslutat en kurs i sin församling om att se främlingen mitt ibland oss. Av de 40-talet deltagarna i kursen hade tio personer anmält sig som stödpersoner för att vara guider för nysvenskar in i samhället. Theodoros hade även träffat kommunens ansvarige för integrationen och tillsammans hade de lagt upp ett program för att ge introduktion till nyanlända kommunplacerade flyktingar. Kommunen sätter stort värde på detta initiativ. Ett initiativ som borde få många efterföljare.
På vägen hem besökte jag en flyktingfamilj i Karlskoga. Migrationsverkets förläggning är mycket nersliten. I lägenheterna bor två personer i varje rum. Apatin, stressen och sysslölösheten grinar emot en så fort man kommer in på området. Min tolk är en ung flicka som nyligen fått reda på att hennes pappa dött i Eritrea. Nu har hennes mammas väninna fått ett utvisningsbeslut. Migrationsverket tror inte att kvinnan är medlem i en pingstkyrka eftersom hon inte enligt Migrationsverket besökt någon sådan kyrka i Sverige. När jag frågar visar det sig att hon visst besökt olika kyrkor i Sverige trots att hon inte förstått ett ord och knappast blivit välkomnad eller uppmärksammad i något möte. Hon plockar också fram ett intyg från en pingstpastor där det klart och tydligt framgår att kvinnan ofta besökt församlingen då hon besökt sin syster på orten. Jag frågade om hon lämnat detta intyg till Migrationsverket, men får ett nekande svar. Något måste ha brustit i kontakterna mellena advokaten och kvinnan.
När jag kom hem till Filipstad hade tidningen DIREKT kommit. Dagens tidning hade som tema "nysvenskarna har kommit för att stanna". Tidningen hade mycket intressanta reportage från Lindesberg och Rinkeby.
Torsdagen den 6 mars blir det en KULTURFÖRSTÅELSEDAG på Missionsinstitutet i Örebro.
Överraskande brev
Igår kom det tre brev. Jag tänkte att nu är det tre avslag igen, men....
Det första brevet som jag öppnade var ett besked om att en kvinna som jag jobbat en hel del för fick permanent uppehållstillstånd, PUT. Min fru och jag läste igenom brevet två gånger och sen ringde vi till kvinnan som var på skolan. Efter tio minuter träffades vi utanför skolan och då hade även hennes handläggare på MIGAN varit och bekräftat att hon verkligen fått PUT. Jag fick en stor kram och vi gick upp på Folkets Hus och jag tolkade beslutet till engelska. Det visade sig att beslutet fattat på hennes födelsedag. sannerligen en bra födelsedagspresent.
De andra två breven var också positiova beslut. Ett brev om inhibition d.v.s. ett avbrytande av en utvisning och klienten skulle även få en "riktig" advokat. Jag är ju bara en självlärd optimistisk medkännande medmänniska med mycket mod parad med 17 års erfarenhet av att hjälpa flyktingar.
Det tredje brevet gällde en afghansk kille som egentligen skulle ha utvisats till Afghanistan. Han kom till mig i ett läge då allt hopp var ute. Nu får han en helt ny prövning där hans ärende tas om från början.
Nya fakta har presenterats och jag tror även att myndigheterna börjar fundera om det är så riktigt att utvisa afghanska killar som varit här i fem, sex år till ett land som alltmer faller sönder igen i krigets kaos och maffialedarnas kamp om makten över knarket.
Idag har en debatt dragit igång om flyktingar skall få ta hit sin familj. Regeringen föreslår att bara dem som har tryggad försörjning skall kunna ta hit sin fru och barn till exempel. Visst förstår jag att vi måste kunna ta hand om dem som kommit hit och att de måste få jobb och bostad, men hur skall en far kunna etablera sig när han kanske oroas över hur frun och barnen skall klara livet i hemlandet där krig råder eller som en del irakier som har sina familjer i trångbodda lägenheter i Syrien. Detta är naturligtvis ett sätt att begränsa invandringen. Sverige har tagit emot många flyktingar de senaste åren, men jag tycker nog att vi skulle värna om att bevara kärnfamiljerna och ge dem möjlighet att hålla ihop och få bo tillsammans. Det har ju hänt att farbröder, mostrar och andra släktingar också fått komma hit på grund av anknytning, men här tycker jag att det borde bli stopp. Däremot familjer borde få följas åt.
Jag kommer nog att återkomma till detta förslag senare.
Sportlovsaktiviteter
När Heather Witt kom till oss och erbjöd sina tjänster blev vi mycket glada. Heather bor i Nykroppa och har flyttat hit från Scottland!
Efter att ha frågat Pingstkyrkan om lov att få vara i deras lokaler började vi fråga efter fler ledare. Igår kunde vi räkna in cirka tio personer som vill vara med och hjälpa till.
Jag kontaktade Barn och Utbildningsförvaltningen och de blev mycket glada för vårt initiativ. Maritha på skolkontoret höll precis på att skriva ut sportlovsprogrammet som går ut till alla hem. Jag mailade till henne och efter en stund hade vi telefonkontakt igen.
Det här fyller verkligen ett behov, sa Maritha.
Nu jobbar vi med att organisera och sprida kännedom om denna satsning. Jag har även kollat om det finns möjlighet att hyra någon sporthall denna vecka och sen ha en stående tid varje vecka. Det visade sig att kommunen erbjudit Migrationsverket tider, men att Migrationsverket saknat ledare. Nu har jag berättat för Migrationsverket att vi har duktiga ledare bland de asylsökande. Många av barnen som vi träffar på Onsdagskul är asylsökande så det går säkert bra att de är med och sparkar boll eller spelar innebandy. Roligt om det blir en naturlig mötesplats för svenskar och nysvenskar.
Så här ser texten ut som jag skickade in till kommunen.
ÖPPET HUS I PINGSTKYRKAN vecka 9
för barn 7-13 år Måndag-Fredag 10-14 Spännande berättelser, lekar, spel, hobby, pingis, film, sång, musik och drama. Lätt lunch serveras varje dag klockan 12. Ålder:7-13 år Ingen föranmälan behövs.
Arrangör:Kristen Gemenskap Info: Bengt 070-312 66 94
Alla hjärtligt välkomna
Thrillern fortsatte
Den utvisningshotade familjen satt och väntade, några i hemmet och några på Erikshjälpen. Efter ett par timmars olidlig psykisk press fick vi besked även från lokalkjontoret i Filipstad att familjen INTE skall utvisa utan få sin asylprövning i Sverige. PUH!
VF skriver om Ahad
Detta är ett utdrag från Värmlands Folkblad idag onsdagen den 30 januari 2008
Hade Ahad Alizada varit på plats på torget i Karlstad hade han nog blivit rörd över den stora mängden människor som öppet visade honom sitt stöd.
Men med ett hot om utvisning hängande över sig valde han att istället hålla sig gömd.
- Vi vågar inte ta några chanser. Kommer polisen så skickar de ut honom direkt, säger Tom Johansson, klasskamrat till Ahad Alizada på Molkoms folkhögskola och en av dem som höll i manifestationen.
Totalt var det kring 300 personer som kom till Stora Torget under tisdagskvällen. Flera av dem var lärare och elever från Molkoms folkhögskola som i chartrad buss tagit sig in till Karlstad.
Ytterligare drygt 1 150 personer hade skrivit under en namnlista på nätet med krav på att Ahad Alizada ska få stanna i Sverige.
- Det är bra att så många reagerar, för det är verkligen fruktansvärt det som håller på att hända Ahad. Han är 21 år gammal och har inte varit i Afghanistan på elva år, ändå ska han utvisas. Jag trodde inte det fungerade så i Sverige, säger Tom Johansson som hoppas att manifestationen ska kunna få Migrationsverket att ändra sitt utvisningsbeslut.
- Det är förhoppningen, men jag är rädd att det inte kommer hjälpa, säger han.
VF berättade i förra veckan om Ahad Alizadas gripande historia. Men han är inte ensam om att riskera utvisning.
Runt om i landet finns flera afghaner som fått besked om att de inte längre får stanna i Sverige. Reza Javid, ordförande i afghanska föreningen i Örebro län, har kontakt med flera av dem.
- Utvisningarna har redan börjat, berättar han. En person var tidigare i dag på Arlanda, men sedan dess har hans telefon varit avstängd så jag tror att han skickats iväg nu. En annan ligger på sjukhus i Malmö eftersom han svimmat när polisen skulle ta honom, säger han.
Reza Javid är orolig över sina hotade landsmän. Men manifestationen i Karlstad värmer ändå lite.
- Det ger hopp i hopplöshetens tid, säger han.
JK vill veta om de döva iranska bröderna
Jag ska nu kopiera en mängd handlingar och JK ville också ha min bok "När världen kom till stan" för att ta del av kapitlet om de iranska bröderna.
Ikväll har jag gjort ett överklagande i ett Dublinärende. Migrationsverket tänker avvisa en familj där tiden gått ut för att Dublinförordningen skall gälla. Den upphör efter sex månader om det inte anges i beslutet att tiden förlängts.
Familjen ska egentligen hämta sin a biljetter i morgon, men vi tror bara inte att Migrationsverket kan välja att inte följa de lagar och regler som lagen slagit fast.
För övrigt var det många som kom till Kristen Gemenskaps samling i Pingstkyrkan ikväll. Vi talade om änglar. Jag tror att både Sassan och Daniel (de iranska bröderna) och den utvisningshotade familjen behöver lite änglahjälp de närmaste dagarna.
